.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
"Sorrow is no longer the island but the sea." (Nicholas Wolterstorff, Lament for a son, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)
"Sorrow comes in great waves... but it rolls over us, and though it may almost smother us it leaves us on the spot and we know that if it is strong we are stronger inasmuch as it passes and we remain." (Henry James, Grief Defiened, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)
Idag fyller mitt äldsta barnbarn 17 år. När jag kommer hem till henne i eftermiddag måste jag lägga vikten vid hennes glädje och inte på vår gemensamma sorg. Kanske kan vår stund tillsammans bli bättre och viktigare av den tyngd vi bär, just för vi gör det tillsammans? Sorgen är, som sägs i citatet ovan, inte en ö, utan det hav som omger ön. Men det finns något trösterikt i det Henry James säger, att vi kanske trots allt finns kvar här när den blåst över.
Kärleken till barnbarnen talar som ämne högre än döden. Problemet är att döden har ett större och kompaktare mörker. Kan jag släppa in kärleken till barnbarnen så den lyser - rent av genomlyser - upp mörkret? Jag vill tro det.
