Min dotter Catarina opererades i hjärnan igår på Lunds lasarett. Det var en mycket lång väg - sex år! - av plågor som ledde henne dit. Idag skriver hon:
jag tänker på blommor som slår ut, på långa promenader och på tidlösa vyer över vatten som böljar. jag minns liv som tog slut, minns hur det en gång var och hur hög gryning kändes. jag tänker på alla de vägar som fått mig hit, hur snårskogar också bär gläntor och mynnar ut i fria bokskogar med porlande bäckar och nyutsprungna vitsippor band fjolårets fallna löv. känner ända in hit i rummet på nionde våningen hur rapsen kommer att dofta starkt igen, hur ljummet hav känns mot huden och hur händer möts i kärlek och beständighet. operationen gick bra. tog lite tid, var kantad med det som operationer är, men idag ligger jag här - dagen efter - och kan höra igen. ingen tinnitus och huvudvärken betydligt mindre. tacksamheten är stor. för vetenskap, för alla de som bär sin profession för att göra människor friska - så gott de bara kan. nu vila och återhämtning. en ny operation väntar till hösten, men före det ska sommaren få skänka lugn, varma dagar och kärlek. det stöd jag har fått från er är ovärderligt. stödet, samtalen, uppmuntran och kärleken skyr ångest och oro. tacksamheten jag känner inför barnen och Ida är obeskrivlig. tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar