Njuter av tystnaden och ledigheten. Utanför fönstren spirar våren och bortom ideologierna växer och/eller multnar det precis som det ska. Det eviga kretsloppet skänker oss varje år en påskhelg, men också en påminnelse om villkoren. Livet tar vi inte lätt på. Ändå är det ofta alldeles för svårt att hantera.
Foto: Anders Johansson
Vi fick anledning att prata om militärkupper igår. Den 11 september 1973 kom den chilenska, då general Pinochet installerades. Redan året därpå, den 25 april 1974, den portugisiska. Och trots att de låg så nära i tid kom de att representera diametralt motsatta världsbilder. I Chile satte militären med USA:s aktiva hjälp stopp för en process som möjligen kunde ha gjort landet till en öststatsliknande "socialistisk" nation (och ytterst var det förstås nationaliseringarna av inte minst USA-ägda företag som fick hans fiender att ingripa). Jag säger "socialistisk" försiktigt för jag tror egentligen att Allende var en tämligen mild socialdemokratisk politiker, även om hans umgänge med Castro och det gänget (och därmed också självklart med herrarna i Kreml) gav honom en krets som var allt annat än behaglig.
De kom resande fem timmar med flyg (från Maspalomas på Gran Canaria). Min fosterdotter hade med sin yngsta flicka Kathya, tvåspråkig ända in i drömmens värld, som satte sig bredvid mig. Hon var på synnerligen gott humör, det hon visar är allvar när vi diskuterar. Hon ville inte minst veta hur vi firar påsk här i Skåne.
Om gårdagen var mild så började långfredagen brutalt. Redan i natt hade all elförsörjning slagits ut i tre byar, och jag vaknade till en tyst dag. Inget kaffe, inget vatten, ingen morgondusch. Och lammsteken såg malplacerad ut där den låg på sitt fat i väntan på att marineras.
Milda människor mötte mig idag i centrum. Solen lyser. Det är vindstilla. Barnen är lediga från skolor och dagis. Tre barnvagnar på bussen hem. Ett barn entusiastiskt till föräldrarna: "Det är Carolines pappa som kör den här bussen!". När vi närmar oss Viby ska en tvillingbarnvagn köras av. Protester från pojken: "Nej, vi är inte framme, jag vill åka den här taxibussen mycket mer!".
"Jag vill särskilt rekommendera den för kapitlet om Israel-Palestina. Där blandar Thomas minnen från resor i området med sina djupa kunskaper om regionen. Han skissar på en möjlig, fast antagligen omöjlig, väg till fred. Och han ger framför allt en fördjupad bild av den konflikt som i svenska media framställs förhållandevis ensidigt."
”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.”
Dröm i natt: i en tunn bäckliknande sträng invid Hammarsjön får jag och barnbarnen syn på två delfiner. Jag blir häpen, böjer mig ner och sträcker fram handen, varpå den ena delfinen hoppar upp mot mig och börjar kela med min arm. Jag säger till barnen: ”De gör verkligen så som man sagt. Men inte trodde jag det fanns delfiner i Kristianstad.” Ett av barnen vänder sig om och pekar ut mot Hammarsjön och säger: ”Men Thomas, där kommer två ännu större fiskar”. Jag ser dem genast, det är två blåvalar. Nu förstår jag att något är konstigt och vi hjälper både valarna och delfinerna att komma ut på öppet hav, vi följer dem från Hammarsjön hela vägen mot Åhus där de simmar ut i Östersjön.
Vem var Hans Christian Nydahl? Det är så lite jag vet om honom. Nästan lika lite vet jag om hans fru, Sandra Nydahl.
Jag får rådet att vara ute i naturen istället för att brytas ner av de politiska, ideologiska och kulturella stridsämnena. Det är ett nog så klokt råd. När jag ändå såg andra och avslutande delen av den franska serien om krigen i guds namn igår kväll, så slog det mig att den verklighet vi alla stiger upp till varje dag är så beskaffad att man omöjligen kan blunda. Oavsett var i naturen jag befinner mig tänker jag på det faktum att mina barnbarn ska bli vuxna i ett land och en värld där de groteska vanföreställningarna styr tillvaron.
Jag har, som ni vet, utgivit två böcker genom bloggen. Den första, Kulturen vid stupet, annonserades ganska tidigt och bloggens läsare hade två månader på sig att anmäla intresse, förhandsbeställa och betala den. De blev så pass många att produktionskostnaden för boken var täckt innan den skickades ut. Vad som återstod var att sälja ytterligare så många att också portokostnaden på runt femtusen kronor täcktes. Så blev det. Det gav förstås inte många kronor i överskott, men det hade jag aldrig förväntat mig. När nu biblioteksbeställningarna har börjat komma ser jag hur de förändrats sedan 1990-talet då jag drev förlag. BTJ brukade då inkomma med en större beställning efter att boken recenserats i Sambindningshäftet. Den tiden är förbi för de flesta förläggare. Vi lever ju i en epok när bibliotek läggs ner och bokinköpen drastiskt minskar. Det innebär att det bara droppar in enstaka BTJ-beställningar.
Nästa bok, Sextio år senare, fick ungefär hälften så många förhandsbeställningar som Kulturen vid stupet. Jag hade räknat med mindre intresse och därför låtit trycka en mindre upplaga. Hälften av denna har jag sålt, men det har inte ens räckt till tryckkostnaden. Än mindre till portokostnaden på cirka tretusenfemhundra. Ströbeställningar kommer det fortfarande, men jag räknar kallt med att detta blev en förlustbok. Flera av bloggens läsare har sagt eller skrivit att de inte är tillräckligt intresserade av ämnena, det vill säga Israel/Palestina-konflikten och den arabiska våren skildrad utifrån det libyska exemplet.
Det finns människor som inte räds nakenheten. Jag är inte en av dem. Men när jag ser videon från Paris tänker jag att nakenheten kan vara en metod bland andra. Det är den ukrainska kvinnogruppen FEMEN som tagit sig till Frankrike. Aktionen ägde rum igår. Av med tyget, ut i luften!