Ryktesvägen eller segerdagen

Foto: Alfred Eisenstaedt, Times Square1945

 

Är det inte dags för den bilden igen? Kan vi få den i ukrainsk version? I Israel/Palestina? Någon annanstans? 

Marvin Gayes sång I heard it through the Grapevine berörde oss djupt igår. I den här versionen, som jag aldrig tidigare hade hört. Ryktesvägen är den sämsta.

Sjukhussamtalet var inskrivet för tidiga måndagen. Det lyckades inte särskilt bra.

 

Förlusten av våra böcker innefattar:

Foto: Alfred Eisenstaedt 1942

 

Hela samlingen Ismail Kadare, Kafkas samlade verk, liksom Lars Gustafssons, Suzanne Brøggers, Peter Handbergs, Paul Austers, H.C. Andersens, Villy Sørensens, Ulf Peter Hallbergs m.fl. borta. Därtill varje bekant samtida europeisk författare, från tjeckiska till rumänska, från norska till bulgariska, från danska till tyska, från belgiska till spanska, från portugisiska till holländska... allt jag köpt, fått och på annat inskaffat till just biblioteket.

 

Men förlusten är oändligt mycket större. All poesi från klassisk till helt samtida, inklusive vännerna sedan 1970-talet och framåt. Hela biblioteket facklitteratur åkte med som i en åskknall, inklusive judaican med unika titlar från Malmö till Lissabon, och Balkanlitteraturen med tyngdpunkten på albanskt.

 

Förlusten är så stor att det vi räddade och fick med oss ter sig som en droppe i oceanen. Eller måste man alltid lära sig att förlust också är en prövning, ett sätt att lära sig leva om igen...

 

Varför denna förlust? För att vi efter 21 år tvingades lämna det hus vi hyrde. Vi levde i illusionen att biblioteket, cinemateket och musikrummet var för evigt. Det var de inte. De var alla som damm och dömda att dö. Det lilla vi fick med oss är förstås viktigt på sitt sätt men bara en bråkdel av det vi höll högt.

 

 

Fest i huset inklusive sjukdom

 

Nej, vi är inte på väg bort. Vi är på väg till havet.

Idag fyller Astrid 77 år. Men det dröjer en veckas tid innan vi kan köra till havet.

Trots att jag är sängliggande har Astrid några av sina barn och barnbarn på fest här idag.

Man får sprida ut festerna när man är så många som vi. Hon lär bli firad av resten av sina barnbarn när hon kommer till Norrland i jul. 

Min sjukdom begränsar förstås festmöjligheterna, men vi började dagen med läsbara presenter från nära och kära till frukosten.

Det är fest i huset, om än aldrig som förr när vi knappt kunde stava till sjukhus.

Grattis från hjärtat Astrid!

Gubbe med skägg

 

Det fanns en tid när jag var en gubbe med skägg. Då tog jag bussen från Byholmsvägen till stan. Så kom 9 maj 2023. Hjärtstopp. Dödens realitet. Två veckor på sjukhuset.

Inopererad maskin i bröstet. Sedan följderna. Polyneuropati den värsta. Det som nu pågår dubbelt.
Vad är livet annat än en väntan på döden?

Jag är fortfarande en gubbe med skägg. Men jag är en gubbe som lever på lånad tid.

Bilden är tagen av Astrid i gallerian julen 2022, ett halvår före hjärtstoppet.

Lyssna till regnet

 

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

 

Ur Långsamhetens nej (Tusculum)

Foto: Astrid Nydahl

Nina Bouraoui: Sorgen har ett minne (Översättning Maria Björkman) Elisabeth Grate Bokförlag

 

 

"Min far var en tribun med sina precisa ord, sitt strukturerade sätt att tala och skriva."

 

Nina Bouraouis författarskap har legat vidöppet för mig i många år, tack vare Elisabeth Grates generositet. Jag minns hur det började, då jag bodde i Sätaröds station. Jag har både läst och recenserat dem alla. Vilket långt äventyr. Det har pågått i mer än tjugo år. De tre första titlarna utgavs av Anamma förlag, men från och med Pojkflickan 2004 är det Elisabeth Grate Bokförlag som stått för utgivningen, totalt tretton titlar, och nu alltså den fjortonde, Sorgen har ett minne.

 

Det finns genomgående hos Nina Bouraoui tematiska spår i vilka läsaren kan röra sig med en känsla av hemhörighet och identifikation. De handlar om dubbelidentiteterna fransk-arabisk, man-kvinna och liknande. Den dubbla nationella identiteten är förstås grundläggande för en arabiskfödd fransyska. Men det är också den homosexuella tillhörigheten.

 

I denna nya bok möter vi dem igen. Huvudberättelsen är förstås den om pappans döende. Nina berättar om när hennes pappa ligger på Jeanne-Garnier, ett sjukhus för palliativ vård. Hon säger om sig själv att hon är omogen men vill lämna rollen som ödet tilldelat henne.

 

Den bok hon skriver är i grund och botten också självbiografisk, hon vet att pappans ansiktsdrag också är hennes, och att den cancer som sakta dödar hennes pappa också är hennes fiende.

 

Nina har med flickvännen, här bara kallad A, i berättelsen. De två tar stark gestalt i den. De känner pappans stöd. Hon vet vad som är viktigast i livet: ”fest, skönhet och åtrå”.

 

Berättelsen igenom ser man hur hon prövar med besvärjelser för att hålla pappan vid liv. En är att hålla sig vaken. Det misslyckas förstås.

 

Nina vill också berätta om sin kärleksrelation: ”i sju år har A och jag gjort den första dagens svindel evig.”

 

Hennes pappa har aldrig dömt hennes livsstil, och ”att förlora min tysta bundsförvant skulle lägga sten på börda”, skriver hon. Det är en vacker och drabbande berättelse om kärlek – både den homosexuella och den mellan far och dotter. Ingen skildrar den bättre än Nina Bouraoui. Ingen har skildrat den på ett för mig mer drabbande – och rörande – sätt.

 

Hon får mig också att le, som när hon om pappan skriver att ”han är den ende mannen i mitt liv”. Men med ett frågetecken och fortsättningen ”jag kommer att förlora en man som för mig kanske representerar alla män”.

 

Behöver man tacka som läsare? Ja, det tycker jag att man ska göra. Tack Nina Bouraoui för ännu en gripande, angelägen och vacker bok. Tack översättaren Maria Björkman som gjort det ännu en gång, och tack till förläggaren Elisabeth Grate. Men också en ursäkt för det jag missförstått av läsningen, i det avseendet får jag skylla på neuropatin med relativt gott samvete.

 

Tobbes begravningsdag 2014

15 november, Västra Vrams kyrkogård, Tollarp

Tio år sedan idag. Begravningsgudtjänst för Tobbe i Västra Vrams kyrka.

Vännen Arne Tegnér - präst i Svenska kyrkan - höll i hela ceremonin. Vår dotter Catarina sjöng.

Henrik Nilssons nya Hålet i stängslet (h:ström, serie Lumen)

 

När det smäller till i brevlådan en icke-postdag, då kan man vara nästan säker på att det är en bok. Det var det idag!

Henrik Nilssons nya Hålet i stängslet, är en samling som ger "personliga perspektiv på både kontinentens prosa och poesi," Vilken kontinent? Latinamerika! Det är något han kan.

Jag ser verkligen fram emot att läsa den, trots att sjukdomen drar mig allt längre ner i träsket. Klockan två hämtar taxin mig till CSK, där Urologikliniken väntar. Omöjlig kombination? Vi får se.

Långväga besök i sjukstugan

 

Min fosterdotter Ljubitza, som kom till mig i unga tonår i slutet av 1980-talet, till vardags bosatt och arbetande i Maspalomas på Gran Canaria, är på ett ovanligt Sverigebesök.

Få människor gör mig så glad som hon. Jag blev beordrad att sitta framför bokhyllan och så tog Astrid bilden denna sena oktober-eftermiddag.

Mitt fysiska tillstånd framgår med all tydlighet. Jag känner det dygnet runt inifrån, nu finns det också som bildbevis!

Födelseåret på bild

"Man in the Rain" New York City, 1952 by Ruth Orkin.

 

Det är förstås märkvärdigt att se ett foto från sitt födelseår. Jag föddes 1952. Pappa hade tvingats sluta sitt arbete på leksaksfabriken i Tyringe, det var efter en allvarlig olycka där hans högerhand förstörts ordentligt, han och mamma hade fått bosätta sig tillfälligt hos mormor Sabina i Malmö. Efter det fick pappa istället anställning hos Solidar i Malmö. Vägen in i yrkeslivet som dekoratör låg öppen. Min bror föddes 1954 och efter honom kom två yngre systrar.

Jag föddes där i Malmö, i juni 1952. Om det regnade den dagen vet jag inte, men Orkins bild sätter igång min fantasi. Det är lätt att föreställa sig Malmö i regn. 

Bokhandel eller inte?

 

Vad är en bokhandel? Tja, mest en pappershandel idag.

Butiken i London är en sådan som får en att hålla andan.

 
Akademibokhandeln här hos oss är en som får mig att sucka.

Bokhandeln ligger främst på nätet. Sökfunktionerna ger fantastiska möjligheterna, som vore de hyllor i det förflutna.

Till helgen stundar en högtid här hemma, jag har köpt bokgåvorna på Bokbörsen, också det en rik bokhandel med verkliga böcker, digitalt förmedlade och fysiskt närvarande vid leveransen.

Foto i London: Astrid Nydahl

Pappa snart 99 år

 

Pappa visste vad han gjorde när han flyttade hela sitt konstnärskap till kroatiska trakter. Plötsligt vällde de fram, växterna och människorna. 

I år skulle han ha blivit 99 år. Den 15 november.

Jag anstränger mig att ofta minnas de god sidorna. Min pappa förblir han och nu är det min tur att sakta försvinna.

Döden slog till igen

 

För ett dygn sedan var allt normalt. Inte nu. Jag är i djupaste sorg.

Steg upp och möttes av ett dödsbud. Det träffade både i magen och hjärnan.

Han var några av mina barns bästa vän för länge, länge sedan.

Min äldste sons klasskamrat och allt du kan tänka dig. De tog över tidskriften Ariel efter mig. Han var ambitiös, en sökare och en djupt troende ung man. Läste, läste... bildade sig. För honom var skönlitteraturen och Bibeln lika viktiga.

Han fick nu besked av läkaren att hans cancer var obotlig, han skulle dö inom 6 månader.

Köpte hem brännvin, drack sig berusad och gick ut med hunden.
Snubblade och föll ut i gatan. Så kom bilen som krossade hans huvud. Det var i torsdags kväll. Nu är det lördag.

Intet ont anande såg vi på en lång berättelse filmad på romanen Middlemarch av George Elliot. Fem timmar bortom världen.

Tiden upplöses.

Jag skriver inte mer. Vet att du, vem du än är, finns med hela din medkänsla.

Det blev ingen god helg.

Men livet bär på överraskningar

Se sig själv bakifrån

 

Jag lät mig fotograferas bakifrån på torsdagsmorgonen, för en ny vinjett till min Facebook-sida.

När jag tittade på bilden så såg - och kände - jag hur eländig jag blivit. Både fysiskt och psykiskt är jag på väg bort.

Men det betyder inte att jag lägger mig ner för att dö. Läsa kan jag nästan inte alls längre. Om det är koncentrationsförmågan eller något annat det är fel på får förbli en fråga.

***

Jag har nu en konkret plan för hela avslutningen på 2024 och den första veckan 2025. Det beror helt enkelt på att jag då är ensam i hemmet. En plan måste inte till för att fira jul och nyår, utan för att stå redo inför allt sjukdomen kan ställa till med.

Det kan också ha att göra med hur man ser sig själv bakifrån. På väg bort eller på väg till något annat?

Livet har länge nog varit en illusion.

Men den viktigaste frågan är ändå om bilden visar att jag är på väg ut och bort från bloggen för alltid. En epok av livet avslutas i så fall. 

Anlände idag. Tack Elisabeth Grate