I sjuksängen läser jag Tobias Dahlkvists bok
Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst. Gång på gång hamnar jag i ett tema som jag under många år kretsat kring och försökt närma mig alltmer konkret:
"Tiggare och prostituerade återkommer ständigt i hans böcker. Han talar om sömnlösa nätter när han vandrar längs Paris gator tillsammans med någon gammal prostituerad kvinna som anförtrott honom sitt livs historia. Han talar om bekanta som skulle kunna tjäna stora pengar men som väljer att leva utfattiga. Dessa är de människor som Cioran menar sig vara besläktad med. Att vara en misslyckad, en raté, är på ett paradoxalt sätt ett ideal för Cioran (...) Gång efter annan återkommer han till misslyckandets värdefullhet, som när han i en av intervjuerna slår fast: 'Misslyckandet är en väsentlig och fruktbar filosofisk erfarenhet.'"
Motsatsen har för mig alltid varit synonym med armbågsframgång och karriärslickande. Vem orkar i längden leva ett sådant liv och kalla det lyckat? I Ciorans anda föredrar jag misslyckandet, också när febern är hög och kroppen oförmögen till något annat än viloläge.
