torsdag 6 oktober 2011

Rasmusgatan, 1956 och 2011.

Jag tar fram bilden igen. Jag promenerar med mamma Ylva på Rasmusgatan, i barnvagnen sitter min bror. Rasmusgatan på Sevedsplan var ett klassiskt arbetarområde i Malmö. Här föddes och växte jag upp. Ett enda negativt minne drar jag fram: vi var trångbodda, min bror och jag delade på en utdragssoffa i köket. Mamma och pappa sov i det enda rum lägenheten hade. Men slagsmål, narkotika, hot, skottlossning? Nej, då får jag be er flytta blicken från 1956 till 2011.

Samma kvarter 2011, ett barrikaderat café.

Idag rapporterar Sydsvenskan om vardagsterrorn i området (för vilken gång i ordningen?):

"En brevbärare utrustad med överfallslarm cyklar på Rasmusgatan. Inne i ett vardagsrum står en bokhylla med två gatstenar som kastats in i lägenheten. De boende kallsvettas när de talar med Sydsvenskan."

"Både grannar och de tonårskillar som Sydsvenskan talar med pratar om Rasmusgatan som en slags fristad där våld och knarkförsäljning förekommer helt öppet och kontinuerligt. ”På innergårdarna packar gänget pulverliknande narkotika.” Fasaderna visar spår av skottlossning."

Läs hela artikeln, den säger något väsentligt om tillståndet i Det Nya Riket.