Söndag: Hugo och Camus.

Hugo, som föddes med Alströms syndrom.
Här läser han James Joyce – på eget initiativ!

Söndag. Fortsatt stillhet mitt i det tumult som kallas livet. Min äldsta dotter berättar om sin yngste son Hugo som lider av Alströms syndrom.

Till hösten börjar han på hörselförskolan Syrsan för att sedan under 2012 gå hundra meter till Silviaskolan som specialiserat sig på sådana barn. Båda institutionerna ligger i Hässleholm, en bra bit ifrån deras bostad. Men för grabben blir det bästa lösningen.

Jag begrundar sådant denna helg. Mina egna sjukdomar har blommat oroväckande mycket och jag måste förmodligen in i en ny tremånaders behandling med cellgifter för att hejda och möjligen trycka tillbaka både psoriasisen och artriten som hör samman med dem. Men jag är ju inte ung. Att åldrandet är synonymt med sjukdomar var ju ingen överraskning. Har man fyra kroniska sjukdomar glömmer man oftast bort dem. Men så skriker de högt för att man inte ska glömma. Ändå är det de små jag tänker på, deras späda liv och deras sjukdomar.

Kan inte låta bli att tänka på vad Camus skrev i sin anteckningsbok i februari 1944:

”Det absurda. Återupprätta moralen genom Duet. Jag tror inte det finns en annan värld där vi har att ’avlägga räkenskap’. Men vi har redan vår räkning att göra upp med den här världen – inför alla dem vi älskar.”

Så är det.