Det går inte att komma undan. Oktober närmar sig november och den inbilska sommartiden övergår i normaltid. Då ser jag framför mig de riktigt mörka eftermiddagarna, då vi redan vid 16-tiden stirrar i fönstren som vore de speglar, slår oss ner med en god middag, ett rött vin och en bra film. Det är sådana dagar som skänker den verkliga vilan. Två veckor återstår till söndagen den 30 oktober.På nätet diskuterar man idag det faktum att Politiskt inkorrekt stänger för gott. Jag har svårt att se det som en förlust. Oavsett vad som skrivits i den har det alltid kantrat över i propagandaspråket och tyngts av en tjatig och entonig evighetsmaskin som dygnet runt malt samma ämnen, utifrån samma infallsvinklar.
Själv föredrar jag de personliga bloggarna, de som en eller två personer gör därför att de har ett behov som ligger bortom det partipolitiska eller det skenbart ideella. Snaphanen är en sådan, och den har ett ben i det danska och ett i det svenska, kanske beroende på att en av dess två redaktörer sedan länge är förankrad både i Skåne och Småland, vid sidan av det hemtama Köpenhamn. Men Snaphanen kan också utan att förfäras berätta om en (både svunnen och saknad) värld med helt andra ideal än dagens snöpta, islamistiska, som framför allt tycks sträva efter att hindra eller begränsa kvinnors frihet, både med klädedräkter och religiösa påbud. Det frihetliga förmedlas inte sällan i bilder av dagens nordiska verklighet. En av flera viktiga faktorer som gör att jag gärna läser Snaphanen, är att den står emot den gängse europeiska anti-judiska hetsen, och att den ser sambandet mellan antisemitism, muslimsk fundamentalism och ryggmärgsreflexer på vänstersidan (som t.ex. gör det möjligt för svensk och dansk vänster att manifestera tillsammans med Hamas), liksom den urbota dumma extremhögerns malande om "judiska konspirationer". Snaphanen visar att en frihetlig attityd idag måste argumentera mot alla dessa inriktningar.
Att jag är kritisk mot enskilda poster hos Snaphanen är inte heller något problem. Tvärtom betraktar jag den som en motvikt, eftersom jag lever i ett svenskt mediaklimat där den vulgära och populistiska hetsen mot Danmark är helt dominerande. Att jag för mer än ett år sedan avslutade allt arbete i svensk press hade inte så lite med just det att göra.
Jag försöker själv i min blogg skriva om det som anses mindre lämpat, men jag skulle aldrig komma på tanken att låta mina ord tjäna någons intressen. Att vara fri i sitt skrivande är framför allt att låta den egna kunskapstörsten och de egna bildningsidealen prägla texterna. Det är min ambition oavsett om jag skriver om ökenreligioner eller litteratur. Var det något jag lärde mig av åren i den portugisiska fado-musikens trånga gränder, så var det att förena öppenheten utåt med ett värnande av den egna identiteten och kulturen. Inte antingen-eller utan både-och.
Å andra sidan läser jag allra helst Times Literary Supplement. Måndagar kommer den med posten från London. Om den inte gör det så ägnar jag måndagen åt en bok jag kanske påbörjat den gångna helgen. Just nu läser jag en fransk tegelsten om kommunismens ideologi. Sådan kunskap hämtar man inte i propagandan.
Foto: Astrid Nydahl. (Klicka på bilden, så ser du också de tunna spindelvävstrådarna).
