Nazister eller något annat?

Från Svenska Dagbladet. Klipp för sammanhanget.

 

Nå, är det nu nazister som styr? Är det en nazist som sitter i Trumps knä samtidigt som han försöker sälja el-bilar?

Hakkorset är ett historiskt, samtida missförstånd. Förbrukat, oanvändbart. Några nazister är det sannerligen inte vi har att göra med. Om så vore, så mycket lättare att ta itu med dem.

President Trump är en ideologisk populist som flirtar med alla mörka strömningar och krafter. Hans medel är makt, hans mål är makt. Hade han eller Tesla-fabrikören varit nazister - nationalsocialister i hitlerismens mening - skulle de aldrig ha uppnått den maktposition de har.

I USA liksom i Europa möter vi nu krafter som både har överseende med Putinfascismen, dess massmord i Ukraina och andra liknande maktstrukturer. Vad kan vi göra åt den? Till att börja med kan vi väl ändå säga nej?

***

Att människor nu repar eller sprejar bilar med hakkors är i mina ögon ett tecken på hur obildning och språklöshet härskar.

 

Peter Handberg: Den mäktiga floden dånar. En reseberättelse från Ukraina (Faethon)

 

I oktober 2023 följer författaren Peter Handberg med en grupp svenska resenärer till Ukraina. 

 

Hans bok Den mäktiga floden dånar, utgiven av förlaget Faethon, är resultatet av resan och eftertanken.

 

Många böcker av Peter har haft stor betydelse för mig när det gäller viktiga skeenden i länder som präglats av judisk historia, Förintelsen och de efterlevandes historia och vardagsliv. Titlar som Världens yttersta platser. Judiska spår, Strö aska över ditt huvud. Tusen och en röst, samt Flaskpost från Förintelsen. Lituaiska resor, är tre böcker i Handbergs rika författarskap.

 

Den mäktiga floden dånar kan man beskriva som en bok välfungerande tillsammans med trilogin, men ändå som något helt eget. Den karaktäriseras som ”en reseberättelse från Ukraina” och det stämmer ju om man tänker på de yttre omständigheterna. Handberg är förvisso med på en resa – men det viktiga för mig är att han distanserar sig från resesällskapet. Han har starka skäl att göra det, ty han vet hur hans egen berättelse ska skrivas, och han gör det utifrån en djup kunskap om både det aktuella och det historiska skeendet.

 

Nå, kriget har påbörjats av Putinfascismens angrepp 2022. Inte ett samhälle, inte en byggnad kommer undan denna angripande militärmakt. Avsikten tycks vara att helt utplåna Ukraina. Dess territorium ska bli en del av Ryssland, oavsett vad medborgarna anser. Handberg skriver in skeendet utifrån att Ryssland är en dödskult, ”rasistiskt och pennalistiskt skiktat från vagga till grav.”

 

Det finns såväl vrede som passion i hans text och han svävar inte på målet, då han säger att ”genom den ryska storstadsgräddans trägna arbete skall folket i Ukraina frysa och svälta ihjäl…” och att ”ingen som jobbar med dessa missilsystem (…) hyser brist på kunskap om effekten av vapnen.” 

 

Sådan prosa kallas för klarspråk, och oavsett ämnet för texten präglas den just av det! Det är befriande i en tid av mummel och skönandars bortförklaringar.

 

Inte ens omvärldens hjälpsändningar slipper undan Handbergs kritiska blick. De är både bristfälliga och lider av stora problem. Ändå myllrar det av människor som verkligen vill hjälpa, oavsett om det är med kläder eller livsmedel och dem får vi inte glömma. Många av dessa skildringar är rörande och gör krigets vardag konkret och i många fall uppgiven, när köerna inte står i proportion till antalet packade kassar.

 

Ukrainas män strider men de måste också få komma bort från fronten, för vila och återhämtning. Också dem berättar Handberg om, och han gör det på sitt oefterhärmligt medkännande och gripande sätt.

 

Det är naturligtvis omöjligt att kringgå eller tiga om Butja. Handberg: ”Bilderna från Butja bidrog till en vändpunkt i synen på kriget; precis som Rysslands skamlösa lögner och dementier…”.

 

Sist men inte minst vill jag nämna det faktum att Peter Handberg klär av de legendariska ryska intellektuella som inlemmat sig i det ryska Ukraina-hatet. Det är en skam att bland dem hitta Nobelpristagaren Joseph Brodsky som ”skrev hatdikter om Ukraina efter landets självständighet 1991” – samt andra som har gått före honom i hatets tjänst, sådana som Pusjkin, Bulgakov och Solsjenitsyn.

 

Peter Handberg står på det ukrainska folkets sida. Han kråmar sig inte utan skriver på sin klara prosa så som bara den gör, som tagit klar och tydlig ställning. Vid läsningen av hans bok känner jag allt starkare hur avgörande och betydelsefullt detta ställningstagande är. Ukrainas försvarskrig är Europas!

Vårbilderna från Astrid

 

Våren lockar fram bildseendet, både inomhus och utomhus.

 

En folkfiende - eller två

 

När det viner i världen ser vi vem de är. De försöker framställa sig som Den Stora Maktens fiender, men är i själva verket framträdande i en annan, liknande makt. 

Orban ställer sig bredvid Netanyahu (i mina ögon en verklig krigsförbrytare av mått) - står de snyggt eller påtvingat tillsammans? BBC:

Hungary is withdrawing from the International Criminal Court (ICC), its government has announced.

A senior official in Prime Minister Viktor Orban's government confirmed this hours after Israel's leader Benjamin Netanyahu, who is sought under an ICC arrest warrant, arrived in Hungary for a state visit.

Orban had invited Netanyahu as soon as the warrant was issued last November, saying the ruling would have "no effect" in his country.

In November, ICC judges said there were "reasonable grounds" that Netanyahu bore "criminal responsibility" for alleged war crimes and crimes against humanity during the war between Israel and Hamas. Netanyahu has condemned the ICC's decision as "antisemitic".

En heter Gynekomasti, en heter Galenos

 

Havet. Varje morgon.

Tystnad. Stillhet. Eftertanke.

Jag drunknar av sjukdomar, sjukhusbesök, behandlingar.

Nya diagnoser också denna vecka.

En heter Gynekomasti.

Ställd år 200 första gången av Galenos (Klaudios Galenos (grekiska: Κλαύδιος Γαληνός), född 129 i Pergamon, död 199 i Rom, var en grekisk läkare.

Han var en av antikens främsta och mest inflytelserika läkare och medicinska författare, och gjorde insatser bland annat inom anatomin.

Galenos byggde vidare på Hippokrates medicinska system och sammanställde omfattande skrifter, och hans skrifter förblev den främsta auktoriteten inom medicinen fram till 1500-talet. )

Green steps - ny CD med jazzsaxofonisten Stefan Isaksson & Co

 

Ny CD! Jag kan inte recensera, 

men vill att ni uppmärksammar 

denna fantastiska

jazzmusik. 

Skivans musiker är: 

Stefan Isaksson tenorsax 
Göran Strandberg piano
Filip Augustson bas
Jojo Djeridi trummor 

Googla så hittar ni många texter 

här i bloggen om Stefan.

Jag lärde känna honom när han 

arbetade med jazzpianisten, mästaren

Per Henrik Wallin (1946 – 2005). 

Per yttrade visdomsorden: 

”Den riktiga musiken hörs ännu inte, 

ännu bekämpas den” 

Lyssna på Stefan här:

https://www.youtube.com/watch?v=q8AzziQMd3w 

Bruno Schulz och skuggbiblioteket

Ur Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket plockar jag idag fram Bruno Schulz (1892-1942). Schulz var både författare och bildkonstnär (bilden nedan har jag i ett klipp från Dagens Nyheter 1992). Hans berättelser, också i svenska utgåvor, är illustrerade av honom själv. Två verk finns det bevarade, Sanatoriet Timglaset och Kanelbutikerna. Hans två andra verk är antingen ofullbordade eller aldrig hittade. Fragment ur Messias är sedan länge omtalade.

Schulz föddes i den lilla galiciska staden Drohobycz och skrev på polska. Ett försök att skriva på tyska skickade han som gåva till Thomas Mann men har ej hittats i Manns efterlämnade papper. Schulz sköts av en tysk officer i en så kallad "upprensningsaktion" från Gestapos sida. Schulz var då på väg för att hämta ut sin brödranson. SS-officeraren Karl Günther ändade hans liv och han blev liggande på gatan till in på kvällen, då en vän hämtade och begravde honom.

Agneta Pleijel har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om sättet som Schulz slår en brygga till Kafka, litterärt och personligt. Bland annat skriver hon:

"Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddisch. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den 'upplysta' och uttunnade."

 

Ur Kanelbutikerna läser jag:

"Bevingad av min längtan att besöka kanelbutikerna, vek jag av på en gata jag kände till och snarare flög än gick vidare och var hela tiden noga med att inte gå vilse (...) Av butikerna syntes inte ett spår. Jag gick nu på en gata där husen ingenstans hade ytterdörrar, bara tätt tillslutna fönster, blinda i återskenet från månen." 

Stort tack till Hanne!

Vackra minnen

 

Minnen lever jag på.

 

Från Per Helges 60-årsdag i Västerfärnebo 2005,

tillsammans med Lars Gustafsson och konstnären/poeten Bo Simeon Eriksson (båda avlidna), och med tv-legendaren Rolf Knutsson och författaren Stewe Claesson (också han avliden). Vackra minnen och starka påminnelser om förgängligheten.

Mammografi och militär manöver

 

Parafras: "Tuesday morning coming down...". Uppstigning tidig. Frukostmacka tidig. Kroppslig tvagning tidig.

Ankomst sjukhuset tidigare än nödvändigt. Marginalernas mästare härskar. 

Mammografi, jag? Bland kvinnorna satte jag mig innan en skicklig sköterska fick in mina bröst mellan plattorna. Läkaren kom när jag väl lagt mig på britsen. Hon var artigheten själv men hennes nålspetspunktion kändes mer än nödvändigt.

Nu är jag hemma medan blodet fyller förbandet. Vad kunde vi göra bättre än att runda av vid havet. Vackert, varmt. Kaffe och wienerbröd. Men att det pågår en större militär övning här bevisades av det omfattande skjutandet, och utmed hemvägen när vi mötte det ena militärfordonet efter det andra.

 

Drömmens café i Paris - eller verklighetens sjukhus

Nu låter jag drömmarna föra iväg mig. Jag drömmer mig till ett café i Paris. Fotografen är Anne-Marie Berglund.

I verkligheten ligger jag snart på Mammografiavdelningen, Centralsjukhuset i Kristianstad. Där ska man undersöka om det som drabbat mitt vänstra bröst är cancer, och i så fall vilken form.

Jag är naturligtvis rädd och mycket orolig. Att jag är sjuk har jag förstått sedan mitt hjärta stannade för snart två år sedan, liksom att det blev värre när neuropatin tillstötte.

Vad som väntar är bara ett förspel. Det kommer att ta en vecka innan läkaren kallar mig till samtal om vad de hittat.

Suzanne Brøgger: Sølve

 

 

I polska Torun stod hennes morfars vagga. Den gamle juden vandrade därifrån med sitt brännvinsrecept, kom till Danmark där han träffade en ung kristen kvinna.

 

Ur henne steg hon som skulle bli författarinnans moder, och långt borta från det judiska skulle också hon kretsa kring vaggan och traditionen, eftersom morfadern fått fly föraktet och potatisen morgon, middag och kväll. Kopernikus hade också levt där och när ursprunget ska beskrivas är det inte brännvinsmakaren utan alkemisten som hyllas, en historia vacker som livet självt, roten är ju alltid, skriver hon, "en okänd sång."

 

Suzanne Brøgger har just berättat: fragmenten om detta ursprung finns spridda i den mer än fyrahundra sidor, oupphörligt fascinerande berättelsen "Sølve", som både kan läsas som en memoarbok och en Danmarkshistoria.

 

Det är en frustande, frenetisk, fräck och fantastisk Brøgger vi möter. Det är ett mildare temperament över henne nu, prosan andas ett slags lugn och eftertanke, men det är samma kvinna som givit oss "Creme fraiche" och de andra klassiska böckerna.

 

Hon är densamma i litteraturens mest grundläggande mening: hon berättar sitt liv, hon skriver vidare på sitt stora jag-verk, som alltid blir den ärligaste, men också mest smärtsamma och direkta formen av litteratur.

 

Brøgger pjåkar sig inte. Men hon bökar runt när hon berättar, med både humor och distans, om denna plats där den gamla skolan står. Där fanns gården Sølve. Platsen bestämmer hennes berättelse. Den blir en djuplodande lokal historik. Blicken går långt bak i tiden, men berättelsen hejdar sig hela tiden inför nuet: människorna, miljöerna. Men hon är ingen intellektuell name-dropper, tvärtom är det den lilla byns egna människor hon talar med och om.

 

Hon återkommer gång på gång till det judiska. Nej, säger Brøgger, jag själv är inte jude, men vi kommer inte undan det (och ändå är hon i strikt mening det, morföräldrarna beskriver hon som "judiskt borgerskap" i sin stora släktkrönika Jadekatten). Men det är inget slutgiltigt biologiskt faktum utan en filosofisk fråga. Det judiska säger hon, är den tillspetsade versionen av frågan om vad en människa är i förhållande till Gud eller intet. Israelerna är ett bosatt folk skriver hon, i motsats till detta att vara jude – som är "den hemlösa, transportabla lärdomen". Den människan, fri att komma eller gå, var just vad nazisterna ville göra slut på. Den fria människan som ett hot mot allt det totalitära. Så kretsar Brøgger kring både ett arv i familjen och en av samtidens avgörande frågor.

 

Men boken handlar om så mycket mer: familjelivet, maken (den förste, siste och ende), om moderskapet och dotterns uppväxt som så i grunden förändrar hennes egen tillvaro, om moderns anorexi som kastar en lång skugga in i henne själv.

I starka fragment återkommer ämnena gång på gång, de blir som små sidospår i den stora berättelsen om Sølve, skolan, Løve, Torbjørn och Ziene och de kollegor som tycks ha betytt mest för henne (där Villy Sørensen hela tiden kikar ut ur texten).

 

Så byggs berättelsen upp som en väv: man känner efter ett tag igen mönstren, metoden, och förstår varför skolhusets historia är så viktig för författarinnan (och fröjdas över berättelsen om hur Joachim Israel var en av de fyra som köpte huset och därmed möjliggjorde för Suzanne Brøgger att finna den lokala förankring och frid som behövdes för att skapandet skulle förlösas).

 

Och mot slutet av boken närmar hon sig en kärnfråga: hur ska man hantera varje vardag, även om man är ensam?

 

Är det viktigt att "pynta sitt hus med blommor" eller att bära vackra kläder trots att ingen ser på? Hon svarar ja på sina frågor, därför att man varje dag måste påminna sig själv om "livets vidunderlighet". I den andan är hela boken skriven.

 

 

Pentti Saarikoski återfunnen

 

Det händer dagligen att saknaden kommer över mig. Enskilda böcker, men också hela författarskap.

Var hamnade de? Tusentals böcker från mitt bibliotek på drift. 

Pentti Saarikoski känner jag en djup samhörighet med. Eftersom hela hans författarskap lämnades åt vargarna har jag i dagarna köpt ett nytt exemplar av Vid Europas rand. Jag tycker om att den är sliten. Läser korta avsnitt i taget.

"Ekot här i dalen är så bra att det upprepar en hel mening, en mening av den längd som man använder när man grälar. Dra åt helvete, och megafonen upprepar: dra åt helvete."

Kafkas grav

 

Kafkas grav i Prag. 1992 var jag där med min äldste son Mikael, då han var 19 år. Han tog bilden. Det är ett starkt minne i ett liv utan nya...

Ut och in

Vi blir inte mycket äldre än så här. Jag vet varje dag hur det ser ut, också inuti mig.

Det inre avspeglas alltid utvändigt. Bara så att ingen missförstår situationen, ser vi denna ut-och-inbild av oss själva.