torsdag 27 februari 2014

Valeria Parrella: Väntrum (Astor förlag, översättning av Ida Andersen)


Ny författare. Ny roman. Ja, det är så jag närmar mig Valeria Parrellas första roman från 2008, som finns i svensk översättning på Astor förlag. Valeria Parrella är född 1974 och har bakom sig också en novellsamling. Förlaget berättar att hon föddes ”i Torre del Greco och bor idag i Neapel. Hon har bland annat studerat litteraturvetenskap, latin och grekiska. Det litterära genombrottet kom med novellsamlingen Mosca più balena (2003). Parrella skriver även radioteater och arbetar just nu med ett operalibretto. Hon är en av de författare som bidragit till att vitalisera och förnya dagens italienska litteratur. Hennes böcker finns översatta till ett flertal språk. År 2009 filmatiserades Lo spazio bianco av Francesca Comencini.”
 
”Att erkänna lidandet har varit mycket svårt för mig. Jag har föredragit att tro på ett slags normal kontinuitet eller på de fina ögonblicken, framstegen i arbetet, förälskelsernas extas, graviditetens under. Bara dessa saker räknade jag som sanna. När smärtan hade överraskat mig hade jag inte trott på den, den var ett hinder, någon man ställdes inför enbart för att komma igenom, för att sedan återgå till det där andra livet”.

Orden är romankaraktären Marias ord. Hon är 42 år och undervisar i litteratur och engelska på en vuxenskola. Där har hon elever som är äldre än hon själv, ”enorma lastbilsförare” och andra som behöver gå tillbaka till ruta ett för att inhämta högstadiets kunskaper. Det är i denna miljö det brutala klassamhället framträder, det är en italiensk nutidsbild och Parrella ger oss den utan att en enda gång höja rösten.

Maria blir gravid i en ålder då ingen förväntas bli det. Hennes barn, redan inledningsvis med namnet Irene, föds alldeles för tidigt, närmare bestämt i sjätte månaden. Man varnar och förmanar henne: barnet kan vara dödfött, det kan dö, det kan överleva i kuvös, ingen vet.

Detta är romanens ramberättelse. Pendeln som slår mellan vuxenskolans speciella krav, Marias relationer med elever och vänner och så den där prenatalvården där barn ligger kopplade till olika maskiner och deras andning och hjärtslag registreras, där mammorna väntar, väntar, väntar. Maria säger det själv: ”Faktum var att min dotter Irene höll på att dö, eller höll på att födas, jag förstod inte riktigt vilket”. I dessa rum gäller inte vetenskapen som svar, men det är metoden man räddar liv med. I dessa rum väntar man även om man är dålig på det. Prenatalavdelningens väntrum blir scen för denna tröga och plågsamma process.

 
Jag tycker om Parrellas språk. Det rör sig hela tiden runt föremål och individer i processen, kretsar närmare och närmare för att ge oss bilden av dem. Ångesten inför det lilla barnet är inte klibbig. Den är saklig men ändå berörande. Hon är en kvinna som fött ett barn. Ingen försöker bortse ifrån det. Men hon vill ha sitt alldeles vanliga liv samtidigt, hemma, i umgänget och arbetet.
 
Det som tilltalar mig allra mest är att hon inte skriver mig ett lyckligt slut på näsan. Vi vet ingenting om det. Men en barnsäng bestämmer man sig för att köpa. När berättelsen slutar tänker jag mig att lilla Irene kommer hem och andas av alldeles egen kraft. 


1 kommentar:

elina sa...

Låter som mitt gamla jobb som terapeut för gravida/spädbarnsföräldrar. Läggs på listan.
Hur mår du?