torsdag 11 februari 2016

Polisrapport om svenska etniska och/eller kriminella enklaver

Bellevuegården, Malmö, finns tillsammans med Holma/Kroksbäck med på listan över "utsatta områden".
Foto: Astrid Nydahl
Det har kommit en mycket intressant rapport från Polisen. Den heter Utsatta områden -sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser, och det är Nationella operativa avdelningen. Underrättelseenheten som står bakom den.

Inledningen är värd att citera. Mina kommentarer kommer kursiverade för tydlighetens skull. Polisen skriver:

Det finns 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer. Av dessa områden är 15 att anse som särskilt utsatta. Brottsligheten i områdena kan yttra sig genom våldshandlingar, upplopp narkotikahandel och annan allvarlig brottslighet som påverkar de boende både direkt och indirekt.

Bland dessa områden finns en handfull i Malmö, där bland annat delar av Rosengård och hela Seved klassas som särskilt utsatta. I min nuvarande hemstad Kristianstad återfinns de två stadsdelarna Charlottesborg och Gamlegården. Begreppsapparaten är mycket intressant. Polismyndigheten väljer samma fikonspråk som den politiska klassen. Det är klart att man kan kalla förortsområden för "utsatta" eller "särskilt utsatta", men om man nu ska detaljanalysera dem kunde man till exempel använda begrepp som blir vanligare förekommande. Det är ju etniska enklaver och/eller kriminella getton vi talar om.

Ett utsatt område är ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av:

g socioekonomisk status och kriminell påverkan på lokalsamhället.

Hit kan man förstås föra de flesta förortsområden i Sverige och Europa. Inom gruppen finns det förstås skillnader, till exempel i antal arbetslösa, bidragsberoende och grad av kriminell närvaro.

Ett särskilt utsatt område kännetecknas av: Allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Parallella samhällsstrukturer. ldsbejakande religiös extremism. rhet till andra utsatta områden.

Polisens beskrivning av ett särskilt utsatt område är säkert alldeles korrekt. Men det kan beskrivas på annat sätt. Om någon i ett sådant område begår brottsliga handlingar så kan man utgå ifrån att det inte går att hitta vittnen, alla tiger. Polisen utsätts för stenkastning, områdets invånare betraktar polisen som "inkräktare" och i möjlig omfattning ska de jagas ut. De parallella samhällsstrukturerna är till exempel sharia-domstolar som dömer muslimska medborgare, särskilt i civilmål men i allt högre utsträckning också i brottmål. Det kan vi lära oss från Storbritannien. De muslimska extremisterna tvekar inte att använda våld, varken inne i sin egen grupp och utåt mot "avfällingar" och "otrogna" som judar och kristna.

r att komma tillrätta med problematiken krävs: åtgärder som kan öka allmänhetens förtroende för polisen till exempel ökad uppklarningsprocent,
proaktiv bekämpning av handeln med narkotika, kontinuerlig polisiär närvaro och uthålliga riktade insatser, ökad samverkan med andra samhällsaktörer i området och en genomlysning av resandeproblematiken i ett bredare perspektiv än enbart terrorism.

På den här sista och sammanfattande punkten ställer jag mig frågan hur sådana åtgärder skulle se ut. Människorna det gäller skulle knappast i kollektiv mening låta sig "reformeras", å andra sidan skulle ett framgångsrikare polisarbete göra intryck på vanligt hyggligt folk. Det sista som nämns är kanske särskilt intressant. Det handlar nämligen inte om resandefolket, utan om de islamister som reser ut till krigen, lär sig döda och blir medlemmar i organisationer som Islamiska staten, innan de återkommer till "sin" svenska stadsdel. Detta är, som jag ser det, först och främst en politisk problematik. Först måste den politiska klassen bestämma sig för om dessa islam-mördare ska "reformeras" och belönas med lägenhet och jobb enligt Sahlin-mönster, eller om de ska straffas för de brott de begått.