Han var så övertygad om sitt motstånd...

 

Han var övertygad om att hans inre motvilja gjorde friheten möjlig. Vilken motvilja? Allt det han året runt kände inför stormarknadernas och shoppinggatornas anhopningar av törstande och längtande folkmassor. Han var så övertygad om sitt motstånd att han kunde gå där, mitt i folkmassan, utan att för ett ögonblick själv frestas av erbjudanden och lockpriser. Så övertygad. Han levde i också det självbedrägeriet.

Ingen övertygelse är synonym med frihet. Övertygelsen är lögnens första steg. När han vandrade i det fria, öppna landskapet, ensam och frysande, anade han att det fanns något annat. Men hur han skulle hitta det visste han inte. Inte än.

Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid)

 

Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. 

 
Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.

Att bli till...

 

Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden.

Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara

människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka

och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en

pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas

som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte

lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att

veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte

är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna

är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en

lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje

dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av

Horisont och se hur det unga och det åldrade växer samman.

Att veta att Bagdad är lika nära som Rinkeby, att förstå att

varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som

de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det

flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick

och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.

Lögnernas paradis

 

Arma människor på båda sidor gränsen! Nu luras de tro att "freden" närmar sig. Det gör den inte. Hamas och deras allierade styr Gaza. Vem som styr i Israel vet vi numera allt för väl. Med fascister som Itamar Ben-Gvir och hans ledare, Benjamin Netanyahu kan man inte nå fred. Deras bombplanslösningar har i mina ögon förstört också framtiden.

Hur ska Israel överleva detta? Jag menar Israels folk som försöker andas med terrorrörelsernas närvaro i både norr och söder. Det är en illusion, tror jag, att tala om "fred". Vapenstillestånd är en sak - kanonerna måste smörjas ibland - men någon fred ska vi inte lura oss själv att tro på.

Arma människor. Förbannade vare deras "ledare".

Tiga som muren

Mobilfoto: T.N.

 

Jag mår lite bättre, så idag tog vi till Åhus för ett litet besök.

Under min korta promenad utmed havsbukten träffade jag på två par, det ena utåtriktat, det andra inåtvänt. De är till det yttre mycket lika varandra. Ingen av dem sa ett ljud. Jag skulle vilja påstå att de alltid tiger som muren.

Det gjorde jag också, som vanligt.

Lärarna måste också kunna undervisa barn och unga i och om och genom skönlitteratur

 UPPROP. ”Vi behöver prata mer om skönlitteraturens roll i undervisningen.” Det sa Skolverkets undervisningsråd Tammi Gustafsson Nadel vid pressträffen i början av december, när Skolverket och Kulturrådet på regeringens uppdrag presenterade ambitiösa skönlitterära läslistor för skolans alla stadier. Samma vecka la regeringen fram sitt förslag till ny lärarutbildning: ”Ämneskunskaper och lärarskicklighet - en reformerad lärarutbildning”. Skönlitteratur nämns överhuvudtaget inte i utredningen. 

Vi som arbetar med språk och litteratur inom alla olika lärarutbildningar i Sverige hoppas att det är ett förbiseende. 

I den statliga utredningen finns nu krav på mera metodik i läs- och skrivutveckling. Förstärkning av läs- och skrivinlärning nämns 152 gånger medan barnlitteratur nämns två gånger och båda gångerna som exempel på kursinnehåll som konkurrerar med utrymmet för utbildning i läs- och skrivutveckling. Vi menar att det också tydligt måste framgå i förslaget till ny lärarutbildning att läsning av skönlitteratur främjar läs- och skrivutveckling, kognitiv utveckling och lärande i alla ämnen. 

Lärarna måste också kunna undervisa barn och unga i och om och genom skönlitteratur.

Både utredarna och regeringen är förstås väl insatta i forskning som visar att gemensam läsning och samtal om skönlitteratur behöver stärkas i förskolan, i grundskolan, på fritids och på gymnasieskolans alla program, inte minst inom svenska som andraspråk. Därför måste vi prata mer om skönlitteraturens roll i undervisningen också på lärarutbildningarna och då måste lärares förmåga att använda, tolka och värdera skönlitteraturen lyftas i förslaget till ny lärarutbildning. Läslistor räcker inte. Lärarna måste också kunna undervisa barn och unga i och om och genom skönlitteratur.  

Starka litteraturupplevelser är förutsättningen för att skapa engagerade och uthålliga läsare – både bland blivande lärare och bland barn och unga. Skönlitteratur är inte bara ett medel bland många för att träna läsförståelse, avkodning och ordkunskap. Allt det kommer på köpet för den som får möjligheten att utvecklas till litteraturläsare. Skönlitteratur och läsning är därför verktyg och förhållningssätt till kultur och bildning som rör hela lärarutbildningen. 

Skönlitteratur borde därför skrivas in i följande formulering i författningsförslaget, som kommer att styra lärarutbildningar, och som nu tar upp läroböcker, medier och digitala verktyg:  

Visa förmåga att använda och värdera läroböcker, skönlitteratur och andra lärverktyg samt att säkert och kritiskt använda digitala verktyg och skönlitteratur i den pedagogiska verksamheten samt beakta betydelsen av olika mediers och digitala miljöers roll för denna.

Det skulle stärka skönlitteraturens ställning i hela skolväsendet i många år framåt.

Musik och konst - från Malmö, via Småland och hit

 

I Malmö fanns ett konstnärspar som pappa kände. De grundade butiken Musik och Konst när de var i 50-årsåldern.

 

Den blev mycket framgångsrik. När de blev gamla sålde de den till legendariske musikjournalisten Lennart Persson som var en av mina skolkamrater i Malmö, (verksam på Expressen, Larm m.fl. medier) och hans vän. 

 

Sista gången jag träffade honom var på en Lou Reed-konsert i Malmö med Tobbe och Astrid. Lennart blev inte gammal. Han fick en hjärntumör och dog.

 

Kvinnan som grundade Musik och Konst i närheten av Triangeln med sin man, målade små akvareller. 

 

Jag fick den här bifogade i julklapp av småländska Karin - som också kände henne. Är inte livet märkligt? Nu ställde jag den i bokhyllan som ett minne av en viktig tid i mitt Malmöliv.

Gaëlle Josse: Vi var bara barn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Bodner Gröön)

 

Gaëlle Josse är en fantastisk författare. Hon utges på svenska av Elisabeth Grate Bokförlag. Jag har här i bloggen tidigare recenserat böcker av henne, bland annat den Den sista vakten på Ellis Island och En oändlig väntan som jag skrev bland annat detta om:

Det är länge sedan jag läste en roman från början till slut samma dag. Denna gick inte att pausa eller avbryta. Den trollbinder med sin säregna blandning av vardaglighet och starka spänning. Det är ju själva livet det handlar om!

Förlaget presenterar den nya boken, som utkommer den 16 januari, så här:

I Vi var bara barn utforskar du komplexa familjeband och försoning. Josse skriver gripande och insiktsfullt om smärta och minnen. Du får med dig tankar kring arv och hur det formar oss. En stark läsupplevelse för den som söker djup och känsla

»Ingen kommer någonsin att älska dig. Det var så du sa till mig en gång, pappa. Du kommer att misslyckas i livet. Det sa du också till mig. Av alla krafter har jag försökt motbevisa din förbannelse.»

Efter att ha blivit uppringd av sin bror Olivier, reser Isabelle till byn i Alperna, där de båda är födda. Fadern, tidigare bergsguide, är på väg in i glömskans dimmor. Isabelle, som har undvikit all kontakt med honom i många år, fruktar denna återkomst till barndomshemmet, där han lever ensam efter deras mors död. Men kanske kunde detta möte vara ett sista tillfälle att förstå vem deras destruktive far egentligen var.

Under några dagar tillsammans nystas familjens historia bit för bit upp för att slutligen knytas ihop.

Med denna omskakande text skapar Gaëlle Josse en starkt berörande berättelse som undersöker våra val, våra svagheter och våra levnadsbanor. Röster från märkta familjemedlemmar avlöser varandra och beskriver deras kluvna känslor, det osynliga våldet och de mardrömmar som förföljt en man genom hela hans liv.

Den franska författaren Gaëlle Josse, född 1960, inledde sitt författarskap som poet. Hon debuterade som romanförfattare 2011 och har sedan dess skrivit en rad romaner, varav flera prisbelönats. Förlaget har tidigare utgivit romanerna Den sista vakten på Ellis Island, som 2015 tilldelades EU:s litteraturpris, och En oändlig väntan. 

Gaëlle Josse. Foto: Louise Oligny

 

Storm över Frankrike

 

Med utgivningen av ett stort, postumt och ofullbordat verk, Storm över Frankrike (övers. Dagmar Olsson, Bonniers), finns det anledning att fundera över livsöden i det av etnisk förföljelse präglade europeiska 1900-talet.

Irène Némirovsky var född ryska. Hennes familj hade via Finland och Sverige kommit till Frankrike, på flykt undan den nya bolsjevikregimen i Moskva. Det hade gått bra för dem. De levde ett privilegierat liv. Flickan Irène var brådmogen. Från familjebibliotekets skatter hamnade hon snabbt i eget skapande, bara 14 år gammal var hon aktiv författarinna.

Hon debuterade med David Golder, en roman som hyllades och såldes till flera länder. Hon var ett språkgeni: talade flytande ryska, franska, polska, engelska, baskiska, finska och kunde därtill förstå jiddisch. Hennes verk hade ofta judiska och ryska motiv.

I romanerna distanserade hon sig från sin egen judiska identitet genom att låta karaktärerna tala om "det judiska slöddret" och "den judiska fräckheten". Hon var starkt influerad av Ivan Turgenjev och i Frankrike påverkades hon av de stora realistiska författarskapen. Oscar Wilde spökade i bakgrunden.

Trots sitt mångåriga liv i Frankrike – hon hade levt där i tjugo år när hon arresterades – fick hon aldrig franskt medborgarskap. Den stora antisemitiska krigspsykosen 1939 fick henne att konvertera till katolicismen, men den nya judelagstiftning som redan i oktober 1940 stadgade att "utländska medborgare av judisk ras" skulle interneras, kom att bli hennes öde och död.

Storm över Frankrike var tänkt som ett mycket tjockt verk, inspirerat av Beethovens femte symfoni. Det skulle omfatta tusen sidor i just fem delar. Hennes döttrar bar det med sig genom livet. Men endast två av delarna var färdigskrivna, och det är dessa vi nu kan ta del av på svenska. Det handlar om 364 boksidor + ett initierat förord och en avslutande, mycket hjärtskärande del där man återger författarinnas anteckningar samt brevväxlingar rörande hennes öde. Mest gripande är kanske hennes makes brev till Tysklands ambassadör i Paris, i vilket han försäkrar att hon inte det minsta sympatiserar med varje sig kommunismen eller judendomen.

När jag börjar läsa del ett, Junistorm, så slås jag genast av den kärva, nästan fotografiska, tonen i hennes text. Hon målar upp en bild av en stad som hotas av kriget, det är varmt och flyglarmet ljuder. Utifrån denna bild går hon sedan, kapitel för kapitel, in i de enskilda ödena. Det är som små enaktare. Pregnant, lyriskt, med ett slags ödesmättad ton.

Det vi får oss berättat är själva nederlag: de timmar, dagar och veckor då Parisborna ska evakueras eller fly. Man lastar bilar som aldrig kommer iväg. Man packar sig på lastbilsflak. Och på stationerna uppstår kaos när massorna trängs för att komma med ett tåg. Och i ett slags klimax får vi följa hur sedan ett av tågen träffas av anfallande stridsplan. Det är mycket dramatiskt och episkt laddat. Här trängs alla sorters människor. Här stinker det av katastrof.

I romanens andra del, Dolce, är det den tyska ockupationen som skildras. Det är en gastkramande berättelse: så här måste det vara att leva med en främmande makts soldater överallt, på gator och torg, infiltrerande vardagslivet, som en sjukdom som förtär allt som tidigare tett sig normalt.

Här finns också den fula, men så lättbegripliga, kollaborationen skildrad: "Ta kakorna här, Mein Herr!". Men starkast av allt är kanske ändå skildringarna av hur tyskarna terroriserar befolkningen, hur motståndet möts med skoningslös terror.

Viktigt att påpeka är att den här boken inte äger giltighet som ännu en tragisk historia om en judinnas öde. Nej, den gör det i kraft av sin höga litterära kvalitet. Vi har att göra med en av de verkligt betydande europeiska samtida krigsromanerna, låt vara att den är oavslutad. De tre återstående delarna gick under i Birkenau med sin författarinna. Vi kan tacka dottern Denise Epstein för att vi nu kunnat läsa de två första.

Irène Némirovsky: Blodets hetta (Bonniers, översättning av Dagmar Olsson).

 

 

Jag vet få franska författare som skriver så bra som Irène Némirovsky. Förlåt, jag menar skrev. Det är nämligen många år sedan hon skrev sina böcker. Trots att det är svårt att spåra minsta judiska inslag i hennes texter, var det just hennes judiska rötter som fick nazisterna att deportera henne till Förintelsen från Paris 1942.

 

Sedan jag läst Storm över Frankrike (2006), Balen/Höstflugorna (2007) och Ensamhetens vin (2008) har jag tänkt att hon borde ha stått i hyllorna, läst och omläst precis som Mauriac, Sartre och Camus. En klassiker som förvisso utgavs på svenska under 1930-talet men som efter nazismens vålds- och mordorgie föll i glömska.

 

Tack och lov hittades originalmanuset till Blodets hetta (som bör ha skrivits 1938-1940) samtidigt som Storm över Frankrike och vi får härmed i fin svensk översättning en aldrig tidigare utgiven roman av Irène Némirovsky. Fransk landsbygd bildar fond för berättelsen. En pastoral idyll om det inte vore för det som förenar oss människor, just blodets hetta.

 

Här berättar Onkel Silvio om människors strävanden och tillkortakommanden – och så småningom också om ett mord. Det ser kanske ut som en olycka när Colettes make Jean faller i vattnet – men det visar sig vara hennes älskare som knuffat honom. Det finns vittnesord på det. Pojken som sett mordet förbjuds av sin mormor att yppa ett ord om det. Och tvärtemot den förlagsredaktör som på bokens omslag påstår att romanen "utvecklar sig likt en polisundersökning" kan man säga att det för dessa människor finns en annan och högre moral, som bland annat går ut på att inte blanda in myndigheter – allra minst polisen – utan att själv försöka finna en lösning som alla kan acceptera.

 

För Colette är saken helt enkelt den att hon behöver en man vid sin sida för att kunna fortsätta driva gården och kvarnen. Och för resten av bygemenskapen är det viktigt att hon kan göra det, utan kvarn klarar de sig inte.

 

Den gripande utvecklingen tar sedan en helt ny vändning som också inkluderar berättaren, Onkel Silvio, själv. Det är då man blir övertygad om Irène Némirovskys berättartalang. Hon vet att hålla sin läsare i ett tillstånd av konstant nyfikenhet och hon vet hur berättelsens ekonomi ska se ut för att den ska fascinera ända fram till slutet.

 

Man måste också imponeras av hennes poetiska språk, hennes förmåga att framkalla bilder, dofter och känslor utan att låta det skena iväg i de scener berättelsens franska landsbygd erbjuder.

Nina Bouraoui i stor intervju

 

Min favoritförfattare Nina Bouraoui i stor intervju i nya numret av Karavan. Den damp just in genom brevlådan.

Bara rubriken: Skrivandets begär. Nu vet jag.

Helgen är räddad.

 

 

Olle Hammarlund i ny biografi

 

Med posten igår kom Thomas Eks nya bok om "människan, journalisten, författaren Olle Hammarlund". Thomas är fil.dr. i litteraturvetenskap och för mig som Kristianstadsbo efter ett halvt liv är boken i högsta grad intressant.

*** 

Olle Hammarlund:

Olle Hammarlund, född 17 september 1918 i Kristianstad, död 30 juli 1976 i Lund, var en svensk journalist och författare. Han skrev personliga krönikor med drag av essä och kåseri bland annat i tidskrifterna Industria, Böckernas Värld och Vi.[1][2]

 

Biografi

Olle Hammarlund växte upp i Kristianstad som son till journalisten och författaren Karl Oskar Hammarlund, redaktör på Kristianstads Läns Tidning. Fadern var bekant med författare som Nils Ludvig, Gabriel Jönsson och Albert Henning och uppmuntrade sonens litteraturintresse. Redan som tonåring skrev Olle notiser i faderns tidning om ortens föreläsningsförening och om skolans idrottstävlingar. Som student vid Lunds universitet läste han sedan statsvetenskap och litteraturhistoria samtidigt som han skrev filmrecensioner i Sydsvenskan och arbetade på studenttidningen Lundagård. Under beredskapstiden tjänstgjorde han på Statens informationsstyrelse. År 1945 blev han anställd som redaktör på tidskriften Textil och konfektion, organ för textilindustrin i Sverige.

I slutet av 1950-talet började Olle Hammarlund att skriva för Svenska Arbetsgivareföreningens tidskrift Industria. Här kunde han under många år publicera kåserier under rubriken Lugna gatan. Efter några år hamnade han i tidskriftens redaktion. Bokförlaget Forum uppmärksammade hans texter om Shakespeares piprökande och Samuel Johnsons snusande och bad honom att skriva en bok om tobak. Rökringar (1961) blev därmed hans debut som författare.

 

Det dröjde sedan till 1967 innan nästa bok kom ut, Fårets gröna öga, en essäsamling om Fårö, där Olle Hammarlund och hans hustru hade ett sommarhus. Boken blev en stor framgång och har kommit ut i ett flertal upplagor, senast 2003. Han har också många gånger återkommit till ämnet, Fårö, i andra böcker. Totalt gav han ut ett tiotal böcker, mest essäsamlingar men också en roman, skrönan Onkel Enoks hus.

 

Olle Hammarlund var mycket beläst vilket avspeglade sig i hans böcker. Dessa kunde handla om allt mellan himmel och jord, både näraliggande saker som barndomens Kristianstad och om historiska gestalter ("Det fanns inte en snillrik dårfink i världen eller historien som Olle inte umgicks med") [3] och annan kulturhistoria. Skånes litteraturhistoria kallar honom ”essäist med det kulturhistoriskt underhållande [- - -] som specialitet” [4] och jämför honom med en annan mångkunnig författare, men ”hans skrivsätt var mer journalistiskt än akademiskt och så långt ifrån Frans G. Bengtssons som gärna är möjligt”.[5][6]

 

Olle Hammarlund är begravd på Norra kyrkogården i Lund.[7] 

 

Bibliografi

Rökringar: en liten bok om tobak (1961)

Fårets gröna öga: en bok om Fårö (1967)

Stjärnornas barn: meditationer och okynne (1969)

Resan till paradiset: om resan som mål och äventyr (1970)

Samtal på jorden: essayer och tankeflygningar (1971)

Röster i vinden: samtal och tankeflygningar (1973)

Lilla klokboken - Tusen kortfattade klokheter (1973)

Samtal pågår: ett år med bokstävlarna (1975)

Onkel Enoks hus: en okynnesroman (1975)

Stjärnornas barn: Meditationer och okynne (1976)

Årsringar (1978)

 

Källor

^ Sveriges dödbok 1901-2016

^ Holmberg, Claes-Göran (1975). Litterära tidskrifter i Sverige 1900-1970. Lund. sid. 40-42. Libris 7745974. ISBN 91-85152-14-5

^ Palmqvist, Bertil (9 maj 1992). ”Samtal med döda vänner”. Arbetet.

^ Skånes litteraturhistoria. "Del 2". Malmö: Corona. 1997. sid. 106. Libris 2223761. ISBN 9156410492

^ Ek, Thomas (15 september 2018). ”Stridsrop från Kristianstads Olle Hammarlund: Leve bokstävlarna!”. Kristianstadsbladet.

^ Ek, Thomas (29 september 2018). ”Långt ute i havet ligger en ö som heter Fårö”. Gotlands Tidningar.

 

 

Ny klinik, gamla frågor. Peter, Paul & Mary

Foto: Lennart Romberg

 

Finns det vardagar så har jag glömt vilka de är. För mig finns bara hemska dagar då jag alltid mår lika dåligt.

Imorgon fredag ska jag till den nya kliniken för första gången. Jag har med mig min medicinlista och ska ställa den självklara, första frågan: är det någon av medicinerna som ligger bakom? 

***

Fick man jubla skulle det i så fall vara för att ensamtillvaron är slut. Nu är vi två här igen. Och bilen ska komma tillbaka, så att vi senare idag kan ta till kusten. När det blir så är det svårt att tro att det är sant, men det är det.

***

Minns ni Peter Yarrow? Han var viktig i gruppen Peter, Paul and Mary. Nu har han avlidit, han blev 86 år. Här finns en intressant minnestext: https://forward.com/culture/678154/peter-yarrow-remembrance-peter-paul-mary-folk-music-civil-rights/

Folk group Peter, Paul, and Mary perform, Chicago, 1983. Photo by Getty Images

 

 

 

Fast i en tågvagn

 

Idag skulle Astrid vara hemkommen vid lunchtid. Efter en hel natt på 12-timmarsresa från Älvsbyn till Stockholm sätter hon sig på ett snabbtåg (jo, de kallas så) söderut för att i Hässleholm byta tåg till Kristianstad. Väl komna en bit söder om Tranås stannar tåget mitt ute i skogen. Det är mer än en timme sedan och det enda besked de fått i högtalarna är det banala "loket har gått sönder". Låter som när vi var barn och lekte, men detta är vuxenverkligheten i SJ:s Sverige. Astrid har beskrivit tågets tillstånd för mig, och det är bedrövligt i alla avseenden. Ändå har hon inte sagt ett ord om toaletterna. Just nu saknar jag lämpliga ord som går att använda här. 

 

Foto: Astrid Nydahl