Fjellis var en av mina vänner.

En lysande bluesmusiker, framför allt av den nordamerikanska musiken. Han spelade blues lika bra som sina svarta föregångare. Jag var arbetskamrat i flera år med Fjellis. Jag kände honom ännu längre.

Fjellis mådde inte bra. Jag träffade honom en sista gång i Malmö, på Södergatan, mot slutet av hans liv. Då hade han frigång från stället han var intagen på.

Allt var så tragiskt, eftersom jag känt Fjellis sedan ungdomsåren, och haft honom och hans första fru Valda på besök hemma hos oss. På hans begravning träffade jag de två sönerna. Där var både Thomas och Mikael Wiehe med. Jalle från Wilmer X spelade på begravningen.

Åren har gått. Men jag glömmer aldrig Fjellis. Han var en fin människa, en bra arbetskamrat dessutom.

(Gravbilden lånad från en familjesida) 

***

Det dröjde ända till 1992 innan Peps Persson på skiva gav sig på en låt av den mest mytomspunna bluesartisten av dem alla – Robert Johnson. (Om man bortser ifrån att Elmore James ”Dust My Blues” egentligen är en version av ”Dust My Broom”, som James lärde sig av Johnson.) 

Sägnerna om denna på sin tid ganska obskyra artist har nästan kommit att överskugga hans verkliga gärning. Allra mest känt är det där nervkittlande mötet med Djävulen vid vägskälet där Johnson skulle ha sålt sin själ i utbyte mot förmågan att spela djävulskt bra gitarr. 

Något Johnson faktiskt aldrig sjöng om, varken i ”Cross Road Blues”, ”Preachin’ Blues (Up Jumped the Devil)”, ”Hellhound on My Trail” eller ”Me and the Devil Blues”. (Mycket mer om Djävulen och bluesen finns i två intressanta ”blues talks” av munspelaren och bluesforskaren Adam Gussow.)

Troligen fick Peps idén att göra ”Stop Breakin’ Down Blues” när han lirade på Jan-Eric ”Fjellis” Fjellströms See You in Hell, Blind Boy, en platta med nästan enbart Robert Johnson-låtar, bland dem ”Stop Breaking Down” (som titeln skrivs på omslaget). 

På Spelar för livet, som kom året efter See You In Hell …, finns i alla fall ”Häng inte på” med, (mellan en tolkning av standardlåten ”Autumn Leaves” och en tonsatt dikt av den skånske bygdemålspoeten Nils Ludvig Olsson!).

Hämtat här: https://pepsbitar.wordpress.com/tag/fjellis-fjellstrom/ 

 

 

Engelska TLS ställer en fråga på sin sistasida (alltid ägnad rubriken NB):

"Who was the first Singer to win the Nobel Prize in Literature? Bob Dylan? Think again."

Själv missade jag det versala S:et och kunde inte svara på frågan. När svaret kom så var det via årtalet 1978. För vem fick Nobelpriset i litteratur det året om inte Isaac Bashevis Singer. Humor är inte min starka sida, men jag tror att TLS har rätt när de hävdar att den frågan kommer att dyka upp bland favoriterna "at pub quizzes". 

 

Det finns inga självklara avstånd mellan du och jag. Vi talar som vi tänker, illa. Vi skriver som vi talar, ännu sämre.

Om det funnes en sträng lag skulle vi följa den. Det är i alla fall vad jag tror.

Runt egot växer det för fullt. Det mesta är giftigt och mycket farligt. Några få skott kan lura oss med sin grönska.

 

 

 

 

Ylva Nydahl i mormor Sabina Wahlunds bostad med nyfödde Thomas

74 år sedan. Vad var meningen? Vad är meningen ? 

 

All skrift är luft. Sant? Inte det minsta. All skrift är nämligen liv, ande, kommunikation, läsning…

Jag lärde känna Golem långt innan jag kom till Prag. Vad skulle den bekantskapen vara till för nytta?

Nyttotänkaren vill förstås ha Golem både som figur i dockhuset och som levande vän. Tänk att Golem kan föreställa sig bådadera!

1500-talets rabbinske Golem av lera och luft har kommit och gått i mitt liv i fyrtiofem år. Det var just i Prag vi möttes första gången.

Han var Meyrinks, han var Singers, Cynthia Ozicks, och många andras, men han kallades inte alltid Golem. 

Jag har själv sakta erövrat insikten att allt kött är hö.