Saarikoski och vinet.

I helgen såg jag en märkvärdig - till en början seg och ointressant men sedan allt mer fängslande - dokumentär om den finske poeten Pentti Saarikoski.

Filmen hette Porträtt av en död - poeten Pentti Saarikoski. (Den går att se i svt.play).

En enda gång mötte jag honom i livet. Då var jag ung och nyligen invald i Författarförbundet. På en stämma i Stockholm kom Pentti gående med en vinflaska i handen, halvt urdrucken. Mot eftermiddagen rullade hans tunga snarkningar genom lokalen, sedan han somnat i en av bänkraderna. Mia Berner var mötessekreterare.

Alltsedan dess - kan det ha varit 1975? - har jag läst honom. Hans böcker är som ädla stenar för mig.

Idag publicerar Gunnar Lundin en mycket tänkvärd essä om honom, och om drickandet skriver han bland annat detta:

""När jag är full bär dagen mig, när jag är nykter måste jag bära dagen." (Saarikoski) Nykter kan han inte umgås med människor. Ändå beklagar han inte sin alkoholism, den har väl samma orsaker som hans skrivande. "Det är de skygga, känsliga, som behöver alkolholen" (Till mig på Brändö, 70). Chuang-tse har sett hur ett fyllo, på kanelen, är bortom oro för sig själv, bortom bekymmer för morgondagen, bakfyllan. Om inte levern skrumpnade, sannerligen ett gott tillstånd.

Men i vissa fall flykt till en obekymrad närvaro med inget, eller misären, att återvända till. I Blackeberg på sextiotalet hade jag en granne, nybliven pappa, arbetslös, som gått i en sorts barndom och lekte tåg på golvet med sin parvel till son. Många år senare såg jag honom gripen av två vakter i Kista centrum, på fyllan, gestikulerande och skrikande som en politisk agitator. Min vän Harri, misslyckad självmördare i rullstol, förvandlades också av en flaska Vodka. Den var en ljuv flykt från liggsåren och ensamheten framför tv:n som matades med amerikanska videos. Då slapp han ur sitt högborgerliga helsingforsjag och levde ut sin homosexualitet; han fladdrade fram i rullstolen av lättmetall och uppvaktade pojkar i gallerian. Men vad hade han att nyktra tillbaka till? Schopenhauer kunde ha använt honom som exempel.

Med alkoholen kopplade Saarikoski bort sin blyghet och de låsta ambitionerna; han gick in i en sorts förnöjsamhet. Men han led också av det Pekka Tarkka sa: "Du är en som inte kan ha tråkigt." Alkoholen ser ut som en genväg till barnets och åldringens förnöjsamhet. Min granne Bengt, med dålig syn, halvläkt benbrott, lever i sina rutiner "still going wrong". Inför lidandet i världen, inför kreaturens klagan och jubel, är förmågan att vara glad, somliga får den till skänks, en dyrbar ägodel. "

Nog kan man instämma i allt som här sägs om alkoholen. Jag har många gånger i mitt liv fattat beslutet att avstå från vinet. Men jag återvänder gång på gång därför att det ger mig en smula livsmod och en förmåga - om än bristfällig - att kunna möta andra människor. Ungefär så skulle jag uttrycka det utan att fördjupa mig i ämnet. Läs Gunnar Lundins essä!