onsdag 4 januari 2017

Dårfinkarnas år enligt Hakelius

Foto: Astrid Nydahl
I tidskriften Fokus skriver Johan Hakelius om ”Dårfinkokratins år”, det vill säga det just avslutade 2016, med bland annat följande iakttagelse:

En av de svåraste utmaningarna  i ett samhälle är att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland på sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen, är att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte varje utbyte vara en konflikt. Det behövs ett visst mått av försonande överseende. Alternativet är ömsesidiga krav på villkorslös kapitulation. Men då har vi inte ett samhälle, utan ett krig. Det är här, någonstans, vi befinner oss 2016. Vi har glömt att ett samhälle bygger på ett visst mått av vett och etikett. Att samvaro kräver fördragsamhet. I det avseendet skiljer sig inte de stora sammanhangen från de mindre. Vi förstör en middagsbjudning om vi envisas med att plocka isär varje ståndpunkt som varje gäst yttrar och att säga allt vi tänker. Vi vill inte längre förstå att detsamma gäller på den större, offentliga arenan.
Han gör en så viktig iakttagelse att den väl helt kommer att ignoreras. Hans poäng är att dårfinkarna styr det mesta. Det som kunde ha blivit en diskussion, eller en debatt för den delen, har blivit ett krig. Och han syftar inte på "det lågintensiva inbördeskrig" som åsyftades med det postmoderna samhällets, etnicitetens och religionens sammanstötningar, utan på ett krig utkämpat på nätet och gatorna mellan svenskar på varsin sida. Det är där man försöker tämja den globala tiger som slitit sönder alla hinder och sociala strukturer. Vilka är då sidorna i detta krig? Hakelius: 
Lägg till detta faktiska, komplicerade problem – migration, globalisering, laglösa stadsdelar – och vi har ett samhälle som slits itu. Uppifrån strålar förakt och uppläxningar över en befolkning som inte är progressiv nog. Nedifrån kommer svaret i form av misstro, ursinne, olydnad och missnöjesröstning. På båda håll vädrar mobbarna morgonluft. Sansat, hyggligt, fördragsamt beteende blir en svaghet. Ytterkanterna sätter tonen för alla. Dårfinkokratin stärks.
Ja, så är det. Uppifrån-föraktet är gränslöst definierande. De "fina, rika och korrekta" föraktar alla som drivs till vansinne av förorternas dårskap, de tror att de genom nedlåtenhet kan skapa något bättre. Det är bara det att problemen fortsätter växa. Ohejdbart. Misstron är väl ett självklart resultat? Varför skulle man ens gå och rösta när man sett vad politikerklassen ställt till med?

Som alltid är Hakelius en vitaminspruta. Men jag tror att det är väldigt få som vill ta den, ens som folkbildande förhandsskydd. Hellre sjunker människor ner i den självgoda multikultur som undergräver allt det som kunde kallas samhälle och medborgare.

tisdag 3 januari 2017

Alisa Velaj: Två dikter från albanskan

Foto: Astrid Nydahl


































Alisa Velaj: Två dikter


Dikter i översättning från engelskan av Thomas Nydahl.
Översättning från albanskan av Ukë Buçpapaj.


Oändlighet


Min oändlighet
Heligare än renheten själv
Återkommer till de seglande fartygens gryning
För fiskarens båt
ska komma och
vindarna försvinna från kusten



Jag saknar…


Jag saknar tiden då jag älskade dig så
När du var enda skälet att stiga upp
Oavsett om jag var nära eller fjärran havet
Kunde ingen oändlighet fylla mig
så mycket som min kärlek till dig

Jag saknar att minnas hur kärleken var
hur dess form och innehåll såg ut
Med vilka ögon den betraktade kvällar och morgnar
Vilket av dess löv som viskade i vinden
Jag saknar att älska dig som då
Jag saknar att älska som jag älskade dig
Med en sång jag vävt till tio refränger

Ser dig avlägset, bortom ditt eget jag
Kallare än alla vinterns vindar
Jag saknar att älska dig

Jag saknar också kärleken…