Jag trodde igår att boken jag köpt var borta för alltid. Men så knackade det på dörren och där stod en av mina grannar. Boken lades i hennes brevlåda och hennes namn kan inte med sämsta vilja i världen blandas ihop med mitt.

 

Det är hit jag vill återvända. Under många år åkte vi hit. Vi hade en bil som Astrid körde.

Nu är inte Astrid och jag ens ett par längre. 32 år hade vi. De var en gåva som krackelerade. 

Resten tog sjukdomen.

Jag får bläddra och hitta bilder; minnen och fantasier blandas som skönheter mitt i sörjan.

Landön, omsluten av havet, var en av de bästa platserna.  

 

Varje dag på CSK bär drag av utflykt. Tre timmar med serviceresorna inräknade. Och så förstås fika utomhus i alldeles för starkt solsken, med en god croissant.

 

Väl hemkommen ringer en bosnisk kvinna på dörren. Dagens representant för Hemtjänsten. Istället för att städa smorde hon mina ben och fötter, medan vi diskuterade de forna Balkankrigen och vilka effekter de hade, inte minst i trakterna av Srebrenica, där hon kom ifrån.

 

Så ser livets sista del ut. Helt konkret och utan försök att klaga eller lovsjunga.

 

Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg). Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928. När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. 

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 

Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).

 

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..." Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). 

 

Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han: "Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes." Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? 

Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster. "Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista: "Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

 

 ”Ja, just då minns jag mina underbara pseudo-luffar-vistelser i Paris; poesi, vin, mystiska möten, gator och plötsliga insikter (…) ’Episoderna’ är kanske mitt ’testamente’. Där finns de små kornen av verklighet från mitt liv. God natt från Tavastland, (ligger här mellan Lahti och Hämenlinna).” 3/7-1997

Ur brev från Anne-Marie Berglund, som ingår i Sedan möttes vi i Paris, redaktör Thomas Nydahl, Occident 2021

 

Det är många år sedan jag upptäckte Buddy Miller. Han är en ovanlig artist som är sparsam med sina utgivningar. Nya skivan som kom i dagarna är den första på femton år.

Han uppträder till exempel med Emmylou Harris. Hon är också med på nya skivan.

Jag har aldrig haft en tanke på att öppna ett Spotify-konto, men nu gjorde jag det. 

Hans nya album bär endast hans namn. Men om jag skulle rekommendera en sång för närmare bekantskap, så blir det den där både Emmylou Harris och Teresa Williams medverkar. 

The Inner Sanctum of God: https://music.youtube.com/watch?v=Oz18431sItw&list=OLAK5uy_m9844Fp2yAtvMIow2ydxvOEcXmz3bakL

 

 

Nya synagogan på Oranienburger strasse i Berlin. Foto: T.N.

 

Niklas Ekdal i DN för ett bra tag sedan:

Västmakternas passivitet är dubbelt ohållbar. Dels kommer historiens dom att bli brutal när vittnesmålen staplas från platser som Mariupol. Dels etableras ett livsfarligt prejudikat.

Vad ska hindra Putin när han hotar nästa land med atombomber? Vad hindrar Kim Jong-Un att ta över Koreahalvön med samma metod?

Nato har inget annat val än att ingripa i Ukraina. Att bara skicka vapen räcker inte. Ju längre vi väntar, desto högre blir insatserna – för att inte tala om det mänskliga lidandet.

Jag delar den uppfattningen. Hela min syn på krig och fred förändrades under Balkankrigen. Serbien hade fria händer i både Bosnien och Kosova. De genomförde den ena massakern efter den andra. Deras ledare log motbjudande varje gång en journalist ställde frågor. Daytonavtalet för Bosnien innebar inte fred utan endast eld upphör. Det kan brytas till hett krig igen. FN-trupperna i landet fick inte använda vapenmakt. 

Det var ett vidrig skådespel. Först när NATO ingrep under Kosovo-kriget blev det en förändring. Det är en läxa jag lärt mig. 

Med dagens Putin-fascistiska våldtäkt på och förstörelse av Ukraina finns det inget val. Hela kartan har politiskt och militärt ritats om. Därför delar jag Ekdals syn.

 

Väntar vi denna lördag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.

Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.

På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.

Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

 

Arvo Pärt sökte efter det enkla och blev en av de allra största. Människor över hela världen berörs av musiken som brukar beskrivas som ”helig minimalism” – men en kris gjorde att han tystnade i flera år.

När Eric Schüldt var i tjugoårsåldern hörde han Arvo Pärts musik för första gången. Där och då förändrades allt och han har inte släppt musiken sen dess. Och han är inte ensam.

Pärt är den nu levande tonsättare vars musik spelas oftast i konserthusen. Den hörs i filmer, på bröllop och begravningar. Men musiken har inte alltid varit så här vacker och stillsam.

Följ med på en resa genom Pärts ”taggtrådsmusik” och krisår och hör om intervjun som höll på att sluta i total katastrof. Det är en berättelse om sju års tystnad, sovjetisk censur och sökandet efter den enda sanna tonen som förändrade den moderna musiken för alltid.

Innehållet i programmet bygger på en rad olika intervjuer och texter, men den viktigaste källan har varit Joonas Sildres serieroman ”Mellan två toner. Arvo Pärts väg till ett eget tonspråk”, i översättning av Sandra Riomar.

En dokumentär från 2026 av Eric Schüldt.

Lyssna här:  https://www.sverigesradio.se/avsnitt/p2-dokumentar-arvo-part?

 

Hela mitt liv har jag sett hur allt bestämts av konkreta mänskliga beslut och aktiviteter. Den politiska makten samverkar med den ekonomiska.

 

På 1990-talet, då jag frilansade för familjehushållet hade jag runt 10.000:- i månaden efterskatt, det räckte till oss alla, inklusive hus, bil och kläder.

 

Idag, många år senare, han jag 9.955:- i pension efter skatt. Av det går 7.455:- till hyran. Inte mycket att tjafsa om.

 

Är det något att gå till val för? Är det något som skulle få mig att be om färdtjänst för att lägga valsedeln?

 

Som sagt, avståndet krymper och jag lyssnar nog på en gammal John Lennon-skiva ikväll. Skulle inte Mind Games vara passande?

 

Här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLRSHq9y36AwokLOB7nx62QdyYIeBt2en5 

  

Anders Björnsson: Det latenta upproret (CKM Förlag)

 

I all korthet kunde jag skriva: bästa boken jag läst på nya adressen.

 

Utförligare uttryckt: Anders Björnsson är alltid läsvärd. Den nya boken har något extra, redan i formen. I ett avslutande ps skriver författaren: ”En tid för utflykter både i rummet och i den mentala tiden. Varken kronologi eller fart hade någon större betydelse.”

 

Texterna har alla samma längd, runt dryga 2 boksidor. Det ger förstås läsningen en särskild rytm. Innehållsmässigt äger de en stor rikedom, växlande mellan ämnena och därmed skapande en grundläggande nyfikenhet och tillfredsställelse i läsningen. I alla tillbakablickar kan han vara strängt fokuserad, eller drastisk som här:

 

”Den kortlivade revolutionära rörelsen skulle inte ha klarat sig en dag utan de många kufar sin bar upp den.”

 

Tag och läs!

11 september för 25 år sedan. Bilderna har vi sett. Kunskapen har vi. Vad gör vi åt islamismen?

 

Född Malmöpåg gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.

Hade vi med oss ”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?

För att börja från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”, vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst, ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.

Om vi elever lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting. Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för första gången.

Men de ”visionära skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner. 

Istället börjar skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord. Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.

Ny pedagogik är inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.