Huggorm på en grusväg i Småland. Foto: Anders Johansson.
Surdegsbrödbak är en av de bästa metoderna att motstå tidens press med. Jag satte en ny surdeg i förrgår. Idag stod den puttrande och syrligt doftande i skålen. Jag gjorde sista tillsatsen som ska stå till ikväll. Lite ljummet vatten, grovt rågmjöl och honung, så föds detta mirakel som ger bröd resten av vintern.
Igår använde jag Bachs cellosonater. Idag surdegen. Varje dag finner sin metod. Jag försöker, misslyckas för det mesta, men försöker igen. Att stå emot det mediala bruset, kraven på underhållning, kraven på ständigt ny information - allt detta och mer därtill måste jag motstå.
Korrekturläsningen av nya boken är ljuva stunder vid bordet, med pennan i beredskap. Att föda en ny bok är lika fascinerande varje gång.
Idag ska jag, i väntan på kvällens brödbak, skriva vidare och i vilostunderna vandra ut i landskapet med kameran. Det är en alldeles stilla söndag. Byvägen är tom, bara någon enstaka bil kör förbi.
Om huggormen säger Anders Johansson: "Ormen har inga ben att fly med, den tvingas ringla sig bort och den har många fiender. Att evolutionen försett den med gifttänder kan vi inte moralisera över!"
