Man lär sig aldrig

Foto: Astrid Nydahl

 

Nej, man lär sig aldrig. Varför i hela friden skulle jag ens kommentera Trumps valseger? Groteskt. Vedervärdigt. Den amerikanska härskarklassen har naturligtvis ingen som helst sympati att hämta hos mig.

Går det åt helvete så spelar det ingen roll vad presidenten heter. Och om det spelar roll gömmer jag mig ändå.

Eftersom vi har fått tillbaka vår bil är det bättre att ta en tur till havet, utan vare sig dator eller andra förförande skärmar.

Kylan, köttet, skammen

 

På detta hotell i Östra Jerusalem försökte vi sova 1990. Det gick inte bra p.g.a. kylan.

När jag vaknade tidigt i morse såg jag att det blir som jag sagt i mer än sex månader: självklart att Trump skulle vinna valet. Orban ylar av glädje...

Men människor kan ju inte leva av fagra löften från tjusiga, välnärda damer av olika hudfärg, de behöver mat på bordet och det blev de lovade på ett mer seriöst sätt. Nej, jag har inte röstat och skulle inte ha gjort det även om jag fick. Jag tror nämligen att livet går att leva utan politikerklassens godkännande, där som här.

Mina smärtor är mycket svårare nu.

Hela förmiddagen har jag rört mig mellan sängen för smärtornas skull, och spisen/ugnen där jag kokt en nästan två kilo stor lammstek +. nu i ugnen gjort en lika stor för kommande middagar. När lammkött är billigt ska man slå till.

Den kokta är nu nerskuren och blandad med kokt vitkål, lök, morötter och potatis.

Nej, jag skäms inte ett dugg.

 

Noterat i telefonen

Mamma med mig i dopklänning 1952

 

"Innan Yuval Greens pluton gick in i Gaza slog befälhavarna fast att de inte skulle visa någon nåd. Gazaborna demoniserades: alla skulle dödas, allt skulle förstöras. Ett år in i kriget väljer fler och fler israeliska soldater att överge armén och tala ut. Andra tar sina liv.

Förstörelsen i Khan Yunis var oöverskådlig. Byggnad efter byggnad lades i ruiner ”enbart av israeliskt hämndbegär”, enligt Yuval Green. När hans befälhavare sade till plutonen att bränna ned det hus där de varit stationerade rann bägaren över.

– Jag sade: ”Jag är inte redo att delta i det. Jag tänker inte förstöra ett hus tillhörande familjer som nu blir hemlösa”, sade den tidigare soldaten till CNN i augusti.

26-åringen säger sig ha bevittnat hur andra soldater plundrade otaliga bostäder. Många tog ”souvenirer” från palestiniernas hus, enligt Green, som säger att höga befäl officiellt tog avstånd från plundring och liknande, men inte gjorde något för att stoppa det."

Räcker det nu? Kan jag ge Israel mitt stöd mer? Mycket svårt.

 

***

 

En Cadillac cts backar in framför mig. Föraren en smutsig utomjording

 

Bushens kvinnor flanerar utanför mitt fönster. 

 

Sverige är en nation av flytande materia och människor på jakt efter gratis mat och boende.

Var finns vi och när?

 

Jag förlorade min fru på Willys. Hon är fortfarande på drift med vår mat. 

 

Lidl är en tysk-svensk vägkorsning. På ena sidan jätteräkor, på den andra frysta hamburgare.

 

Jag vill inte höra ett ord om vem som ”väljs” till amerikansk president. 

 

Mitt barnbarn föreläser i drömmen om längden på snören som går in i kroppen. 

 

Mitt trasiga urinsystem är inbokat till sjukhuset strax före jul. Jag har med mig tomteluva dit. I sängen bredvid ska min albanska vän konstnären ligga.

 

Grateful Dead och den omätbara friheten

Foto på Shetland: Jessica Feiff Georgeson

 

Friheten låter sig inte mätas
med måttband, inte heller demokratin.
Varje mätningsförsök stupar på sin
egen orimlighet, då den fria människan
vägrar delta.

Måste jag gå till Grateful Dead och lära?
“Empty pages before my eyes, you not deny or criticize
Empty bedrooms where I paid my dues
Watching the ceiling instead of you”

De tomma sidorna kan vara otryckt
grundlag eller roman, de kan inte
kritiseras eller förnekas, allt är nu och alltid,
allt är ett tak att stirra sig tom på.

Året var 1971, min generation ville
formulera friheten på nytt sätt, som vore
den absolut eller intet, som vore varje individ
sin egen demokratins måttstock.

De spelade i Gaelic Park i Bronx, jag
hade dittills bara kommit till Paris, varken
pengar eller vingar ledde mig längre,
trots att blomsterbarnen fanns överallt,
sannerligen var sidorna tomma.

Bränna bilar och olivträd

 

Nathan Shachar rapporterar i DN:

"De allra flesta bosättarattacker sker mot små byar eller mot beduinläger. Att de agerar mitt inne i storstäder, utan något ingripande från israeliska säkerhetsstyrkor, är ett mått på deras priviligierade ställning under denna regering. För vissa bosättare är målet att driva bort palestinier från det Israel-kontrollerade C-området (nära två tredjedelar av Västbanken), men de mest militanta hoppas kunna ta över också de palestinskt styrda A- och B-områdena.

Olivskörden, som nu pågår, är samtidigt högsäsong för de våldsamma bosättarna. En av dessa, polisminister Itamar Ben-Gvir, har sista ordet ifråga om polisens plikter på Västbanken. Sedan Ben-Gvir tillträdde för snart två år sedan har våldsverkarna i praktiken haft fria händer. Den palestinska polisen har enligt Oslo-avtalet inte rätt att gripa israeliska misstänkta. Den kan endast varsko den israeliska polisen.

Den israeliska underrättelsetjänsten Shabak bevakar och avlyssnar de våldsamma bosättarna, men dess chef, premiärminister Benjamin Netanyahu, ger inte någon prioritet åt palestinska civilas säkerhet och rättigheter."

En enda fråga: vem kan för en sekund tro på en framtid med ett Israel och en palestinsk stat? Jag kan det inte.

Det förflutna är en fallande stjärna

 

Det blir inte mindre patetiskt för att det är längesedan. Med Nils Holmberg, Jan Myrdal och Robert Aschberg stod jag på scenen i Älvsjömässan och höll jubeltal till Gnistans 10-årsdag, 1977.

Det är en av de saker jag skäms för. Verkligen skäms.

Myrdal var förstås stjärnan. Holmberg representerade den generation som svassat för en levande Stalin. Vem jag representerade vet jag inte.

Det förflutna är en fallande stjärna.

Nederlagen, villkoren, uppgiften

När Tory fick vända sig åt det afrikanska hållet för att få en ny ledare förstod jag plötsligt hur den avgörande europeiska förändringen ser ut. Det finns alls ingenting europeiskt längre. Det finns inget vi kan kalla vårt. Det är alltid deras villkor som gäller. För "mångkulturens" predikanter finns det därför inga gränser, bara nya exempel på innebörden av det de menar.

I mitt sängliggande tillstånd blir det svåra allt svårare. Att betrakta världen genom en telefon eller en dator blir till en surrealistisk lek. Men om jag tar fram den betydande litteraturen så finns det en bättre väg till både insikt och förståelse, än det gör i de mediala världarna.

Varför skulle jag godta de brittiska eller amerikanska politikerklasserna, om jag redan lärt mig villkoren?

Nog hade jag för länge sedan bestämt mig: delta aldrig i de parlamentariska lekarna, vägra "rösträtten" och vägra den "medborgerliga" förnedringen. 

Vilka är alternativen? De är alltid friheten i tanke, handling och de olika vägvalen. Friheten inte som lekfullhet utan som insikt och nödvändighet. Motborgerligheten. Den egna rösten.

Att ha hamnat i en hyreslägenhet, 49 år efter löftet till mig själv att det aldrig mer skulle hända, är det enskilt största nederlaget. Att hantera och göra något åt det är uppgiften från och med måndagen. 

 

I vardagsrummet vid gränsen till Libanon. Kaffe före granaterna

I vardagsrummet på kibbutzen vid Rosh Hanikra

 

Där satt jag i vardagsrummet i kibbutzen vid Rosh Hanikra på gränsen mellan Israeel och Libanon.

Mannen var biologisk forskare, han visade sitt labb där men utvecklade nya metoder för att skydda grödor. Hans fru var hela tiden inne hos sonen som svårt skadad - i praktiken dömd till ett liv som orörlig människorest oförmögen att tala - och skötte det mesta av vad han behövde just då. Paret turades om trots förvärvsarbetet.

Ända sedan kriget bröt ut har jag tänkt på dem. Deras kibbutz finns förmodligen bara kvar som pulver och damm.

Och jag förbannar detta öde. Hade det inte varit bättre med ett stabilt fredsavtal? En naiv dröm. Men en dröm.

Helg och väderfenomen

Varje helg är en hyllning till stillheten och tystnaden. Efter flera månader utan bil har vi fått tillbaka den, och vi firar med turer minst två dagar.

Vi börjar med en tur lite längre söderut längs kusten mellan Åhus och Brösarp.

Vattnet må ligga mindre stilla denna helg, men det finns där det finns. Vindarna må vara starkare än annars, men de är pålitliga ändå. Det fanns en tid när vi sjöng om sol, vind och vatten. Nu är vi gamla och sjukdomarnas grepp är stark.

Photo by Bert Hardy. Children playing in a street, Elephant and Castle, London. 1949

Fernando Pessoa: Pessoas sista dagar och dikter (Faethon, översättning och förord av Henrik Nilsson)

 

Eftersom man aldrig kan få för mycket av Fernando Pessoa kan vi i år glädja oss åt tre utgåvor, två av dem översatta av Henrik Nilsson, denna och Mitt hjärta är lite större än hela universum, och så förstås den så gott som kompletta Orons bok i översättning av Örjan Sjögren.

 

Båda Nilssons utgåvor är diktsamlingar. Den helt nya Pessoas sista dagar och dikter dessutom helt unik i det att samtliga skrevs mot slutet av hans liv 1935 under heteronymen Alvaro de Campos. Det är första gången de tolkas till svenska, och som vanligt gör Nilsson ett gediget och finstämt jobb. Två ytterligare dikter i den lilla boken, Ricardo Reis sista ode och det absolut sista Pessoa skrev i eget namn, en namnlös dikt daterad 19 november 1935, han dör bara dagar senare. Den börjar med orden:

 

Det finns sjukdomar som är värre än sjukdomar.

 

Det är i den sista dikten som avslutningen lyder:

 

Ge mig mer vin, för livet är ingenting.

 

Allhelgonadagen

Det är egentligen ingenting att prata om. Men det är en viktig helg som börjar idag.

Vem fäster någon vikt vid den? Är det inte butikernas helg, utklädnadernas och godistuggandets helg? 

 

Jag har däremot många att minnas. Fler har gått bort denna höst än någon annan tidigare. Mycket viktiga vänner. Och det politiska våldet tilltar markant, därav bildvalet.

Vi kommer så småningom till 9 november och det uppmärksammar jag i år också.

Nog finns det anledning att hålla andan idag också. Jag gör det.

Gabriela Melinescu är död

 

Översättaren Inger Johansson har skickat dessa minnesord:

 

Poeten och författaren Gabriela Melinescu avled den 15 oktober efter en längre tids sjukdom, 82 år gammal. Hon sörjs av sin förtrogna Silvia Luca, Stockholm, och av många tacksamma vänner främst i Sverige och Rumänien.

 

Född under brinnande krig som barn till en rumänsk-ortodox mor och en judisk far växte Gabriela Melinescu upp i det brutalt stalinistiska Rumänien.

 

Efter universitetsstudier blev hon tidskriftsredaktör, publicerade poesi och levde i ett drygt decennium i poetisk symbios med den legendariske Nichita Stanescu, till inspiration för dem båda. 

 

Efter sju publicerade poesivolymer var hon ett stort namn i sin generation tillsammans med Ana Blandiana, Ileana Malancioiu och Marin Sorescu. 

 

När så den svenskbelgiske bokförläggaren René Coeckelberghs sökte rumänska författarskap mötte han Melinescu, en stark och bredaxlad kvinna som hade tränat yoga och karate och kunde freda sig mot våldtäktsmän och Securitate-agenter. Gabriela och René kom att leva samman i Sverige och driva förlagsverksamhet fram till Renés död 1989. 

 

Gabriela gav under årens lopp ut fjorton titlar poesi och prosa på svenska och ännu fler i hemlandet. 

 

Till rumänska översatte hon författare från Heliga Birgitta, Swedenborg och Strindberg till Dagerman, Ekelöf, Espmark, Frostenson, Pleijel, Sonnevi, Ström och Trotzig, och blev mångfaldigt prisbelönad.

 

Utöver en intensiv litterär verksamhet och utställningar med målade glasikoner, grafik och teckningar fortsatte Gabriela att skriva kulturjournalistik. Hon publicerade essäer i svenska dagstidningar men var framför allt en produktiv och mångårig korrespondent för rumänska România literara.

 

Som lyckligast var Gabriela kanske den gången i S:t Jacobs kyrka i Stockholm, då sopransaxofonisten Anders Paulsson uruppförde sin tonsättning av hennes dikt Uppståndelsens morgon (ur Ljus mot ljus, 1993) och kören sjöng:

 

Jag ska träffa alla mina döda

---

Människor kommer ut ur kyrkan

tyngdlösa i vårens luft

som fiskar och delfiner

i ett stilla hav

Förlaget Interculture. Jan och Dany Valdelin. Minnen kring min prosadebut Förbannade tystnad

Jan och Dany Valdelin

 

 

Första mötet. Diskussion kring omslaget till Förbannade tystnad. Balkong med Jan och Dany. Hon mycket aktivt entusiastisk efter att ha läst mitt manus. Jan närmast lyrisk. Det är möjligt att den balkongen låg i förlagslokalen, det minns jag inte.

 

Jag kom senare, tillsammans med min dotter, med Jan till stora villan i Saltsjöbaden. Sonen Emil kommenterar: ”Sjuvilla nummer 2 hette den - ett maffigt hus ja!”

 

När jag var där hade jag en dotter med mig, Lina som då var en liten flicka på kanske fyra år. Dany fick henne och Emil, bara något år äldre, att börja leka – och de ville aldrig sluta den härliga kvällen då vi vuxna satt vid det gigantiska matbordet, åt, drack och diskuterade min och andras böcker. Lina var så blyg att hon sjönk in i sig själv, men när Dany gav klartecken för leken blev hon en annan människa.

 

Den 10 juni 1988 var det utgivningsdag på min bok Förbannade tystnad (Interculture förlag, Stockholm). Den hade underrubriken Berättelsen om en barndom. Boken fick väldigt fina recensioner på den tiden då dagspressen satte litteraturkritik högt upp på dagordningen. Den är förstås omöjlig att hitta numera (dyker nästan aldrig upp antikvariskt heller). Jag har flera gånger funderat på att ge ut en andra upplaga själv, men har nu fastnat för att inlemma en del av den i min kommande bok om barndom och uppväxtår i Malmö.

 

Jan Valdelin var gift med författarinnan som verkade under pseudonymen Jeanne Cordelier. Hon hette Dany i förnamn och kom med giftermålet att heta Danielle Valdelin, en förtjusande människa och fin författare. Hennes genombrottsroman handlade om livet som prostituerad i Paris, och hette Utbrytningen. Hon fick senare i Sverige ett rikt författarskap. Med Jans död förlorade hon sin mångåriga make. Hon är sedan länge bosatt i sydvästra Frankrike.

 

Jag ställde två frågor till sonen Emil Valdelin och han berättade kort:

Nej, Jan var inte pensionär när de flyttade till Frankrike. Han fortsatte att arbeta och tog på sig enstaka jobb här och där. Tyvärr satte hans cancer stopp för det och han blev i praktiken tvingad in i pensionen. Jan gick bort i Frankrike, under natten mellan den 16 och 17 mars 2020. Vi respekterade hans önskemål och han kremerades. Dany, Jon och jag spred hans aska i en liten skog nära huset där Jan och Dany hade njutit mest av sitt franska landsbygdsliv – ett hus de sålde några år innan han gick bort.

 

Hade Jan fortsättningsvis någon litterär verksamhet i Frankrike?

Tyvärr fortsatte han inte sin litterära verksamhet i Frankrike, förutom att stötta Dany i hennes skrivande. Dany fortsatte däremot att skriva, och gör det fortfarande.

Jan blev 76 år.

 

Jag läser en minnestext i Svenska Dagbladet och citerar:

 

”Han var djupt involverad i utvecklingsfrågor – alltifrån Södermalm och bort mot Etiopien, Vietnam, Jamaica och många andra länder. I arbetet med internationella frågor utgjorde ekonomisk teori och handfasta arbetsverktyg en stark kombination – hur skulle man annars kunna sortera bort politisk retorik, irrelevanta partsintressen eller ren korruption inför viktiga beslut när Sida och andra biståndsorgan förväntades bidra med ekonomiska insatser?

 

Jan kom att utveckla en god kompetens för uppdrag i dessa krävande miljöer, från början av 1980-talet i eget konsultföretag. Intresset för litteratur resulterade i etablering av bokförlag, med fokus på fransk litteratur och egen insats som översättare, småningom av hustrun Danys romaner – och bosättning i Frankrike.

 

Jan hade en förmåga att med humor och värme sprida omtänksamhet omkring sig, först i Handels lokaliteter, gärna i sällskap med kvinnliga studerande vilka på den tiden nog var en smått förbisedd begåvningsreserv. Som krävande chef i Interconsult fungerade Jan som en briljant mentor där många nyexaminerade Handelsstudenter fick sin första kontakt med en tuff arbetsmarknad.”

 

*

 

Om Dany skrev jag 2009:

 

Hon föddes i Frankrike under andra världskriget. Omständigheterna och grymma män drev henne ut i prostitution under fem helvetesår. Hon levde ett liv i förnedring, men bröt sig ur och började ett nytt liv med publiceringen av debutromanen "Utbrytningen". Hela boken handlar om hennes tuffa väg till frihet.

 

Den hyllades först i Frankrike – "ett lysande debutverk" – och blev sedan en internationell storsäljare. Hon hette Jeanne Cordelier. Trodde jag. När jag mötte henne i Stockholm i slutet av 1980-talet fick jag veta hennes riktiga namn: Danielle Valdelin. Hon var gift med förläggaren Jan Valdelin på Interculture, ett av den tidens aktade småförlag som specialiserat sig på fransk skönlitteratur, från Marguerite Duras till Henri Michaux.

 

Jag och min dotter Lina trivdes hemma hos dem, i huset som liknade Villa Villekulla och bjöd på såväl god litteratur som mat och vin. Både Jan och Danielle visade sig vara fantastiska människor – generösa, vänliga och omtänksamma.

 

Vi hade kontakt några år. Sedan flyttade Danielle och Jan till Vietnam. Han engagerad i biståndsprojekt, hon i fortsatt skrivande. Jag undrade länge vad det blivit av dem och trodde inte att jag någonsin mer skulle se hennes pseudonym Cordelier.

 

Och som det brukar varanu för tiden så var det på nätet jag hittade henne igen. Efter många år utomlands, först i Asien, sedan på Balkan, hade de nu bosatt sig i sydvästra Frankrike. I hennes svarsmail stod det: "Jag har inte glömt dig Thomas, du är alltid välkommen hit till oss!"

 

Så slöts en tjugotvåårig cirkel som slagit en lov jorden runt.

 

*

  

Jan Valdelin skrev vid ett tillfälle om sig själv:

 

"Jag är snart 70 år, gift och har två söner och två barnbarn, en pojke och en flicka. Mitt namn är Jan Valdelin.

 

Efter att ha studerat vid Handelshögskolan i Stockholm arbetade jag mer än tolv år som forskare och lärare.

 

Sedan jag lämnade det akademiska yrkesområdet har jag arbetat inom internationellt utvecklingssamarbete. Detta har naturligtvis medfört att jag rest mycket och arbetat i mer än 40 olika länder (på resande fot under åtta av de 14 år jag arbetade från Sverige). Jag har också levt i utvecklingsländer i över åtta år – Indien, Vietnam, Etiopien och Albanien. Omkring 16 år u-länder och sedan snart 10 år bosatt i Frankrike.

 

Mina intressen kretsar kring historia, ekonomi, sociologi, politik och aktuell debatt. På denna blogg kommer anmälningar av artiklar och böcker i dessa ämnen, minnen som kan illustrera aktuella frågor samt utblickar från ett lantligt hus i sydvästra Frankrike."

 

Jan och Dany - alltid!

 

*

 

Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture – Jan Valdelins förlag - som gav min bok Förbannade tystnad.

Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.

Nå, jag mitt dumma fån bytte ut personnamn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.

Jag fick sedan frågan om jag hade något manus som kunde passa som bok nu när det första palestinska upproret i modern tid hade brutit ut. Det kallades intifada och vi hade ingen aning om ordets betydelse.

 

Jag hade ett manus. Det skulle ha blivit ett helt annat manus tillsammans med en skånsk konstnär. Men eftersom vårt samarbete hade spruckit blev texten liggande.

 

Nu väcktes det till liv. Jan läste och sa: ”Det är bra. Men det duger inte. Kan du skriva till nya avsnitt som griper direkt in i det palestinska upproret, så kan det bli en bok värd att ge ut.”

 

Jag gjorde som Jan bad mig, men det dög ändå inte. Det krävdes ytterligare arbete.

 

Vi gjorde det arbetet och en färdig bok blev det. Titeln blev följdriktigt Intifada – med en felstavad underrubrik som skulle ha blivit Rapport från ett palestinskt uppror.

 

Och jag var själv stolt över de intervjuer jag gjort med framstående och för situationen viktiga israeliska intellektuella, som författaren Yoram Kaniuk (redan då en högprofilerad ”dissident”), språkrör för Beit Hagefen och New Outlook, två väletablerade institutioner för israelisk-palestinsk samverkan, den senare dessutom en tidskrift av hög kvalitet, författarinnan Shulamit Hareven, ovanlig för sina Gaza-reportage, samt inte minst Israels nationalpoet Yehuda Amichai, som jag fick träffa tillsammans med Ofra ben Jakov i hans hem. Amichai fällde de för mig oförglömliga orden: ”Låt dem stå i givakt hela dagarna”. Han var fysiskt illamående av våldet och de nationalistiska excesserna. Ofra hade varit hans elev i skolan, och han kom ihåg henne.

 

Jag besökte Al-Haq i Ramallah, där man samlade fakta och vittnesmål om de israeliska övergreppen – inte minst militära – mot civila palestinier. Al-Haq betyder Sanningen eller Det rätta. Sedan 2022 har de stämplats som ”terrorister” av Israel. Det är en grotesk anklagelse i alla avseenden, men gör naturligtvis arbetet mycket svårare för dem.

 

Tilläggas ska att jag träffade den under många årtionden avgörande politikern Arie Lova Eliav som lämnat all israelisk partipolitik, men som fortsatte att verka i Knesset. Honom samtalade jag med vid flera olika tillfällen - en gång i Malmö! - och de texterna kom att prägla boken. Hans rykte hade grundlagts direkt efter kriget då han förde överlevande från koncentrationslägren till Palestinas kust, och med svåra och oftast otillåtna medel fick dem i land, där de kunde etablera sig, lång innan staten Israel grundades. Vi gillade varandra och kunde samtala helt utan prestige, trots stor åldersskillnad och en socialpolitisk avgrund mellan oss.

 

Nå, boken kom ut. Det var den första på svenska språket i ämnet, och trots att det var övervägande israeliska röster och miljöer den speglade, fick den ödmjuka och ibland – som av Per Garthon – mycket positiva recensioner. Jag tror att Jan var nöjd.

Jan Valdelin ( 1943 - 2020 )

Henrik Nilsson: Hålet i stängslet. Resor med den latinamerikanska litteraturen (h:ström)

 

”Vi är ensamma. Ensamheten som är ångestens grogrund började samma dag som vi lösgjorde oss ur moderskötet och föll ut i en främmande, fientligt värld. Vi föll och detta fall , medvetandet om att vi har fallit, gör oss skyldiga. Till vad? Till ett namnlöst brott: det att ha blivit födda.” Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Översättning: Irmgard Pingel och Lasse Söderberg)

 

Vad driver författaren Henrik Nilsson från Malmö ut på ändlösa resor ? Har det något med ensamheten i Octavio Paz mening att göra? Det tror jag inte. I så fall är det i existentiell mening. Resan är alltid ett slags sökande efter sällskap i en högre mening än den banala. Sällskapet i andra kulturer och språk är alltid full av mening. Är inte varje resa i någon mening sådan?

 

För mig har resandet denna betydelse. Ända sedan unga år, som liftande, fram till de sista resorna som återvändare till de platser som betytt så mycket för mig.

 

I mötet med litteraturen och de enskilda författarna säger Nilsson att ”våldet är ett oundvikligt tema”. Det handlar såväl om ”arvet från militärdiktaturer och inbördeskrig, den pågående mardrömmen i Mexico, gängstriderna i Centralamerika”- liksom en rad andra politisk/ekonomiska faktorer.

 

Våldet, ensamheten, fattigdomen – se där tre faktorer att vara medveten om. Henrik Nilsson har dem med sig.

 

Han pendlar mellan fönsterutsikten i Malmö och de vidare perspektiven från hotell i Latinamerika – och självklart från de små flygplansfönstren när han tillsammans med andra resenärer går in för landning i de många olika länderna.

 

Två språk bestämmer förståelsen: portugisiskan och spanskan. Många enskilda författare – såväl levande som döda – bestämmer hans litterära bilder. Hans beläsenhet är stor och den blir större på platserna.

 

Det finns en stor sensualitet i hans närmande:

 

”Hellre läser jag då Julio Cortázar. Att en klar höstdag koka en kopp kaffe och slå upp berättelser som ’Intaget hus’ eller ’Natt på rygg’, hör till det närmaste jag kan komma ren, porlande läsglädje…”.

 

Breda överblickar utmärker boken, men också skarpa enskilda författarporträtt. Det han skildrar av Lêdo Ivo är oförglömligt i sin kärleksfulla och öppna, fysiska bild av en författare vi här vet allt för lite om.

 

”Det finns ingen fri vers”, säger Lêdo Ivo och tar en klunk vitt vin under parasollen”. 

 

Närvaro alltså, total närvaro, både i det reportaget och andra. Klasskillnader – till synes självklara, men också brutala, historiska såväl som samtida. Allt speglas i denna litteratur.

 

Redan i bokens inledning kommer vi till Aracataca där Gabriel Garcia Márquez bodde mellan två och åtta års ålder. Han har kanske blivit mest känd för Hundra år av ensamhet? Nobelpristagare, men nämns nästan aldrig numera. Litteratur kommer och går, också den som hamnat i Nobelklass. Ensamhets-temat jag inledde med finns närvarande. Men Nilsson ska vidare, det behöver läsaren inte tvivla på. 

 

Man kunde, vilket Nilsson gör i kapitlet Människans mått, också tala om att det finns en "estetisk ensamhet" i Latinamerika, och den måste då vara oerhört intressant att utforska. Om inte annat blir man påmind om sin egen mycket bristfälliga kunskap, vilket understryker vad det är Nilssons bok väcker: en längtan efter mer kunskap och mer litteratur att bekanta sig med.

 

Det mest tilltalande – sympatiska kunde jag säga – med boken är känslan att bli medtagen på ett både läst och resande äventyr. Så fungerar ju litteratur i sig, när den är som bäst.

 

Centralamerika får sitt eget resonemang i boken. De där, ofta förbisedda, länderna har under åren bjudit på flera färgstarka författarskap. Tänk bara på prästen och poeten Ernesto Cardenal, som också var kulturminister i den första Sandinist-regeringen i Nicaragua! Eller Miguel Ángel Asturias från Guatemala, också han liksom Gabriel Garcia Márquez Nobelpristagare, redan 1967. Det finns förstås oändligt många fler, men detta är två framträdande exempel.

 

Det som gör Nilssons bok så bra, är hans speciella ton, som präglas av en sällsynt kombination av stor kunskap och ödmjukhet inför uppgiften. Att det i botten ligger en stor kärlek till ländernas och språkens litteratur, är så självklart att det nästan inte behöver nämnas.

 

I titelkapitlet Hålet i stängslet får vi bekanta oss med författaren Mario Levrero från Uruguay som debuterade 1966 med La Ciudad (Staden), efter vilken det ska ha följt ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Levrero är, som många av Nilssons författare, för mig helt okänd. Att jag inte ens hade hört talas om denne "Uruguays Kafka" säger rätt mycket, både om mig och hur översättnings-praktiken ser ut."Var, herregud, pågår livet?' frågar sig Mario Levrero på ett ställe. Meningen tycks vara nyckel till hela hans motsträviga och generösa författarskap", skriver Nilsson. 

 

Och jag får lust att vända hela meningen tillbaka in i hans egen gärning. Ty denna bok borde ha fått en mycket större uppmärksamhet och läsekrets. Men det kommer, med all säkerhet, eftersom motsatsen vore brutalt orättvis.

 

 ***

Läs också här om Fernando Pessoas dikter i Henrik Nilssons översättning. Eller bekanta dig med andra sidor av Nilssons författarskap, här och här.