tisdag 20 september 2011

Tar vi friheten för given?

Nog kan man fastna i spindelns nät. Och visst kan bläckfiskens armar nå långt. Men så länge jag ser att yttrande- och tryckfriheten i mitt eget land inskränks därför att en ny religiös-politisk fundamentalism luftar sådana krav, kommer jag i varje tänkbar situation, här i bloggen och i mina böcker, fortsätta hävda denna konstitutionella värdegrund. Demokratins förutsättning är det fria ordet. Den demokratiska människan yttrar sig muntligt och formulerar sig skriftligt utan fruktan för att hennes tankar ska bli en ursäkt för att hon ska straffas eller tystas.

I både Danmark och Sverige har vi idag gummiparagrafer avsedda att fungera som politiskt/moraliskt rättesnören. I Danmark heter den “racismeparagrafen” och i Sverige “lagen om hets mot folkgrupp”.

Det saknas inte poänger i de resonemang som vill förhindra agitation som leder tankarna till 1930-talets Europa. Men de tycks för länge sedan överspelade, eftersom lagarna används för att tabuisera och demonisera de skriftställare och debattörer som utifrån kunskaper och insikter vill resonera kring totalitära ideologier, oavsett om de är religiösa eller politiska.

Den sekulära staten nådde långt i sin frigörelse från den kristna kyrkans dogmer. Den landvinningen måste försvaras varje dag, eftersom det finns krafter som vill återföra det offentliga samtalet och medborgarnas tankar till en sfär där varje ord begränsas av dogmer, juridiska och/eller etisk-moraliska.

Det finns stater där man alltjämt lever efter totalitära dogmer. I Belarus och Nordkorea härskar en perverterad form av kommunistisk dogm. I det nya Ryssland härskar en storrysk nationalistisk dogm. I Kina en historiskt ny form av enparti-ideologi som förenar kommunistisk retorik med turbo-kapitalism. I Iran har mullorna islamismen som vapen och redskap. Sharia blir normen, Koranen den nya lagboken. Och om man vill kan man förvisso säga att vi alla styrs av en profitinriktad framgångsdogm som slår sönder för de många, med samma glada rop som den lägger vinsterna på hög hos de få.

Men majoriteten av alla kommunistiska stater har sedan länge begravts i historieböckerna. Islamismen gör precis tvärtom, den flyttar fram sina positioner och får nytt liv. Inte minst “den arabiska våren” har inneburit en omfattande renässans för islamistiska organisationer och strömningar, från Muslimska brödraskapet till snäppet farligare versioner.

Ska vi i Sverige nöja oss med att betrakta denna utveckling? Eller formulerat på ett annat sätt: tar vi demokratin och den sekulariserade staten för givna?

Inget kunde vara dummare än att framför tv-nyheterna grubbla på världens tillstånd samtidigt som man försjunker i ovilja att veta vad som händer i det egna samhället.

Foto: Anders Wikström.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tar, Thomas, nästan detta blogginläggan som ett svar på min kommentar på ditt förra inlägg på bloggen. Hade varit snyggt med en sådan referens, men jag ska tänka gott.

Min kommentar till det du nu skriver är följande: Det går inte att förstå det som händer i det egna samhället utan att "försjunka" i (som du skriver; jag skulle säga "sträva efter att förstå") vad som händer i världen. Den som tror att vi kan stänga oss inne och återupprätta något slags folkhem gör det alltför lätt för sig. Resultatet blir vad Marx kallade ideologi, falsk kunskap. Visst kan man livnära sig på sådant, men det är ack så andefattigt.

Så här ytterligare något att pussla ihop en mer nyanserad världsbild av:

http://www.aktiespararna.se/templates/ContentPage.aspx?id=70177&epslanguage=sv

http://www.project-syndicate.org/commentary/skidelsky45/English

Slå ihop dessa två och fram kommer ett rimligt svar och argument för hur den nuvarande krisen i vår del av världen kan hanteras. Kan kanske muntra upp alla islamistdystoper här i kvarteret.

Thomas Nydahl sa...

Jag förstår inte vad du pratar om.

Det här blogginlägget är fött ur tanken att man kan fällas för "hets mot folkgrupp" om man funderar kring det problematiska med den somaliska folkförflyttningen.

Har inte det minsta med dig att göra.
Förvisso har jag läst det du skrev i den tidigare bloggposten, men jag har varken tid att läsa dina länkar eller svara på varje enskild kommentar. Det tror jag du förstår.

Och som ett direkt svar på ditt tidigare inlägg vill jag understryka att jag aldrig utger mig för att erbjuda några "svar". Jag tänker, jag funderar. Det räcker för mig.

Anonym sa...

Vackert så, Thomas. Då återgår jag till att sila bort de inlägg som handlar "funderar kring det problematiska med den somaliska folkförflyttningen" och i stället endats njuta av de kring litteratur och kultur.
/Nisse

Kenneth Karlsson sa...

Thomas, det är mycket viktiga funderingar du kommer med, grundläggande för demokratins innehåll och eventuella överlevnad i den form som vi lärt känna under vår tid på jorden.

Jag vet inte vad Anonym (Nisse?) vill uppnå med sina inlägg, men oavsett så finns det ingenting inom kapitalismens system som hotar det demokratiska projektet. Snarare skulle man kunna säga att utan kapitalism, ingen demokrati.

Vilket inte betyder att jag är blind för felaktigheter inom kapitalismen, men vägrar ändå av nån diffus ideologisk grund beteckna kapitalismen som en demokratins dödgrävare. Den vägen har jag prövat, och den visade sig leda åt helvetet.

När det gäller hotet mot demokratin måste vi vara tydliga. Och våga säga som det är. Ideologier, religioner, kulturer, som i sig bär med sig odemokratiska inslag, som förnekar den individuella människans frihet framför kollektivets, som förnekar jämlikhet mellan könen, som förnekar det fria ordet, förnekar rätten att häda en tanke, förespråkar anakronistiska medeltida lagar och sedvänjor, och som dessutom i ett samhällsklimat inte klarar av att, eller ens får bli, ifrågasatt - där återfinner vi det stora hotet mot demokratin.

Inflyttningen till vårt land från Mellanöstern och Nordafrika, där just dessa synsätt och denna kulturella hållning är stark och livskraftig, kommer att påverka vårt demokratiska system. Till det bättre, eller till det sämre? Man kan ju börja med att ställa sig den frågan.

Thomas Nydahl sa...

Kenneth, frågan du ställer sist är kanske den viktigaste. Men som du vet får man inte lov att ställa sådana frågor. I värsta fall döms man för hets mot folkgrupp.