Jag följer alldeles för många nyhetssändningar. Det kan inte vara annorlunda. Länge levde jag med myten att vi svenskar bara kan hantera en fråga i taget. Men så är det ju med alla människor. I samma ögonblick jordbävningen och tsunamin
slog sönder Japan glömde vi (?) att
massmördaren Kaddafi just inlett sin militära offensiv. Idag oroar sig människorna i Benghazi för att offensiven ska drabba också dem. Det kommer den säkert att göra. Ingenting talar för att ökenkrigaren skulle avstå landets andra största stad. Men det finns å andra sidan inte heller något som talar för att invånarna i staden ska avstå den frihet de just fått smak för (och ska jag vara riktigt ärlig tror jag att herrarna i avgörande europeiska länder trots allt bestämt sig för att låta Kaddafi krossa allt motstånd, men hoppas in i det sista att jag har fel). Ingenting talar heller för att det finns något överskådligt "slut" på det som sker i Japan. Härdsmältorna har kanske bara börjat? Det "stora skalvet" som man talat om i Japan sedan årtionden kanske kommer nu. Det bästa jag läst i ämnet finns som
understreckare i Svenska Dagbladet idag: "Japans historia präglas av katastrofer". Och så blir vi påminda om att ordet
tsunami är japanskt:
tsu betyder lång våg och
nami betyder hamn.
Nå, i alla dessa skeenden försöker jag finna något lugnande. Något som på utsidan kan lugna. Igår fann jag Jordi Savalls gamba. Idag har det blivit Luigi Boccherinis cello-sonator. En hel del av hans musik hade jag redan, men då i konsertform med bland andra Jacqueline du Pré. Här är det finländska Jukka Rautasolo och Jussi Seppänen som spelar sonatorna för solo-cello. De lägger sig över mig som ett skyddande filter. Jag kan inhämta informationen om världens bränder utan att själv bli till aska.
Jag följer alldeles för många nyhetssändningar. Det kan inte vara annorlunda. Länge levde jag med myten att vi svenskar bara kan hantera en fråga i taget. Men så är det ju med alla människor. I samma ögonblick jordbävningen och tsunamin slog sönder Japan glömde vi (?) att massmördaren Kaddafi just inlett sin militära offensiv. Idag oroar sig människorna i Benghazi för att offensiven ska drabba också dem. Det kommer den säkert att göra. Ingenting talar för att ökenkrigaren skulle avstå landets andra största stad. Men det finns å andra sidan inte heller något som talar för att invånarna i staden ska avstå den frihet de just fått smak för (och ska jag vara riktigt ärlig tror jag att herrarna i avgörande europeiska länder trots allt bestämt sig för att låta Kaddafi krossa allt motstånd, men hoppas in i det sista att jag har fel). Ingenting talar heller för att det finns något överskådligt "slut" på det som sker i Japan. Härdsmältorna har kanske bara börjat? Det "stora skalvet" som man talat om i Japan sedan årtionden kanske kommer nu. Det bästa jag läst i ämnet finns som understreckare i Svenska Dagbladet idag: "Japans historia präglas av katastrofer". Och så blir vi påminda om att ordet tsunami är japanskt: tsu betyder lång våg och nami betyder hamn.
Nå, i alla dessa skeenden försöker jag finna något lugnande. Något som på utsidan kan lugna. Igår fann jag Jordi Savalls gamba. Idag har det blivit Luigi Boccherinis cello-sonator. En hel del av hans musik hade jag redan, men då i konsertform med bland andra Jacqueline du Pré. Här är det finländska Jukka Rautasolo och Jussi Seppänen som spelar sonatorna för solo-cello. De lägger sig över mig som ett skyddande filter. Jag kan inhämta informationen om världens bränder utan att själv bli till aska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar