Desert Solitaire - a season in the Wilderness

 

 Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Edward Abbey i egenskap av skogvaktare - här i brandutkikstornet.

 

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

 

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

 

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

Tormestorps vilohem

 

 

Tormestorps vilohem

 

Det så kallade rekreationshemmet var emellertid i själva verket inte något sådant utan ett hem för svåruppfostrande barn, som jag vet nu, efter ett besök över fyrtio år senare... Min olycka var att jag redan första natten blev avslöjad som sängvätare.

                                                 Thomas Bernhard: Ett barn

 

Vi hämtades vid stationen av ett traktorsläp där vi satt med benen uppdragna under oss och med väskorna bredvid, vi hade kommit från de mest skilda håll men alla rest med tåget från Malmö mot Hässleholm, just vid Finjasjön släpptes vi av i det okända, vi var alla storstadsbarn och miljön där vi steg av tåget var främmande för oss, så främmande att den också skrämde oss, gjorde oss oroliga och undrande, och när vi sattes på traktorsläpet visste vi ingenting om vart det skulle föra oss, vi hade av olika skäl lyfts ut ur våra skolklasser, våra vänner hade tagit farväl av oss under mer eller mindre sentimentala former, och vi hade skickats för att vila, men vad det ordet betydde och varför vi skulle göra det, hade vi ingen som helst aning om, och varför vi först besökt barnpsykiatriska sjukhuset i Malmö, Flensburgska, visste vi inte heller, liksom uppmaningen att teckna den förälder vi tyckte bäst om, mest verkade vara ett mystiskt uppdrag som kränkte oss i våra mycket små barnasjälar, jag minns ännu idag att jag först vägrade teckna denna bild och att jag inte förmådde mig själv att välja mellan mamma och pappa utan tecknade dem båda, och att vi på promenaden hem utmed Pildammsparken förbi Stadionområdet talade om det som hänt och mamma uppgivet suckande sa till mig: Varför kan du inte göra någonting ordentligt? och hur jag idag, mer än fyrtio år senare fortfarande inte kan begripa varför hon sa så, om det möjligen hade att göra med att man absolut skulle välja en av sina föräldrar i detta tecknande, vilken sanning barnpsykiatrin därmed ansåg sig vara på spåren kan jag inte förstå, och jag var nog ingenting annat än just ett sådant frågetecken när jag satt på traktorsläpet och det började köra upp för backen, genom den mycket täta granskogen och så småningom kom fram till den stora vita byggnaden, inte stort mer än en ordinär villa men för ett litet barn stor som ett sjukhus, som en skrämmande myndighetsbyggnad i vilken jag skulle låsas in på obestämt tid framöver, och där jag i denna byggnad först vägrade samarbeta och bestraffades dag efter dag men sakta böjdes så som många människor före mig hade böjts till samarbete och underkuvelse där inne, jag som fortfarande bara var en liten pojke, mest rädd och orolig och ett levande frågetecken inför min egen vistelse där, jag kom dit i april 1961 och skulle den sommaren fylla nio år, jag gick alltså fortfarande på lågstadiet, min naturliga miljö var Lorensborgsskolan där jag hade alla mina vänner, det var därifrån man mitt i pågående termin, i tredje årskursen, kom och hämtade mig för att föra mig till denna skrämmande vita byggnad, och jag tittar idag, fyrtioett år senare på de få svart-vita bilder jag har kvar därifrån, som om det varit en semesterresa jag befunnit mig på, jag står tillsammans med de andra barnen, vi är sammanlagt ett tiotal och två av dem är betydligt äldre än oss andra, det är två flickor och jag står mycket tätt intill en av dem och hon håller sin arm över min axel och ler stort, jag vet att det var hon som invigde mig i det alldeles nyfödda könets mysterier och att det naturligtvis var alldeles för tidigt, men ingen av oss småpojkar sa nej, när Eva bad oss följa med ut till kojan hon byggt under en stor, gammal gran, vi satt där med henne och rökte cigaretter hon stulit från föreståndarinnans skrivbord, vi rökte kanske två bloss och allting snurrade för oss och vi blev illamående, men Eva själv rökte vant av cigaretterna och vi fick känna på henne, hon sa själv var vi skulle känna och ingenting av det jag nu vet visste jag då, och att hennes sexuella fixering redan i tidiga tonåren kanske i sig var ett tecken på att något inte stod rätt till, och hon berättade hur hennes pappa först knivstuckit hennes mamma till döds och sedan tagit sitt liv och att hon därför dragit slutsatsen att ingen av oss som fanns där på hemmet, i kojan i skogen, egentligen hade några föräldrar i livet, jag minns hur hånfullt hon skrattade när det blivit dags att återvända hem och jag sa att min pappa skulle hämta på mig stationen i Malmö, det betraktade hon som en omöjlighet och visste alltför väl, att de som skulle hämta henne inte hade några som helst fysiska band till henne, att de i bästa fall var vänliga vårdare som skulle föra henne tillbaka dit hon skulle vara, om det var en institution eller en fosterfamilj vet jag inte, men det var ut i ännu ett okänt hon skulle föras, och det var som om hennes svåra belägenhet fått henne att åldras mycket snabbt, hon ville få allt det goda livet eventuellt hade att erbjuda, nu genast, därför att morgondagen för henne var en abstraktion och framtiden ett ord man eventuellt använde för att bedra människor med, för att lura av dem den verklighet som varje enskild dag hade att erbjuda, det var med helt unga människor som Eva jag tillbringade min tid på detta hem, där den ena dagen var den andra lik och ingenting särskilt hände, och det vi kommit för att få, vila, egentligen var ett straff, i sovsalarna där vi sov och vilade middag rådde en militär ordning, och den som bröt mot ordningen bestraffades med inlåsning i det stora mörka skafferiet, där kunde jag sitta under timmar, skräckslagen, ibland pinkade jag på mig av rädsla och fick då ännu ett, men annorlunda, straff för att jag under straffets verkställighet burit mig illa åt och ställt till ytterligare besvär för den redan hårt prövade personalen, det var i sådana stunder jag i mitt barnasinne funderade på hur man kunde döda dessa människor, det var då jag planerade att knuffa dem utför trappan om jag fick chansen och levde i ett hopp om att det skulle gå dem mycket illa, redan som barn kan denna hämndlystna känsla få fäste och växa sig stark, i mig gjorde den det varje dag, både när jag såg andra utsättas för grymheter och orättvisor, och när jag själv drabbades av dem, jag minns alldeles särskilt en dag då lantbrevbäraren hade med sig ett paket från mina föräldrar, jag fick inte ens öppna det själv, och hur godiset som låg i paketet togs ifrån mig, gömdes och kommande lördag delades ut bland oss alla, det var en sådan orättvisa jag inte kunde förstå och som personalen antagligen inte ens ansträngde sig att förklara, ingenting var mitt i detta hus, allt från luften vi andades till godiset våra föräldrar sände, var kollektiv egendom fördelad av en överhet, hur länge jag var inlåst här vet jag inte eftersom varje dag under sådana omständigheter, för ett barn kan te sig lång som en vecka, men eftersom jag togs dit under pågående vårtermin i skolan tyder det mesta på att jag kanske befann mig i Tormestorp under fyra-fem månaders tid, vad vet jag, och just som jag tänker denna tanke, slår det mig att jag genom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö kanske kan beställa en journalkopia och läsa mig till sanningen och därmed kanske också få ett svar på den grundläggande frågan, varför jag alls hamnade där, vilket som var den utlösande faktorn, vilka problem som fick mina föräldrar att söka upp denna avdelning och ta emot den hjälp de hade att erbjuda, det enda som är lättnad under denna tid är två känslor i handen; den ena kommer sig av att Eva för in min hand mellan sina ben och säger Känn så mjukt, den andra kommer sig av att jag står nere på gården hos bonden Johnson, vår enda fristad, och klappar hans svarta hund, det är dessa två mjuka känslor, sensuella på var sitt sätt, som jag minns allra starkast från Tormestorp, två känslor jag dessförinnan aldrig hade känt, därför att jag dels var för ung, dels aldrig levt i en familj med hund, och när jag kom tillbaka till Malmö bar jag den allra största hemligheten för mig själv och röjde den aldrig för någon, hemligheten att jag visste hur en flicka kändes mellan benen, att det vi ömsom kallade springan, ömsom fittan, var som en liten hamster i handen, mjuk och varm med ett mycket tunt hårtäcke, ännu inte färdigvuxet, som bäddade in själva mynningen i ett svårdefinierbart stycke liv, detta mysterium som sedan skulle leda mig från den ena kvinnan till den andra, därför att jag fortfarande inte blivit en vuxen, självständig man, utan var min mors son som länge skulle leta efter det mjukaste, varmaste och lurvigaste skötet att vila i, denna hemlighet hade vi alla med oss hem från vilohemmet, den och glädjen över att också ha fått klappa en så stor hund, en riktig bondgårdshund som nästan aldrig skällde utan bara tog för sig av alla våra händers värme och vänlighet, där den stod i koppel på Johnsons gård, men i motsats till dessa två glädjekänslor i händerna stod de minuter av skräck som väktarna bestod oss med, då de körde oss på traktorsläpet ner till Finjasjön och tvingade oss i vattnet, även när det var mycket kallt, och jag kämpade mot den våta täta kylan som sedan skulle skrämma mig i hela mitt vuxna liv, denna vattenskräck som egentligen är en döds-skräck som de planterade i mig och som sedan fullbordades av att jag gick på simskola ute på Ribersborgs kallbadhus i Malmö där simlärarna petade ner oss under vattnet med en båtshake och skrek Simma nu för fan! det var i stunder som dessa jag bestämde mig för att aldrig ge vuxenvärlden ett förtroende, att den värld av civiliserade samtal de ville ge sken av egentligen var en värld av ondska och gemena påhitt, som jag dag för dag allt bättre genomskådade och lärde mig hantera, genom att helt enkelt vara frånvarande när den var närvarande, antingen fysiskt genom att springa till skogs, eller psykiskt genom att stänga av alla intryck den försökte överskölja mig med, sådan var tiden i Tormestorp, sådan var den vila vi barn erbjöds att den i själva verket gjorde oss misstänksamma mot allt som vuxenvärlden erbjöd oss, och inte ens när den log sina mest insmickrande leenden tog vi emot dem, därför att vi anade att varje erbjudande egentligen bara var en förklädnad och att det under den skulle döljas ännu ett övergrepp, ännu en elakhet, de famnar vi sökte blev istället de egna kamraterna, det var hos Eva jag sökte tröst, inte hos "systrarna" som de ville kallas, det var alltid när jag låg med mitt huvud i hennes sköte och hon klappade mitt huvud eller lekte med mitt hår som jag var som allra tryggast, Eva som aldrig begärde något tillbaka utan bara överöste mig med det tidiga livets kärlek, den som är äkta därför att den ännu inte besudlats eller använts som ett vapen, denna kärlek som också nuddade vid sexualitetens allra första trevande steg, men som först och främst var ett sätt att finna tröst hos varandra, när vuxenvärlden förbrukat allt förtroende, och denna flicka som hette Eva var den tredje i mitt liv med det namnet, eftersom jag i min skolklass hade både Eva Johansson och Eva Blixt, hon som jag skulle bli så förälskad i under så många år, men Eva i Tormestorp skulle inte bli den sista eftersom jag senare i livet, när jag blivit tonåring, skulle träffa Eva Friberg på konfirmationslägret i Strandbaden utanför Höganäs, och det var måhända så enkelt att namnet Eva bars av så många flickor, att det var märkligare att träffa någon som inte hette Eva än tvärtom, men själv har jag alltid tänkt att jag dragits till dem med det namnet, men det var just Eva i Tormestorp som blev själva urbilden av det kvinnliga för mig, just för att hon ledde mig varsamt in i något som var annorlunda än barndomen och för att hennes tröstande händer alltid fanns där när jag behövde dem, nio år ung och livrädd för det som kallades "systrar" och "vilohem"

Modernt. Lekmannapredikningar i radio

 

Att läsa denna bok är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:

“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”

Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:

“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”

Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att 

“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”

Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

Utan kläder i Libyen

 

Minne från Libyen före kriget:

 

Jag kom 1983 till Benghazi i östra Libyen utan bagage. Efter mellan-landningen i Tripoli hade det försvunnit, och nu stod jag varje morgon i hotellbåtslobbyn och bönade om hjälp. Man ringde och ringde och i det arabiska ordflödet tyckte jag mig då och då höra ordet "trouble" och anade väl att min väska för alltid var försvunnen, kanske stulen och länsad. Jag försökte klara mig med en klick tandkräm jag fick varje kväll av mitt ressällskap, och med den på ett finger gnuggade jag mina tänder rena. Värre var det med kläderna i den extrema hettan. Skjortan hade fått en blekröd fläck sedan jag spillt tomatinlagd fisk på den under en flyglunch och kalsongerna tvättade jag i vasken och hängde på tork under luftkonditioneringen varje natt. De var bara hjälpligt torra när jag på morgonen tog dem på igen. Men efter en veckas tid kom en libyisk tjänsteman, utsänd av vem fick jag aldrig veta, med ett kuvert som han räckte mig under en måltid. I kuvertet låg en bunt dollarsedlar, mannen sa att han beklagade förlusten av väskan, och att det nu stod en bil där ute och väntade på mig, om jag ville följa med in till centrum för att köpa nya kläder. Vi körde till ett av dessa nya, märkliga varuhus som finns i alla libyiska samhällen, de ligger utslängda i sanden och de flesta hyllor i dem gapar tomma, men där ekiperingen erbjuder den finaste konfektion från England och Frankrike. Jag köpte några skjortor, ett par byxor, vita bomulls-kalsonger och hygienartiklar. Jag sörjde mina egna kläder men gladdes åt mina värdars generositet.

 

       När jag efter fjorton dagar skulle resa hem och nådde Tripoli för byte till det italienska flyget, blev jag vid incheckningen rådd att första gå en runda inom ankomsthallen. Det var något om en väska. Och där stod den, mitt på golvet, oöppnad och fin sedan fjorton dagar tillbaka. Det jag i telefonsamtalen uppfattat som "trouble" var naturligtvis istället Tripoli. Det jag fick uppleva sa inte så lite om libyisk säkerhetstjänst. Den hade full kontroll på besökarens göranden, men den såg det inte som sin uppgift att se till att min väska nådde Benghazi. Den kunde bara upplysa mig om att väskan stod där på golvet, redo att hämtas vid hemresan! Men det sa också en hel del om arabisk gästfrihet; om gästen blir av med något så är det värdens uppgift att skaffa nytt, utan minsta knorr eller invändning. Jag lät länge de fina engelska skjortorna hänga i min lantliga garderob, som ett minne, tills jag en dag insåg att de blivit för små.

 

Les Murray: Längre raklång

 Les Murray: Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en diktsamling av Les Murray i brevlådan. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon

innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.

Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.

Tillståndet just nu

 

Avskuren. Bortsuddad. Utplånad. Blåst!

Kalla det vad du vill. Jag vet i kropp och själ vad det är.  

Söndagen blir ännu en dag inomhus. Jag skulle inte våga gå i snölandskapets oskottade miljöer. Jag har fått hem mina italienska rödviner från Vinoteket - levererade vid dörren - och har allt annat som behövs. Jag må vara blåst men är inte dum i huvudet.

 

Vad jag går på? Inte är det benen

I samtal Prags judiska rådhus med ordföranden Tomasz, sommaren 1992. Foto: Mikael Nydahl

 

Jag går på Ipren och öl. Jag går på Pregabalin och Methotrexat. Jag knaprar åtta hjärtmediciner varje dag. Insulinsprutorna är inte ens värda att nämna. Jag vilar bara om natten när jag sover på Zopiklon. 

 

Hela mitt väsen är ett försök att skydda mig mot den avskyvärda sanning som blottlades den 9 maj 2023 när hjärtat stannade, sedan blev ännu värre med neuropatin,orsakad av diabetesen, och jag kastades ner i det svarta hål som är dödens förrum.

 

Hur länge jag ska ligga och vänta är oklart, men särskilt länge tror jag inte att det är.

 

Någon dagbok för jag inte längre, något anteckningsblock har jag inte ens framför mig. 

Förrådd av öst och väst

 

Liksom litteratur kan film jaga bort min allt starkare känsla av tomhet. Det är som om tomheten tog allt större plats för varje år som går. Åldrandet kanske rentav är en tömningsprocess? Jag läser Karl Kerns memoarer Förrådd av öst och väst, som jag haft glädjen få av hans son Otto Kern som lever (levde?) i Göteborg. En gång i tiden hade jag boken själv, fick den av Karl Kerns vän Alvar Alsterdal som ju också var min vän (jag var dum nog att låna ut den). I den får man inte minst en påminnelse om alla de smutsiga uppgörelserna i nittonhundratalets Europa, och om det tröstlösa i att tala "fel språk" efter att nazismen krossats och kalla kriget inletts. 

 

Karl Kern var en av de viktiga personerna i kampen mot Hilter, men han var sudettysk och därför också förpassad till den politiska periferin. Fint är det dock att veta att han fick asyl här i Sverige och att han med sina väldiga kunskaper, inte bara om politik utan också och kanske främst om kultur, kunde berika den demokratiska krets han här ingick i.

 

Det är en gåva att få ta del av. Och den gåvan skapar ödmjukhet. Så här skriver man om Karl Kern på en svensk hemsida:

 

"Karl Richard Kern föddes den 9 juli 1902 i Graupen i Böhmen, dåvarande Tjeckoslovakien. Fadern var gruvarbetare. Karl Kern gick först i militärskola, men blev 1919 också gruvarbetare. Mellan 1929-38 var han redaktör i socialdemokratiska tidningar i Prag, Reichenberg och Troppau. 1938 hamnade han som politisk flykting i Malmö - han räddades under medverkan av Torsten Nilsson undan Hitler som en av den tjeckoslovakiska socialdemokratins främsta. I Sverige arbetade Kern först som metallarbetare och mellan 1947-67 som tjänsteman vid AMS och länsarbetsnämnden i Malmö. Han blev utlänningsavdelningens chef. Samtidigt verkade Kern som journalist. Detta ledde till författarskap och översättning av svensk lyrik till tyska. Karl Kern avled den 6 september 1982"

 

Man kan där också läsa om sudettyskarna i Sverige:

 

"Redan efter den tyska annekteringen av Sudetområdet i oktober 1938 flydde en skara sudettyska socialdemokrater och kommunister till Sverige. Det rörde sig om 350 personer. Ytterligare ett par hundra kom under kriget till Sverige. I december 1945 bildades en "Hjälpkommitté för sudettyska antifascister" som medverkade till att åren 1946-1947 närmare 250 sudettyskar kunde komma till Sverige. År 1948 rekryterade ASEA i Västerås omkring hundra sudettyskar från läger i Västtyskland. Efter 1948 fick ytterligare 2 000 sudettyskar tillstånd att resa till Sverige. Det finns inte många undersökninga av sudettyskar i Sverige. 1998 doktorerade Rudolf Tempsch med en undersökning om sudettyskar i Eskilstuna. Man har en socialdemokratisk diskussionsklubb inom den sudettyska gemenskapen. Fram till 2001 publicerades Blätter der sudetendeutschen Sozialdemokraten, som distribuerades delvis i Sverige."

 

Jag kommer med all säkerhet att återvända till Kerns memoarer.

Folket i Bild - nu med slöja

 Det hör till ovanligheterna att jag gör ett svep i de gamla vänstertidningar jag får många år sedan läste, t.ex. Proletären och Fib/Kulturfront.

Jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag. FiB/K har nu en vinjett som är helt slöjklädd. Vilket hån mot alla kvinnor som kämpar för att slippa slöjan, just nu t.ex. i Iran. Här nedan hela sidan som möter läsaren:

Förvandlad till något som Bach petat i

I tonåren, Malmö

 

Från barndomens Malmökvarter till ålderdomens Kristianstad, går det ett helt liv, fyllt av strävanden och kval. När flyttlasset gick hela den långa vägen satt vi uppradade, fulla av förväntan, vuxna och barn. Ingenting kunde ha stått i vägen de åren, eftersom drivkraften var både bensin- och längtansdriven.

 

När smärtorna reser kroppslånga sträckor, upp och ner i nerver, blodkärl och muskler, vill jag fråga dem om detta är nödvändiga påminnelser. Kunde jag inte på enklare sätt ha förstått hur det skulle ske, och varför de allt tyngre flyttbesvären skulle läggas på mina axlar, sliten som jag redan var. Jag ville stå på en scen omgiven av tonårens musik, sedan allt mer förvandlad till något som Bach petat i. Notskriften enkel som en lapp att ta med till mataffären i barndomen. Vacker, svårläst och tydbar endast av de införstådda och skolade.

 

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist

 

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga.

Det förlorade, det bortglömda, det i sjukdom sjunkna

Ölands södra udde vintertid. Foto: Astrid Nydahl

 

Åren går. Det jag trodde skulle bli vila och tystnad blev mest sjukdom och orosmoln.

Bläddrar jag i album ser jag det förflutna som vore det en dröm eller en osanning.

Ja, jag förstår sambanden. Jag vet att hjärtstoppet krossade det som innerst inne är jag. Inte en dag kommer jag ut för jag har glömt hur man går (och för sig).

Sedan den 1 januari har jag känt utomhusluften tio minuter.

Klagar jag? Det är ju löjligt att ens förneka det, ännu löjligare att göra det. 

Bland alla resor väljer jag att illustrera det förlorade med en bild från södra Ölands udde, allra längst ner, en magisk vinterdag. Det får mig också att minnas vår vän på ön, Kate Larson, som kom att betyda mycket. Visst var det både Simone Weil och Iris Murdoch vi talade så mycket om. 

Åren går. Varje dag börjar med att jag vill se eftermiddagens mörker sänka sig. Till sängs går jag allt tidigare, jag tar min sömntablett och vaknar jag mitt i natten tar jag ännu en.

Bland det förlorade finns så mycket, både i mitt eget land och de länder jag besökt. Också helt nära, som i Danmark och Finland.

 

Massa och makt - makt och massa

 

 

pöbel substantiv -n • folkhop som begår våldshandlingar; slödder, pack (Svenska akademiens ordlista)

 

Under åren har jag av och till fått kritik för att jag använder ordet pöbel. Av en mycket god gammal vän fick jag kritik för det nu med min nya bok. Jag förstår kritiken och jag tänker att det kanske uppfattas väldigt fel när man läser texter där jag skrivit om just en pöbel.

 

Nå, jag gick till SAOL och ser där en definition som inte omedelbart överensstämmer med min tanke, som mer lutar åt begreppet massa, och då i Elias Canettis mening, en massa där vad som helst kan hända, oavsett om det är en ”fotbollsmassa” eller en ”demonstrationsmassa”. När massan sätts i rörelse går varje enskild människa – varje beståndsdel av massan – med framåt, oavsett vad massan slutligen tar sig till.

 

Canetti menar att massan kan beskrivas med fyra drag: 1: Massan strävar alltid att växa, 2: Inom massan råder jämlikhet, 3: Massan gillar förtätning och 4: Massan behöver en riktning.

 

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

 

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

Identitet och tillhörighet

 

Ja, Scarlett Johansson visar båda. Det är med bilden uppenbart att hon har både en identitet och en tillhörighet.

Varför tycks många tro att Israel är identiskt med bombflygets dirigenter i regeringsbyggnaden? Det är tvärtom så, att halva Israels folk i omgångar visar sin motvilja på gator och torg.

I hur många länder är det så? Var och när? 

Och ensamheten kan i sitt skenbart ljudlösa tillstånd krossa oss

På Brösarps backar 27 juni 2025. Foto: Astrid Nydahl

 

 

”Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott.” Så skrev jag i Solitär i nyspråkets tid (Occident förlag, Kristianstad 2014).

 

 

Jag tänkte då förstås på psykiska sammanbrott. Vad jag inte visste var att mitt hjärta skulle stanna nio år senare, i maj 2023. Det kan jag nu i efterhand betrakta som det verkliga sammanbrottet. Det kunde ha dödat mig och det var också mycket nära. Det som räddade mig var att det fanns sjukvårdspersonal på samma ställe som jag och mitt sällskap.

 

Alltsedan tonåren var jag i hög grad en resande människa. Nyfiken på allt det som inte var ”himma i Malmö”. Världen kom mig till mötes i hemstaden, både bland arbetskamraterna på fabriken och i miljöer utanför den. Men det var först med resorna till Albanien på 1970-talet som jag vågade trotsa risken för sammanbrott. Det var där jag mötte helt nya utmaningar.

 

Rädsla och resor hör inte samman. Konflikter och vänskaper hör inte heller samman. Jag skulle bli mer än sjuttio år gammal innan jag förstod det. Nog hade jag haft konflikter – många gånger under årens gång – som antingen klingat av eller glömts bort. Många av dem av politisk karaktär. Men det var med min allra viktigaste och djupaste vänskap jag hamnade i vad som kunde se ut som en banal konflikt, som ändå skulle leda hela vägen fram till en brytning och ett slut på vänskapen. Det jag inte ens i min fantasi kunnat föreställa mig blev verklighet. Var jag skyldig till förloppet? Ja, det var jag. Men vi var trots allt två skyldiga! Ändå fick jag ensam bära den tunga bördan.

 

Skulle jag symboliskt talat nu göra bäst i att stanna hemma? Ja, det fanns inget val.

 

Rent fysiskt hade jag stannat hemma sedan hösten 2018. På våren det året gjorde jag min sista utlandsresa, då till Manchester och Liverpool. Min allt sämre hälsa fick mig att dra den enkla slutsatsen att det var slut med sådant.

 

“Solitude is presence, not absence.” Så skrev Patrick Lane i What the Stones Remember

 

Lanes ord kommer för mig när jag skriver. Så har jag nog alltid betraktat det solitära livet. Om man inte är närvarande i det är man inte solitär utan ensam. Och ensamheten kan i sitt skenbart ljudlösa tillstånd krossa oss. Så vill jag inte leva, inte ens när jag avstår resandet och vänskapen. Jag vill närvara. Jag vill vara nära. I stillhet.

 

Även om det tar emot kan jag lära mig att leva med detta nederlag. Det kommer att ta lång tid och det kommer att göra ont. Men ställd inför en situation jag varken kan blunda för eller förändra, får jag vara så ödmjuk att jag böjer mig för den och accepterar nederlaget. 

 

“John Daniel recalls, with honesty, flamboyance, tenderness and true regard for his father's life, his own journey toward manhood” kunde man läsa om den bok jag fick i gåva för många år sedan, Rogue River Journal.

 

Kan jag eller någon annan i detta vårt land tala om manlighet på det sättet? Jag har under de gångna årens läsning av denna amerikanska litteratur funderat mycket på vad som skiljer dem från oss. När nu det nakna våldet exploderade myndighetsvägen under presidentens beskydd, slog det mig med kraft att mycket som legat i historiens rötter, vilande så att säga, på ett ögonblick blottas och blir levande igen.

 

Konflikter och vänskap kan läsas också mot en sådan bakgrund. Män kan förolämpa varandra. Män kan bruka våld mot varandra. Men jag kan, stående bakom en gardin, betraktande allt som sker i det samhälle och den värld som omger mig, hoppas på ny kraft i vänskapen. Om det misslyckas kan jag bara återvända till Patrick Lanes ord. Utöver dem finns bara tystnad. Ensamhetens tystnad.

 

(Ur ett manus under arbete) 

 

 

Anne-Marie Berglund 74 år

Foto: Hideo Matsumoto

 

Idag skulle min kära vän Anne-Marie Berglund ha fyllt 74 år.

Anne-Marie Berglund. Breven, livet, litteraturen. Förord till boken Sedan möttes vi i Paris.

 

”Idag var det sista dagen för en tv-inspelning (…) Naturligtvis ångrar jag nu att jag inte hoppade av. Men roligt har jag haft de här inspelningsdagarna! Så roligt har jag inte haft sedan jag gick på en kurs när jag skulle arbeta som mentalvårdare” (ur brev 14/5-98)

 

Det blev 24 år vi fick tillsammans i breven. Det som började med svensk litteratur kom att bli en svindlande resa ut i europeisk kultur. Litteraturen och musiken blev vår starkaste förbindelselänk och i en nästan regelbunden veckotakt växlade vi breven mellan oss. Hon skrev från Stockholm, Esbo, Nice och på olika resor. Vår vänskap växte och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv. Genom litteraturen och de ord vi satte på det som vi, var och en, hade erfarit och upplevt. Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött. Det gjorde den inte, rakt tvärtom intensifierades och fördjupades den. Breven ledsagades ofta av böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor. Alltid något som lyste upp vardagen fanns det med.

 

Sylvia Plath och Jean Rhys blev två av många författare som fanns med oss. Anne-Marie gav mig både Alexandra David-Neel, som sa att hon kunde springa innan hon kunde gå, och Flora Tristan, hon som på 1970-talet ”plockades ner från vinden och blev hjältinna åt de nya feministerna. Hennes ansikte trycktes på frimärken och hennes skrifter kom i nyutgåvor.” Vi hade båda två tagit med oss Fernando Pessoa från Lissabon och återkom ofta till hans kanske mest kända verk, Orons bok. Vi lyckade på olika vägar bygga en krets att vistas i. Inte sällan fanns där solitärerna.  I Dagens Nyheter skrev Anne-Marie i maj 2000:

 

”Sylvia Plath griper och griper, men inget blir kvar. Inte för henne själv. För oss. Vi vandrar i hennes flytande ström som i ett museum. Det gör mig sorgsen. Nästan arg. Det bästa är nog att bli arg, precis som den här dagboksflickan är, för varför måste allting dö? Också kärleken. Allra mest den, den dör nästan i samma stund den uppstår. Hur tillåter du det? Det är den viktigaste frågan jag vaskade fram ur dagboken.”

 

Det är just i dessa ord om utgivningen av Plaths dagböcker jag finner Anne-Marie själv. Alla våra brevår öppnade gång på gång det såret: kärleken som dör, och flickan som blir stående där, ensam och tom. Just flickan är Anne-Maries identitet. Glöm inte hennes flicklekar! Det livet skiljer sig radikalt från kvinnans, liksom pojkens från mannens.

 

Hennes brev var som bäst i sina prövningar av skrivandets och kärlekens villkor, de vandrade i såväl tanke som läsning, de kunde vara cafésittande eller som i Nice vindrickande vid havet. Men de kunde lika gärna vara prosaiska, sakligt närvarande i de ständiga färjeresorna till föräldrarna i Esbo. När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på erotiska och andra äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld.

 

”Här är en molnig dag till din hjälp. Ingen gassande sol”, skrev Jean Rhys i Sargassohavet. I de orden känner jag så väl igen sommarbreven från Anne-Marie. Var det något hon plågades av, så var det varma vindar och stekande sol som värmde upp hennes rum. Hade hon haft kraften hela sitt liv, hade hon flytt till havet för att simma och svalka sig. Istället stannade hon inomhus, vilket också gav henne de alltför tidiga morgnarnas sömnlöshet.

 

Som åren gick blev Anne-Marie allt mer distanserad från det som kunde kallas kulturvärlden. Hon tackade nej till inbjudningar. Hon lät flera färdiga böcker förbli outgivna. I ett brev skrev hon ”Du vet, sen jag tog tillbaka BOKEN så känner jag mig som en fri människa. Det är mycket underligt, men jag har blivit liksom frimodig.”  Sin lilla lägenhet beskrev hon i breven allt oftare som ”mitt fängelse”. Grannars oljud, hon kallade det ”borrpsalmer”, plågade henne. “När jag först kom till Lissabon…” skrev Fernando Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano”. Inte så sällan önskade jag att Anne-Marie skulle få höra sådant istället för tryckluftsborrande, när grannarna märktes av. 

 

Det är så självklart att det nästan inte behöver sägas: dessa fasansfulla, av betongen förmedlade oljud, var starkt nedbrytande för henne. Ämnet tog stor plats i vårt brevsamtal, eftersom hon hade starkt behov att ventilera det. Eftersom jag själv flytt Malmö när jag var runt trettio, visste jag vad hennes helvete lät som. I Malmös förorter lät det alltid så i lägenheterna. Den lilla lägenheten blev för henne då en form av tortyrlåda. I alkoholen fann hon vila och tröst. Men också en förbannelse och förstörare. Vi hade samma typ av förhållande till vinet. Jag visste av egen erfarenhet vad vinets tröst är för något, men också vad det kan ställa till med. I sina mest destruktiva stunder kunde jag inte alltid förstå hur jag - med endast ord som verktyg - skulle bistå henne. Men av något slags respekt har jag valt att inte mycket och inte allt för utförligt citera sådana helvetespassager ur hennes brev, även om de förstås förekommer.

 

Som ett stråk genom hennes brev gick känslan av mörker och misslyckanden. Jag fick ibland känslan av ett självförakt som var ohanterligt. Men det kunde snabbt bytas i en eufori av tillvarons små glädjeämnen, en utflykt till skogen för bär- och svampplockning, en kopp kaffe med släktingar i Finland, när hon  gjorde en av sina många resor för att besöka pappa Arne. Särskilt svårt drabbades Anne-Marie av mamma Ruts död. I och med den förlorade hon sin viktigaste samtalsvän. Men förlusten av Jacques, som låg långt bak i tiden, präglade henne ända till slutet. Han var en ständig referens och ett levande minne i våra brev.

 

I mina valda avsnitt ur breven finns det mycket som är utelämnat. Det handlar om tunga inslag i vardagen, liksom svåra avväganden i relationer, både privat och i livet som konstnär och författare. Ändå förekommer det ju saker som kan te sig oväntade. Det har, självklart, varit svåra avväganden i redigeringsarbetet. Vad ska finnas med, vad inte?

 

Under 2019 kom det vid många tillfällen signaler om att hon mådde mycket dåligt. Hela det sista årets brev citerar jag ur i denna volym. Ett dokument, skrivet den 22 mars 2019, kan uppfattas som ett testamente, men det blev aldrig bevittnat. Hon inleder det med att säga att hon inte mår bra och att hon "är rädd att lämna allt i denna oreda". De personer som nämns i dokumentet fick inte ärva henne. Det gripande är, att hon sist i det skriver: "Tack mina vänner och förlåt min djupa trötthet".

 

När livet gick mot slutet blev breven från henne allt kortare liksom vår korrespondens blev glesare, men jag förstod inte allvaret i det som pågick. Den 8 november 2019 skrev hon:

 

”Idag har Hans[1] hjälpt mig hela dagen. Nu måste jag be honom ta med det här brevet så du inte oroar dig. Förlåt… Skriver mer sen. Din Anne-Marie”

 

Efter ett sista brev, den 6 januari 2020, fick jag med dagliga telefonsamtal från gemensamma vännen Hans Boij följa hennes sista tid. Hon var i sin egen värld, på väg mot det definitiva slutet, som kom två månader efter det brevet. Jag vill avsluta med några ord ur ett tidigt brev från henne:

 

”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara” (december 97)

 

Låt oss behålla och bevara henne där, i minnets eviga ljus!

 

---

[1] Hans Boij, född i Vasa 1939. Debuterade som poet på Bonniers förlag 1965. Han har givit ut en omfattande mängd tegelstensvolymer med anteckningar, aforismer, dikter och annat i Författares Bokmaskins regi. Hans var en mångårig vän med Anne-Marie. Ofta gick de tillsammans på café eller utförde olika ärenden tillsammans. De sista åren var han hennes viktigaste hjälpare och stöd, trots egen hög ålder.