Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl

Søren Ulrik Thomsen, foto: Snaphanen.

Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl (Gyldendals forlag). Utkommer idag, den 1 mars 2011.

Jag träder in i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling när det är fyra år sedan mitt barnbarn Alfons dog i cancer, och det första jag ser och förstår är att döden kastar en mörk skugga över hans ord. Thomsens bok är hans första diktsamling på nio år och jag är djupt tacksam som får privilegiet att läsa den. Få danska diktare kan som han förena vardagslivets strävanden med den poetiska glöden.

Boken inleds med ett motto av Werner Aspenström som i Thomsens översättning lyder:

”Nylig blive til.
Snart forbi.
Vi?
En strøm
af langsomme lyn
på gaden.”

I dessa inledande ord finns temat sammanfattat: den korta tid vi lever på jorden, den korta tid som vi inte är döda. Ty så får Thomsen döden att bli det dominerande i våra liv, i andetagen och i dikten. Många diktare har skrivit på temat. Vi befinner oss mellan två mörker, det som fanns före och det som kommer efter oss. Thomsen står vid en grav där den döde inte finns, men där det ändå ges störst mening att befinna sig, vid stenen, ordlöst.

Han säger att hans eget liv ”blev et halvt århundrede kortere/ da du døde og efterlod mig/ foran supermarkedet ved frakørsel 17.” Och på nästa sidan konstaterar han att ”Også småbørn drømmer om deres fortid/som er stor og dunkel/og fuld af dufte og utydelige skikkelser”

Så ser de ut, liven.

Vi möter det i skuggan från våra döda förfäder. Vi möter det i barnen och i vår egen spegel. Själv står jag vid mitt barnbarns grav och är ödmjuk inför det som Thomsens samling påminner mig om: jag har privilegiet att just i detta nu få leva.

Det finns gott om poesi som får ämnena livet, kärlek och döden att svämma över av metaforer som tycks leva ett eget liv. Stora ämnen lockar fram stora känslor. En verklig poet förmår hantera dem, göra dem till skenbart enkelt vardagsspråk, slipa dem som man slipar fram en diamant. Det är en sådan poet vi har i Søren Ulrik Thomsen. Man behöver bara öppna den nya boken för att känna igen honom. Han tycks flanera genom språk och liv. Det som ter sig nedkastat i en anteckningsbok är i själva verket frukten av långvarigt arbete. Poeten väljer sitt tema för att sedan vrida och vända på det. Dikten förankras i en konkret verklighet. Hos Thomsen är det Köpenhamn med namngivna gator och kvarter. Men också när han i dikten placerar sig utomlands känner vi igen honom. Han är en besökare som bär med sig inte bara ett bagage utan också en identitet.

En sida ur boken. Klicka för helskärm.

Han är den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sitter till bords i en lantlig polsk restaurang, njuter anonymiteten och den melankoliska musiken. Han är samme man i ett dubbelrum på The Waldorf-Astoria eller reser med tåget mellan Berlin och Moskva. Det är på rösten och melodin man känner igen honom. Om man dessutom sett Jørgen Leths film om honom kan man höra hans röst vid läsningen, man kan se hans arm som liksom dirigerar dikten.

”Til hver erindring hører en glemsel” säger Thomsen. Jag kan inte sammanfatta det bättre. Det är dessa minnen – och denna glömska – som röjer det stora i hans diktning.

Se Thomsen här, och här på Copenhagen Jazz Festival.

*

Inför utgivningen har Thomsen intervjuats, och jag plockar några små citat ur tre tidningar:

Helt banalt er dødsfald noget, man oplever, når man kommer lidt op i årene. Det er en realitet, der fylder mere, end når man er 20 år, men der er ikke et eneste af digtene, som kun handler om, at vi skal dø, og hvor er det sørgeligt. De skriver sig alle frem til en tanke, som handler om noget i livet. Døden er et sort hul, der sætter nogle andre tanker i gang. (Jyllands-Posten)

I digtene kan der være noget, som vi ellers ikke kan være i hele tiden, og det skal vi heller ikke. Det kan være der, så længe digtet varer, inden for papirets firkant. Så længe det tager at læse det digt, måske et kvart minut. That's it. Så kan vi ikke holde det ud mere.(Weekendavisen)

Der er ting, vi kan forklare rationelt. Det er for eksempel klart, at vi låser vores cykler inde om natten, for ellers bliver de stjålet. Det er ikke en handling, som har særlig stor betydning for os, den har bare en god forklaring. Men hvorfor gør de, som de gør i digtet? Det giver jo ingen mening. Afdøde havde fødselsdag på en tilfældig dato, så hvorfor kommer de efterladte på netop denne dag? Hvorfor overhovedet rejse tværs over landet for at møde op ved graven? Vedkommende er der jo slet ikke. Ud fra en rationel betragtning er det en meningsløs handling. Så når de alligevel gør det, må det jo altså være, fordi det er en handling af stor betydning.(Information)

*

Förlaget presenterar honom så här:

Søren Ulrik Thomsen, f. 1956, dansk forfatter. I en vekslen mellem poesi og poetik digter og reflekterer han over grænser, modsætninger og paradokser med både humor, patos og en musikalsk rytmik, der aldrig mister et slag. Poesi er et på én gang sprogligt og kropsligt nærvær, der i sig samtidig rummer fravær, ophør, død, siger han i sin første poetik, Mit lys brænder (1985).

Krop og identitet er hovedtema i digte om storby og fremmedhed i City Slang (1981, fortolket musikalsk 1984 af Lars H.U.G.) og om enhed og ekstase i Ukendt under den samme måne (1982). I Nye digte (1987) søger jeget en "uhørlig musik", overvejer det fælles mere end det individuelle og kredser om rummet, tiden, sjælen, det ukendte "andet" i tilværelsen. Således vinder en traditionsbevidst moderne eksistensdigtning og refleksion over grundvilkår frem i forfatterskabet, formuleret med melankoli og skønhed i Hjemfalden (1991), hvis paradoksfigurer og labyrintisk slyngede syntaks udtrykker en kompleks livsforståelse.

"Arabesker" kalder Søren Ulrik Thomsen denne form i essayene En dans på gloser (1996), og sådan genrebestemmer han de følgende digte i Det skabtes vaklen (1996), der i forlængelse af Hjemfalden udtrykker en tilsvarende modsætningsrig og formsikker spørgen til det uvisse og gådefulde midt i en hverdagslig tilforladelighed. Fuld af konkrete hverdagsdetaljer og med tegninger af Ib Spang Olsen bevæger de 21 digte i Det værste og det bedste (2002) sig frem og tilbage mellem tilværelsens stjernestunder og sorte øjeblikke, fra det største til det mindste og fra det alvorlige til det komiske. I essaybogen Kritik af den negative opbyggelighed (2005), som er skrevet sammen med Frederik Stjernfelt, analyseres den negationstænkning og offerideologi, der har bredt sig i samfundet, mens fotobogen København Con Amore (2006), som Thomsen har lavet sammen med Jokum Rohde, med sine mere end 300 fotos viser et vildtvoksende, rørende og ramponeret hverdagskøbenhavn, der inkarnerer den ægte storbys mangfoldighed.

Repremiere i mit indre mørke (2009), der samler Thomsens bedste essays fra aviser og tidsskrifter, reflekterer via personligt erindringsstof over den fælles historie gennem de seneste halvtreds år.

I marts 2011 udkommer Søren Ulrik Thomsens første digtsamling i ni år, Rystet spejl. Udgivelsen markerer hans 30 års forfatterjubilæum.

Søren Ulrik Thomsen blev medlem af Det Danske Akademi 1995 og blev s.å. tildelt Statens Kunstfonds livsvarige ydelse. Han har desuden modtaget bl.a. Aarestrupmedaljen 1991.