Alison Krauss och Angelina Darland.

Sedan många år håller jag Alison Krauss för att vara en av country-balladens främsta sångerskor (och violinister). Hon kan sätta fötterna var hon vill, hon trampar alltid rätt. Krauss förvaltar den tradition som annars alltmer drunknar i pop- och rockindustrins dunkanden. Hon avstår från den sortens publikfrieri. Hon finns kvar i den lantliga, akustiskt präglade bluegrass-musikens miljöer. Hennes Rising Sun tillsammans med Robert Plant ändrar inte på det, snarare tvärtom. Där finns också traditionen och roten blottad.

Provsmaka först på den här sången:

*

Angelina Darland: Down the Line.

För drygt ett halvt år sedan fick jag en video med Angelina Darland sänd till mig. Jag lade ut den här i bloggen redan då. Tyckte att den här unga kompositören och sångerskan anslöt så fint till traditionen. Men hon är inte ens amerikanska. Född och uppvuxen i Lund är hon idag bosatt i Göteborg. Down the Line är en så kallad ”Promo Edition”, vilket innebär att skivan inte går att köpa. Den är avsedd för att sprida kännedom om artisten med sina sju sånger (där ju Dogs och The Traveller är alldeles i särklass bra).

Jag tycker att skivan är så stark att den borde ges ut, kanske med en handfull sånger till, på en cd man kunde beställa/köpa. Idag kan man förstås höra sångerna på en hemsida under konstruktion. Man kan också bekanta sig mer med Angelina på Myspace och man kan se henne i den magiska balladen Dogs. Det är melankoli rakt igenom. Jag blir lika berörd varje gång jag hör den. På skivan är den välproducerad och tekniskt fulländad, här nedan mer utsatt för livets vindar och ögonblickets små skavanker, men kanske just därför så bra.