Vem har sagt att vår tids bild av människan som en frisk och framgångsrik konsument är den riktiga? För varje dag jag lever blir jag alltmer övertygad om att den i alla avseenden är falsk och förljugen. Jag ser ut genom fönstren och konstaterar att naturens ständiga pendel mellan liv och död, mellan knoppning och förmultning, pågår med samma styrka, oavsett hur vi enskilda människor har det. För mig finns det trösterika just där. När jag ser japanska skolbarn samlas och titta i elevkatalogerna och samtala om de 4/5 av klassen som dött blir jag en smula ödmjuk. När jag tänker på de egna hälsoproblemen förminskas de och försvinner ner i hålet av oväsentligheter.
När jag läser
Peter Handbergs nya essäsamling slår det mig gång på gång, också när natten är som tystast och mörkast: att vara människa måste också, och framför allt, vara att säga emot det som präglar tiden och tanken. Att säga emot är själva fundamentet. Om jag sade ja till allt man pådyvlar mig vore jag ingen människa. Jag ska återkomma till boken. Den höjer sig mer än ett snäpp över samtidens pladder. Betydligt mer.
Vem har sagt att vår tids bild av människan som en frisk och framgångsrik konsument är den riktiga? För varje dag jag lever blir jag alltmer övertygad om att den i alla avseenden är falsk och förljugen. Jag ser ut genom fönstren och konstaterar att naturens ständiga pendel mellan liv och död, mellan knoppning och förmultning, pågår med samma styrka, oavsett hur vi enskilda människor har det. För mig finns det trösterika just där. När jag ser japanska skolbarn samlas och titta i elevkatalogerna och samtala om de 4/5 av klassen som dött blir jag en smula ödmjuk. När jag tänker på de egna hälsoproblemen förminskas de och försvinner ner i hålet av oväsentligheter.
När jag läser Peter Handbergs nya essäsamling slår det mig gång på gång, också när natten är som tystast och mörkast: att vara människa måste också, och framför allt, vara att säga emot det som präglar tiden och tanken. Att säga emot är själva fundamentet. Om jag sade ja till allt man pådyvlar mig vore jag ingen människa. Jag ska återkomma till boken. Den höjer sig mer än ett snäpp över samtidens pladder. Betydligt mer.
3 kommentarer:
Så skönt att det gått bra för din son.
Har du läst Against happiness av Eric G Wilson? Jag har just läst ut den, funderar mycket över den och får nog lov att blogga om den. Det han kallar för melankoli är livet som det är, det goda och smärtan, ett stänk av mörker som behövs för att det ska bli djup.
Tack Anna.
Nej, har inte läst Wilsons bok, ska genast kika, stort tack för tipset.
Boken fanns att köpa hos adlibris, så nu har jag beställt den. Verkar mycket intressant.
Skicka en kommentar