Den utlovade frälsningen.

Jag ser bilderna från Libyen och känner igen alltsammans. Förvriden metall, brinnande stridsvagnar, betongblock smulade i bitar, nationella symboler söndertrasade.

I bunkern sitter Frälsaren, mannen som skulle bli den panarabiska tankens återfödare, han som med Den tredje universella teorin skulle leda oss in i en ny era av kollektivt ägande, direktdemokrati och lycka. Som alla andra frälsare piskade han sina undersåtar mot målet. När de jordiska varelserna blev oense med honom hade han bara en metod kvar: den militära. Han började bomba sitt eget folk, ödelägga byar och städer och avancera österut för att utplåna de upproriska klanernas storstad. "Benghazi var en gång i tiden en mycket vacker stad" sade frälsaren innan hans flyg började bomba.

Nu ser vi facit av den utlovade frälsningen. Branden började inte idag och där, den har pågått länge och den kommer att fortsätta minst lika länge till. Vad kan en människa göra när detta sker? Gråta en skvätt. Drömma mardrömmar. Bläddra i minnets album. Dela med sig av det man sett och lärt. För övrigt bara fortsätta på den inslagna vägen, bortom och utanför. Och solen går upp och solen går ner, som alltid.

Foto: Hammarsjön, Kristianstad av A. Nydahl.