Mikael Enckell

 

Det finns i hela Mikael Enckells (1932 - 2025) författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla också denna bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bar denna tradition med sig som icke-jude. Han var inte den förste att göra det, men han gjorde det med ovanlig stil och skärpa. Här var det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.

Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.

Mikael Enckell  talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade, folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.

Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för Förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att Förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.

Enckells bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.