Lena Andersson: Förnuft och högmod (Natur & Kultur).

Sedan länge är morgontidningen historia i mitt hem. Varken en lokal tidning eller en riksdito har något att tillföra längre. Nyheter läser jag på nätet varje förmiddag.

Och bland all den svenska skygglapps-journalistiken är det inte mycket jag finner värt att läsa, ens på nätet. DN:s kolumnist Lena Andersson är ett ovanligt undantag.

Hon har nu samlat många av sina texter i en rejäl volym, Förnuft och högmod, där man redan av titeln förstår innehåll och attityd. I boken finns också texter hon publicerat i tidskriften Focus, samt fyra teaterpjäser.

Ett vanligt ämnesområde för Lena Andersson är religionen i relation till moderniteten och rationaliteten. Inte sällan har jag noterat hur hennes attityd gjort det möjligt att föra fram en principiell och vass kritik av både religionen islam och dess politiska gren, islamismen.

Om mordet på Theo van Gogh skriver hon:

”Den som är beredd att mörda islams kritiker vill inte integreras. Han hatar det västliga samhället och vill omdana det, alldeles på samma sätt som maffian och kommunistiska och nazistiska terrorister inte vill inlemmas i samhället utan slå sönder det.”

Om Geert Wilders och självcensuren:

”Det offentliga samtalet förhåller sig till Wilders genom att avfärda allt han påstår som ont, fel och falskt. Likafullt står vi kvar med dilemmat att det som visas i Fitna (hans islamkritiska film, min anm.) är så allvarliga företeelser och utsagor att man inte kan negligera dem.”

Men nu är det inte så att Andersson begränsar sin religionskritik till att gälla islam. I den avdelning i boken som heter Ateism, gudstro, skriver hon bland annat till försvar av ateismen och ateisten (som vid bjudningen förväntas försvara sig): ”Ateismen förklarar ingenting och påstår mycket lite, medan religionen ger kolossalt många svar och förslag i heltäckande idésystem. Ändå är det ateisterna som konsekvent beskylls för att hävda saker som inte går att veta.”

Jag uppskattar Lena Anderssons texter. Det finns inte ens ett behov hos mig att vara till 100% enig med henne i allt. Men nog är hon en frisk fläkt i ett kulturklimat som det svenska, där varje ”opinionsbildare” och ”publicist” inte ens behöver börja tala eller skriva förrän alla vet deras ståndpunkter.

Andersson överraskar. Hon ser saker ur nya synvinklar, och hon skriver sakligt och ödmjukt också om människolivets allra svåraste frågor. Med hennes texter kan jag finna en tröst i att veta, att det finns sådana som utifrån en helt annan utgångspunkt än min egen inser vilken fara som de totalitära idéerna, politiska och/eller religiösa, utgör då de förgiftar det demokratiska samhället, och genom att flytta fram sina positioner också bit för bit bryter ner dess olika frihetsfundament. Ett dagsfärskt exempel på det är Bokmässans besked till Lars Vilks. Istället för att solidariskt stödja offren för islamismen, bannlyser man dem. Så gjorde man mot Salman Rushdie också de första åren efter fatwan, flygbolagen lät honom inte ens resa med dem!

Foto: Anders Wikström.

Omslagets framsida består av ett kors och en månskära, men de är tryckta i guld, varför de nästan helt försvinner vid skanningen.