Se sig själv bakifrån

Jag lät mig fotograferas bakifrån på torsdagsmorgonen, för en ny vinjett till min Facebook-sida.

När jag tittade på bilden så såg - och kände - jag hur eländig jag blivit. Både fysiskt och psykiskt är jag på väg bort.

Men det betyder inte att jag lägger mig ner för att dö. Läsa kan jag nästan inte alls längre. Om det är koncentrationsförmågan eller något annat det är fel på får förbli en fråga.

***

Jag har nu en konkret plan för hela avslutningen på 2024 och den första veckan 2025. Det beror helt enkelt på att jag då är ensam i hemmet. En plan måste inte till för att fira jul och nyår, utan för att stå redo inför allt sjukdomen kan ställa till med.

Det kan också ha att göra med hur man ser sig själv bakifrån. På väg bort eller på väg till något annat?

Livet har länge nog varit en illusion.

Men den viktigaste frågan är ändå om bilden visar att jag är på väg ut och bort från bloggen för alltid. En epok av livet avslutas i så fall. 

Hur massakern utförd av Hamas underminerar Fredens oas.

Genrebild

 

Låt oss börja med en faktaruta:

Neve Shalom/Wahat al-Salam ligger mitt emellan Tel Aviv och Jerusalem i Israel. Namnet betyder "fredens oas" på hebreiska respektive arabiska.
Byn grundades av den kristna munken Bruno Hussar som ville visa att judar och muslimer – eller israeler och palestinier – kunde leva tillsammans sida vid sida.

 
I dag bor knappt 400 personer i Neve Shalom/Wahat al-Salam. Byn beskrivs ofta som ett levande fredsexperiment, genom åren har personer som Tibets andlige ledare Dalai Lama och USA:s dåvarande första dam Hillary Clinton varit där och låtit sig fotograferas med lekande barn.

 

Byn är också känd för School for Peace, ett institut som grundades 1979 och samarbetar med flera universitet. School for Peace fokuserar på relationsbyggande mellan israeler och palestinier.
Byn har vänföreningar i tolv länder, bland dem Sverige”

Faktaruta av TT, publicerad så sent som 14 januari 2024.

Idag ser det inte lika idylliskt ut.

Judisk krönika nummer 3/2024, just utkommen, berättar:

”Efter den. 7 oktober hölls flera bymöten om vad som hade hänt, men palestinierna förblev tysta. Endast judarna berättade vad de tyckte och kände (…) Den palestinska galleriägaren försökte sätta samman en palestinsk-judisk utställning, så att båda sidor skulle kunna uttrycka sig, men ingen konstnär ville delta om någon från den andra sidan skulle vara med.

Vad gör man med ett projekt som bygger på dialog, när hälften av deltagarna väljer att vara tysta?

Flera medlemmar som reportern intervjuar har gett upp och köpt lägenheter på Cypern och i södra Grekland. Neve Shaloms framtid tycks osäker.”

Jag besökte 1984, tillsammans med konstnären Leif Nelson, denna bräckliga illusion till ”fredsoas”. Vid intervjun jag gjorde med en judisk företrädare för Neve Shalom satt hela tiden en palestinska manlig företrädare och tittade misstänksamt och tydligt fientligt på oss, vilket jag också förde på tal. Det avvisades som dumheter. Flera gånger sedan dess har mitt intryck bekräftats.

Notisen i Judisk Krönika vill ändå framhålla hur framgångsrikt Neve Shalom varit och hur många de blivit sedan dess.

Men jag tror nog att Hamas-massakern och tankegångarna bland palestinier – också de som är en del av Neve Shalom – visar hur djup klyftan är. Innerst inne vill de se Israel försvinna. Varför inte börja med att riva eller på annat sätt förstöra Fredens oas?

Hamas har anhängare där man minst anar det.

Nattlig anteckning

På gräsmattan med mamma, tidigt 60-tal. Lorensborg där jag växte upp.

 

Satt jag trygg då? Sitter jag otrygg nu?

 

Jag ligger en liten bit från gatan. Mitt rum är osynligt och mitt hjärtas slag syns bara i sjukhusets dator.

 

Till fisken ska jag dricka vitt vin. Jane Austens Northanger Abbey fyller rummet med berättelsens magi.

 

Varför beroende av mediciner och inte av färsk frukt? När det sent på kvällen ringer på dörren är det alltid ett bud med mediciner. 

 

Släcker tacksam lampan.

Artikel om min bok Skanderbegs ättlingar

 

Artikel om min bok Skanderbegs ättlingar, skriven av författaren Alisa Velaj från Vlora. 

 

Här: https://telegrafi.com/.../studiuesi-suedez-shpallur-non.../

 

Mr. Nydahl, you have just published for the Swedish reader the book "Descendants of Skanderbeg: A Chronicle for Albanians in Albania, Kosovo and Sweden" ("Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige"). What are your connections with the Albanians and where is the specialness that this book brings to their recognition by the Swedish public?

 

I actually have two different connections. In my youth, I had Albanian friends from Kosovo, in my hometown in Malmo, in the south of Sweden. At the age of 20, I went to Albania, in 1977. In 1978, I was hired by a Swedish tourist agency to organize tours for Swedish tourists, and then for two weeks I led the delegation of an Albanian-Swedish friendly organization. 

 

I stayed then in Durrës, Gjirokastër, Sarandë and Tirana and it was the time of the riots of the summer of 1978 when Enver Hoxha's regime broke ties with its Chinese counterpart. 

 

It was a terrible period, but also a lesson for the future about the attitude of intolerant and totalitarian regimes.

 

Despite all the noise and problems, my friendship with Albanians began to grow when I was an activist in solidarity with Kosovo during the last years of Tito's regime and then during the Milosevic terror, when the repression against Albanians intensified.

 

Resten av intervjun följer länken ovan.

 

Mammas Don't Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys (American Outlaws: Li...

Gabriela Melinescu är död

 

Författaren Gabriela Melinescu är död. Så otroligt sorgligt!

 

A murit scriitoarea Gabriela Melinescu. Atît de incredibil de trist

 

Skrev Dan Shafran.

 

Vi samarbetade intimt i många år. Nedan en av många bilder jag fått av henne. Denna hänger på sovrummet.

 

För alltid i mitt hjärta!

 

***

 

Min andlighet består i att ständigt be med hjärtats rytm, att andas med Kristi namn, säger den rumänskfödda författarinnan Gabriela Melinescu, som sedan 1975 är bosatt i Stockholm. 

 

Thomas Nydahl har samtalat med henne om skrivandet, tron och ensamheten.

 

• Signum 2001, Nummer 3 

 

Hon debuterade tjugotre år gammal i födelsestaden Bukarest, i Rumänien. Där hade hon fötts 1942. 1975, vid 33 års ålder, kom Gabriela Melinescu till Sverige, för ett liv tillsammans med den legendariske förläggaren René Coeckelberghs. Det var också på hans förlag, som hennes första svenska bok utkom 1975, diktsamlingen Kyskhetslöftet, som två år senare följdes av romanen Lögnens fader och diktsamlingen Den befruktande guden, om vilken poeten och akademiledamoten Artur Lundkvist bland annat skrev: ”Det är en dikt som ställer människan inför de största universella och kosmiska sammanhang, oförmedlat, under överskridande av vanliga realistiska omständigheter. Det är ett slags dramatiserad existentialitet, avskalad alla sociala och samhälleliga förklädnader, naken inför de på en gång mest personliga och mest fundamentala frågor.”

 

Melinescu har sedan dess utgivit en rad böcker i Sverige, fram till 1993 i översättningar, först från rumänska och sedan från franska, men från och med diktsamlingen Ljus mot ljus skriver hon direkt på svenska. Inte nog med det, hon skriver en svenska som kan få de bästa bland sverigefödda diktare att framstå som bleka språkkonstnärer, vilket inte minst tydliggjordes av hennes senaste bok, novellsamlingen Ruggningar.

 

Gabriela Melinescus bakgrund är inte i första hand intressant för att hon skulle kunna få epitet som ”invandrarförfattare”. Jag menar nämligen att sådana epitet är i grunden nedlåtande, därför att de kategoriserar vissa konstnärer utifrån födelseorten, men inte andra. Nej, det som framför allt gör Melinescus bakgrund så viktig att förstå, är att den såväl språkligt, religiöst som motivmässigt är så avgörande för det hon skriver snart trettio år efter flytten till Sverige.

 

Melinescu är inte bara författare. Hon är korrespondent för rumänsk press. Hon översätter också svensk litteratur till rumänska (sådana som den heliga Birgitta, Swedenborg, Strindberg, men också samtida som Göran Sonnevi och Birgitta Trotzig). Och så är hon bildkonstnär. Ikonmålare. Hennes far var konstsnickare, ebenist, och hennes mor broderade med garn och målade ikoner. ”De var drömmakare” säger hon, och anger vilket slags arv det är hon fört med sig.

 

”Jag härmade mina föräldrar, ville skapa stämning, leva mig in i en annan värld än den hemska verkligheten. Att öva tystnad genom arbete och att skapa drömmar, det betydde att skapa verklighet.

Det stora trauma som blev ett tema i mina böcker var tvångskollektiviseringen, som var en systematisk nedmontering av det gamla bondesamhället, i Rumänien var det ett av de mest egenartade i Europa, en av de rikaste bondekulturerna, som bestod av både legender och religion. I denna kultur hade kvinnorna tilldelats en särskild roll. Kvinnorna sjöng klagosångerna över de döda, och i den by min mor kom ifrån var det också de som målade ikonerna. Jag står själv i ett direkt förhållande till denna folkkultur.”

 

Att växa upp i ett samhälle som alltid är mer eller mindre paroxystiskt avsätter naturligtvis också särskilda märken i litteraturen.

 

Melinescu föddes medan tyskarna härjade hennes land under andra världskriget, sedan kom järngardesterrorn. Och med freden den ryska armén, husrannsakningarna och terrorn. När Rumänien blev en folkrepublik pågick också de stora samhällsexperimenten med sovjetiska slavarbetarprojekt under Stalin.

 

”På min fars sida fanns många judar med en subtil kabbalistisk tradition. Judar konverterade till katolicismen för att överleva. Men många av dem begick självmord som min far. Han kunde inte leva i ett samhälle där all frihet försvunnit. Hans självmord påverkade mig mycket och efter hans död ville jag bara fly det samhälle där han krossats. Men genom min fars ”exempel” fick jag också en smärtsam frihet, självmordet blev med tiden ett lockande alternativ, ett medel att revoltera, inte bara mot historiens grymheter utan mot Gud själv, att kasta ”livets gåva” i Hans ansikte. Fortfarande finns min fars ”frö” i mig, en total drift mot ”olägenheten att vara född”, och mot tvånget att leva ett historiens slavliv.”

 

I allt Gabriela Melinescu skriver, finns det ett mystikens skimmer. Kanske kunde man kalla det religiositet. Eller andlighet. I berättelserna uppträder inte sällan människor som befinner sig just på gränsen mellan det verkliga och det hinsides. De kan vara udda redan i sin fysiska gestalt, men framför allt så rör de sig obehindrat mellan verklighetens olika skikt.

 

I en av hennes dagboksanteckningar ser jag också ett konkret spår från hennes ”religiösa liv”, då hon skriver: ”Läser Bibeln som vanligt och upptäcker för var gång ordens dolda innebörd. Det är en bok utan gränser, eller snarare ett helt bibliotek.” Och på ett annat ställe: ”Gud är den renaste av känslor, oinskränkt och fri.”

 

I hennes lyrik hittar man ofta en ton som påminner om bönens. Ett tilltal som inte är uttryck för en jordisk och mänsklig du-jag-relation, utan mera som en klang från gudstjänstens värld, där relationen är den mellan människan och Gud. Typiskt nog har hon skrivit en dikt som heter ”Liturgi på bröstkorgen”:

 

Vi äger ingenting mer.

Vi är exilens fosterlandslösa barn.

Ingen kyrka för att följa med Gud.

För längesedan sålde sig våra präster

till kvinnan klädd i purpur och scharlakan.

Nu har vi bara oss själva

och håller gudstjänsten på ett bröst,

på samma sätt som när vi var

på flykt, i fängelse, i tvångsarbetsläger.

Ty enligt vår tro

kan varje människa ersätta kyrkan med sin kropp,

eftersom en människas bröst

är lika heligt som kyrkan.

 

Nu är det inte ”statskyrkodikt” Melinescu skriver. Den är knappast kyrklig alls. Det finns i den, liksom i berättelserna, starka judiska rötter. Människorna rör sig i synagogans närhet, de ber de klassiska judiska bönerna och de är, också rent konkret, individer komna från ”bokens folk”. Om detta säger Melinescu själv:

 

”Jag är ingen ”kristen” poet. Hellre en mystiker som utan högmod vet med sig, att målet i livet är att bli ”himmelsk”, som min älskade Swedenborg säger. Det är stor skillnad på en troende och en andlig person. En troende kan skada sin nästa, den andlige kan aldrig göra det. Min andlighet består i att ständigt be med hjärtats rytm, det var något jag lärde redan av min mormor, och sen av min moster som levde som nunna i ett kloster. Om man lär sig det, blir kroppen ett levande tempel. Det är det viktigaste i mitt liv.”

 

I hennes senaste novellsamling, Ruggningar, möter vi också människor vars kroppar kan sägas vara sådana levande tempel. Juden Feifel, som lämnas ensam av sin hustru Rita, är en sådan människa. Han skriver om kabbalans mysterier, men förkvävs av sin ensamhet. Då ringer hans syster Hanna från Israel och erbjuder honom en kvinna, som så gärna vill gifta sig med honom. Och just som han sagt ja och bjudit henne till Sverige, träffar han i synagogan en rysk judinna, som han naturligtvis också vill rädda med ett äktenskap. Problemen tornar upp sig för honom. Han försöker vara ett tempel för alla i nöd, men inser snart att hans handlande är en omöjlighet, och på vägar som han saknar inflytande över reder situationen ut sig. Men det sker till priset av hans ensamhet, eller som Melinescu väljer att avsluta berättelsen: ”Han var ensam, utblottad och i sitt djupaste väsen fri.”

 

Jag frågar henne, om detta berättande är ett arv från uppväxten i Rumänien, om hon så att säga haft det i blodet, hela tiden. Jag tycker mig i det mesta jag läst av henne, se att det finns en starkt folklig, muntlig berättartradition bakom litteraturens födelse.

”Det är sant att jag har en medfödd berättarlust, kanske inte ”i blodet” utan ”i skelettet” från mormors rika benarkiv.

 

Det finns något gemensamt mellan mitt sätt att berätta och andra balkanförfattare, som Danilo Kis och andra.

 

För mig har klassisk bildning alltid varit en levande källa. Jag livnär mig på Homeros, Platon, Epiktetos och Spinoza. Men den rumänska modernismen har haft ett svårt liv under diktaturen, den är en mycket förfinad latinsk form av modernism och har förbindelser med den franska poesin. Många rumänska författare, som Panait Istrati, Emil Cioran och Eugen Ionescu har, liksom jag själv, utan besvär skrivit på franska.

 

Sedan kan jag säga att den berättartradition jag tillhör kanske mer är en själslig frände med Kafka, Borges och Svevo. Det är ingen realistisk tradition, snarare en liknelsetradition, ett labyrintiskt anekdotberättande, som Birgitta Trotzig kallat den.”

Också i hennes två böcker Trädet i blåsten (1987) och Gatans drottning (1988) möter vi människor i en prosa, som visserligen har realismens alla kännetecken, men som trots detta förmår gå bortom och utöver den, för att gripa tag i sidor av tillvaron som inte låter sig infångas av en kamera.

 

I skildringarna av sin barndom är Melinescu mycket konkret, och låter läsaren se också det hon sett: gatorna, träden, husen, människorna. Så leder hon oss varsamt fram till Trädet i blåsten. Men hon kan också skildra den kvinna som av många kallas bag lady, men som Melinescu kröner till Gatans drottning, en kvinna som är motiv nog för berättelsen, men som samtidigt bär fram en nästan episkt mäktig skildring av den rumänska storstaden, sådan den andades och levde under diktaturens stränga år.

 

Vad betyder musiken för en författare och konstnär som i så hög grad litar till livets andliga aspekter?

I en dagboksanteckning citerar hon Nietzsche, som skrivit: ”Musiken och tårarna – jag kan svårligen skilja dem åt.” Och på ett annat ställe skriver hon: ”Bach i radion. Känner att allting blir möjligt genom musiken. Var Bach en mänsklig varelse? På vartenda manuskript av hans hand har man funnit orden Ave Maria. Hans toner – egentligen är de byggstenar av luft sammanfogade till en perfekt labyrint – får mig att förnimma döden som ett löfte om förening med Gud […] Var gång jag hör Bach känner jag att det skulle vara lätt för mig att dö; en stark lyckokänsla fyller mig.”

 

Gabriela Melinescu har ett mycket passionerat förhållande till musiken. Hon lyssnar mest på klassiskt när hon skriver och tecknar.

 

”Musiken är luften i vilken jag svävar bäst. Först och främst italiensk musik, den som inspirerade Mozart och andra. Jag tänker på Vivaldi, Cherubini, Gabrielli, Scarlatti – och så alla de gregorianska sångerna. Mozarts ton i musiken har en helande effekt på mitt blodomlopp. Och Bachs toner skyddar mig mot de våldsamma oljuden i vår tid.”

 

Men Melinescus funderingar kring musik tar sig också konkreta avstamp i hennes livserfarenhet, såväl från de propagandasånger man tvingades sjunga i diktaturens Rumänien, som från den folkmusik som omgav henne

 

”Under Stalintiden sjöng vi om ”den ljusa framtiden” i skolan. Mest på ryska förstås. Det fanns ett radioprogram som hette ”Lär dig ryska genom att sjunga”. Men efter Stalins död sjöng vi annat i skolans kör. Tillsammans med min syster Tatiana sjöng jag till och med Verdi!

 

På landet, hos min mormor spelade vi de folksånger som Bela Bartok inspirerats av – vi spelade på små visselpipor vi tillverkade av bokträd. Den rumänska folkmusiken är mycket rik, den lever i kraft av arton olika nationaliteters sjungande.

 

Min far köpte en begagnad Philipsradio och då öppnade sig jazzens värld för oss. Vi lyssnade till Ellington, Armstrong, Charlie Parker, Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson och vi dansade till alla nya rytmer.

 

Från den tidens kyrkosjungande bär jag fortfarande med mig sånger som Venite adoremus, som jag än idag sjunger i badrummet.

 

Jag är glad att ha hamnat i ett musikaliskt land som Sverige med så otroligt många talanger. Svenska psalmer påverkar mitt välbefinnande, de påminner mig om att våra liv är heliga. Jag är ingen fanatiker som vill hugga huvudet av dem som inte upplever den himmelska känslan på samma sätt, tvärtom. Men att till exempel lyssna till Bellmans utsökta, rena klanger, gör att man glömmer bort allt annat och att man vill älska och ”synda” på nytt. Man blir av musiken buren genom livet, som på Guds armar.”

Man kunde då möjligen tillägga, att musiken för en författare som Melinescu också kan utgöra motiv och inspiration för berättelser, som i Purcells memento från samlingen Ruggningar, där vi kan läsa om hur berätterskan gör en resa till Schweiz, för att fira karnevalen i Luzern och hon möter sin vän, pianisten Oleg Azel från Ryssland och flickan Blanka, som säger sig vara hans elev. Tillsammans ger de sig in i ett purcellskt sagospel, där berätterskan själv blir en av sångerskorna. Hela evenemanget slutar med en katastrof ute på det frusna vattnet, där berätterskan får se sin döde mans ansikte i vattnet. ”Jag stirrade på det som i en spegel. Jag såg tillbaka på mitt liv”, säger hon och berättelsen slutar i något som kan vara en efterklang från Purcells musik; i ett främmande skimmer, som av overkligheten själv.

 

Att få träffa okända människor i drömmen

Ack nej! Livet är en halvdröm

och livet drömmer själv fram och tillbaka

och den som har levt är evigt levande,

och när döden ser mig i ögonen

kommer jag att bli så lätt

att jag kommer att känna mig helt säker,

helt säker

jag kommer då att veta att

jag får träffa farmor Demetra

hur ofta som helst

i vår upphängda stad

i luften.

 

Så lyder de avslutande raderna i dikten ”Drömmen om farmor Demetra”. Diktens drömtema är inte ovanligt i Melinescus författarskap, det återfinns i dikterna, berättelserna och i dagböckerna. Inte minst i dagböckerna, där hon ofta antecknar nattens dröm. Jag frågar henne om vilken betydelse hon tillmäter drömmarna i sitt eget liv, och huruvida hon använder konkreta drömmar i sitt skapande.

 

”För mig är drömmarna en öppning mot ett vidgat liv. Målet är inte att använda drömmarna i böckerna, trots att det kanske är oundvikligt. Och då menar jag inte vanliga drömmar, som jag kallar ”struntdrömmar”, utan de som man får när man sover riktigt djupt och man liksom når botten på något okänt.

 

I sådana drömmar vidgas livet, det saknar gränser och har oändliga möjligheter. Där gör man ingen skillnad mellan liv och död, där finns allt som varit, är och ska bli. Det gläder mig att träffa okända människor i sådana drömmar, och samtala med dem om universum eller om vad som ska hända oss, samtal som sker på ett sätt som liknar författarens föreställningar. Eller att få träffa glömda människor, sådana som försvunnit i minnets arkiv.”

 

I en dagboksantecknad dröm skriver hon:

”Jag kom gående på en väg tillsammans med en del andra människor. Plötsligt fick vi se ett ljussken. Någon sade: ”Där är rummets krökning!” – ”Alldeles som handen åstadkommer vågrörelser i luften, när man rör den”, resonerade jag, ”så producerar luften ljus, då den rör sig”. Det blev tyst. Jag gick vidare och kom fram till en trädgård. Där inne fick jag se ett daggvått, grönt äpple.”

 

De drömska inslagen i Melinescus arbete är kanske allra tydligast i hennes etsningar och teckningar. Som hos Chagall kan hennes män och kvinnor där lyfta från marken och lätt dra förbi husen. Och de uppträder inte sällan med väsen som vi aldrig möter i verkliga livet, kanske rentav sådana som har huvudet under fötterna.

 

Gabriela Melinescu kommer från ett land, där det sociala experimentet inte minst innebar att ”allt var politik”. Den totalitära makten gjorde också anspråk på att veta vad som var litteratur, och vad som inte var det. Liksom i hela det övriga socialistblocket spärrade man in författare i Rumänien, förföljde dem, förbjöd deras verk.

 

Att som ung författare lämna denna svårandade luft och komma till Sverige, måste i sig ha skakat hennes världsbild i grunden. I vårt land är det inte bara fritt att uttrycka och skriva vilka ord man vill, det kan dessutom ibland te sig som om det var fullständigt betydelselöst. Vem bryr sig om litteratur?

 

Jag frågar Melinescu om hur hon ser författarens roll i förhållande till politiken, huruvida hon menar att människans materiella vara bestäms av den politiska makten.

 

”Jag uppskattar och avskyr politiken samtidigt! I den finns allt, från koncentrerade passioner till vardagens och morgondagens osäkerhet. Politiken har ingenting att göra med konsten, förutom genom etiken.

 

För mig som kommer från ett före detta kommunistland, är politiken ett farligt instrument att krossa människor och deras själar med. Men författarna är verkligen inga politiska experter, tvärtom har vi efter kommunismens fall bara sett ett bra exempel på en författarpolitiker: Vaclav Havel. Men även han slutade skriva! Alla andra författare som blandat sig i den politiska processen har ställt till stor skada, inte minst i Rumänien!

 

Och jag vill gärna påminna om att alla de svenska författare som trodde på kommunismens ideal inte har några skuldkänslor för det idag, de har inte städat i det förflutnas rum

 

Motsatsen till den partipolitiskt engagerade författaren har för mig alltid varit solitären, han eller hon som väljer att avskärma sig från det sociala spelet, för att i stilla eftertanke formulera sitt verk. I det fallet kan man hitta så extrema motpoler som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson och en självförbrännande estet som österrikaren Thomas Bernhard.”

 

Ett av Gabriela Melinescus två dagboksband, som utkom på 1980-talet, heter just En solitär egoists dagbok, och det är därför oundvikligt att koppla dessa ord till resonemanget om det politiska engagemanget.

 

Det finns många av dessa dagboksanteckningar som berättar om Melinescus syn på ensamheten och avskildheten. Så heter det till exempel, att hon ser det som förutbestämt, att konstnärens liv måste framlevas ”i sval och storslagen ensamhet”. 

 

Kontemplationen är hans bestämmelse, skriver hon.

”Ja, det var ju främst en självironi i den boktiteln, jag är i själva verket en social varelse. Jag umgås gärna med mina kamrater då och då, men efteråt skyndar jag mig hem för att dricka mitt gröna thé, stirra i luften eller ner i thébladen och lyssna till hjärtats slag.

 

Ensamheten förbränner själens sopor, förfinar mina instinkter och känslor, och jag kan begrunda vad jag upplevt. Jag är min egen och ingen kontrollerar mina tankar. Ensam har jag en känsla av säkerhet och självansvar.

 

Tyvärr är jag sällan helt ensam. Jag tycker om mina vänner, och jag arbetar på presscentrum som utrikeskorrespondent, jag arbetar hårt med mina översättningar och mina egna böcker. Men det var ännu svårare när René levde och jag hade ett samliv. Att vara änka upplever jag som en upphöjelse, i den heliga Birgittas mening: ”Änkeståndet nalkas Gud.”

Är det något man som läsare kan lära av Gabriela Melinescus författarskap, så är det kanske att bättre vila i sin vardag, att begrunda sitt öde och att andas aningen saktare i ett samhälle där allt fler väljer att allt fortare rusa mot stupet.

 

Gabriela Melinescu är i den meningen en djupt humanistisk, och andlig författare, som förvaltar ett folkligt rumänskt arv och bär det med sig in i en skandinavisk kulturkrets. I hennes Stockholm finns hela världen samlad. Och den vandrar in och ut ur hennes litterära universum.

 

Böcker av Gabriela Melinescu

 

Kyskhetslöftet, 1975, poesi.

Den befruktande guden, 1977, poesi.

Lögnens fader, 1977, roman.

Tålamodets barn, 1979, roman.

Vargarnas himlafärd, 1981, roman.

En solitär egoists dagbok, 1982.

Kvinnans spegel, 1986, poesi.

Trollkarlen från Gallipoli, 1986, dagbok 2.

Trädet i blåsten, 1987, roman.

Gatans drottning, 1988, roman.

Fågelmannen, 1991, berättelser.

Ljus mot ljus, 1993, poesi.

Ruggningar, 1998, noveller.

 

****

 

Konstverket ovan av Gabriela Melinescu till Thomas Nydahl 1993

 

 

 

Värdekonservativ fiskätare

 

Bland de böcker som kom igår fäster jag mig särskilt vid denna.

 

Sedan många år betraktar jag mig som värdekonservativ. Men vägrar ansluta mig till en skola, ideologi, rörelse eller något parti (gud hjälpe mig!).

 

Läsningen ska bli - intressant vågar jag väl inte säga? - och helt ske i liggande ställning.

 

Fiskveckan börjar sent i eftermiddag.

 

Äpplevin och fortsatt krig

 

Måndagsmycket elände igår.

 

Måndagsgåva från Helsingborg med portugisiskt äpple-vin. Bolaget hade några få flaskor. Två av dem går till den fiskmiddag jag lagar idag.

 

Kriget fortsätter. Norra fronten sömndruckna rubriker. Haifa tar skydd liksom Libanons folk. Vem för kriget? Inte de som drabbas.

 

London Review oif books summerar utredningen av Grenfell-brandkatastrofen: ‘This much evidence, still no charges’

 

" Få våldsverkare riktar sig in på ödemark." skriver Elina efter sin senaste vandring. Jag bugar mig.

 

En ny dag kräver en ny handfull tabletter. Hela registret. När ska jag våga begränsa intaget?

Sjukresor och isterband

 

Började dagen på sjukhuset. Ja, som de flesta dagar. Tidig uppstigning. Mår skit.

 

Anmärkningarna: allt för svullna ben, måste åtgärdas medicinskt.

 

Neuropatismärtorna i kombination med avtagande känsel i fötter och ben oroväckande. Kontroller av lever- och njurvärden före eventuell ökning av dosen.

 

Ännu en morgon med dubbel taxireskostnad. Måste beställa serviceresa till nästa veckas klinik. Min skrala ekonomi urholkas helt nu. Nästan tre tusen kronor har gått till taxiresor under denna intensiva vårdperiod.

 

Inget vin hemma.

Endast sex folköl i kylen.

 

Vi äter isterband idag igen.

 

Imorgon börjar en sju dagar lång fiskperiod. Det tycker vi båda om. En av dagarna ska det serveras vitt vin till. 

 

Nya numret av Judisk Krönika kom idag. Blir upprörd när en rosaklädd minister får pryda omslaget. Den estetiken skulle aldrig Jackie Jakubowski ha tillämpat. Nya tider betyder sämre tider.

 

Mihail Sebastian: Dagbok 1935-1944 (h:ström, översättning av Inger Johansson)

 

”Vi får inte förlora livsviljan” – om Mihail Sebastian och hans dagbok, under andra världskriget och den nazistiska förintelsen av judarna.

 

OBS: Denna text bygger på den engelska utgåvan av Sebastians dagbok. Men den finns som bekant i en svensk översättning, gjord av Inger Johansson och utgiven 2019.

 

Det slutade alldeles för tidigt, det slutade med en banal olycka. Iosef Hecter, född 1907 i Braila vid Donau i Rumänien blev påkörd av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945 och dog på fläcken. Han var stressad och sprang över gatan. Blott 38 år gammal var han presschef på det rumänska utrikesdepartementet men undervisade också om litteratur. Vid sin död var han på väg till Dalles Hall där han skulle undervisa om Honoré de Balzac. Han var i sitt hemland en välkänd författare och litteraturkritiker, men också berömd för sina pjäser. Hans nya namn var Mihail Sebastian och han skulle för eftervärlden bli mest känd för den dagbok han skrev åren 1935 - 1944. 1996 publicerades den oavkortad i Rumänien och två år senare kom en fransk utgåva. Den vållade en het debatt om rumänsk antisemitism och särskilt landets roll i förintelsen. Medan Sebastian skrev sin dagbok - under nio år - hann tre olika totalitära regimer styra landet och Järngardet etablerade sin terror under åren 1941-1944. Sebastian överlevde krigsåren endast därför att marskalk Antonescus regim så småningom insåg att de befann sig i allians med den förlorande sidan och därför kom de också att upphöra med judedeportationerna. Så hoppades de kunna skaffa goodwill inför efterkrigstiden.

 

Vem var då denne Sebastian? Man kan kanske nämna namnen på några av hans nära vänner för att förstå i vilka sammanhang han fanns. Bland dessa ser vi inte minst Nae Ionescu, Mirca Eliade, E.M. Cioran, Haig Acterian. Ja, man kunde se hur juden Sebastian umgicks med antisemiter i intelligentian. Men sådana som Eliade och Cioran försökte i alla fall i de sammanhangen att tona ner sin antisemitism. Acterian var i sin egenskap av teaterdirektör en viktig vän för Sebastian. Men han utsattes för våldsamma attacker av Acterians hustru, Marietta Sadova, som bland annat sa: ”Allt är judarnas fel, de tar brödet ur våra munnar, de suger ut och kväver oss”.

 

Efter kriget summerade Eugen Ionescu situationen under krigsåren och det faktum att så många intellektuella anslutit sig till Järngardet: ”Vi var moraliskt ruttna och miserabla (…) Mihail Sebastian behöll ett sunt sinnelag och äkta mänsklighet. Cioran lever här i exil. Han har erkänt att han hade fel i sin ungdom. Jag har svårt att förlåta honom. Mircea Eliade kommer hit i dagarna, i hans ögon förlorades allt för att ”kommunisterna segrade”. Han är verkligen skyldig. Och han och Cioran och Vulcanescu, och den imbecille Noica och många andra är offer för den vidrige, nu avlidne Nae Ionescu (…) Tack vare honom blev de alla fascister (…) Han skapade ett korkat och förskräckligt Rumänien.”

 

Mihail Sebastians dagbok finns utgiven på engelska (Journal 1935-44, William Heinemann, London 2001). På skyddsomslaget finns några tungt vägande citat. Bland annat uttalar sig dramatikern Arthur Miller så här:

 

”Denna bok lever, en mänsklig själ lever i den, parallellt med att den visar förfärligheterna från det gångna seklet, som passerade bara någon meter från Sebastians egen näsa. Hans prosa påminner om något som Tjechov skrivit – samma återhållsamhet, uppriktighet och känsliga iakttagelseförmåga.”

Ja, det kan man utan svårighet hålla med om. Så skrev också Sebastian dagbok vid en tid då den konsten ännu var levande. Dagboksskrivandet hade inte hunnit förstöras av den mediala stormen. Kanske är det därför inte heller någon tillfällighet att Philip Roth jämför den med Anne Franks dagbok.

 

Det som i mina ögon gör Sebastians dagbok så intressant är att den sätter ett land i centrum, vars betydelse och roll under andra världskriget är mindre känt, därför att de större aktörerna funnits i forskningens och historiens intresse. Vid sidan av nationalsocialismens huvudsäte Tyskland har man koncentrerat sig på ockuperade nationer i Europa och på viktiga nationer som militärt bekämpade Tyskland. Rumänien var en allierad men inte mer eller mindre intressant än andra länder med liknande status.

 

Sebastian förmår med sin vardagliga men analytiskt skarpa dagbok visa oss hur hela dramat såg ut på mikronivå. Till skillnad från den unga flickan Anne Frank, som ju Roth ville lyfta fram som jämförelseobjekt, är Sebastian dessutom en i högsta grad aktiv samhällsmedborgare under dessa år. Han gömmer sig inte. Han vet att han svävar i livsfara men hans yrke och hans krets gör det möjligt att vara verksam.

 

Den 12 februari 1935 lyssnar Sebastian på Radio Prag, en konsert med Bachmusik, han känner sig ”nedsänkt” i den. Där börjar den publicerade dagboken, som dag för dag och månad för månad ska berätta om musikens betydelse och hur Sebastian orienterar sig med hjälp av den. Så berättar han till exempel den 29 mars 1936 om hur han två dagar i rad lyssnat till först Johannespassionen och sedan Matteuspassionen. Han säger att han för varje lyssning hittar något nytt i dessa verk. Han känner sig ”överväldigad”.

 

Redan den 11 april hör han Johannespassionen i en utsändning från Budapest, och när det blir störningar i radion rattar han vidare till Radio Stuttgart där de sänder musik av Händel, Bach och Schubert bland andra.

 

I juni börjar Sebastian fundera på att helt sluta med sitt litterära skrivande och ägna sig åt ”viktigare saker” eftersom antisemitismen och våldet i landet tilltar. Han fruktar att de står inför sin första ”organiserade pogrom”. Judar misshandlas på öppen gata. Judiska butiksinnehavare tvingas dra ner jalusierna. 

Sebastian fortsätter skriva och arbeta med sina pjäser. Han läser korrektur och lyssnar till Beethoven.

Väl framme mot slutet av 1937 läser han i Buna Vestire (Goda nyheter, dagstidning utgiven av Constantin Noica) en artikel av Mircea Eliade och han citerar ur den:

”Kommer det rumänska folket att sluta sina dagar förstörda av fattigdom och syfilis, invaderat av judar och slitet i stycken av främlingar (…) Jag tror på frihet, på personligheten och på kärleken. Därför tror jag på seger för Legionärerna. ”

Den 21 december konstaterar Sebastian att Järngardet vunnit en stor seger i valen, och det är, skriver Sebastian ”Tyskland 1930-tal ännu en gång”

I januari blir antijudiska åtgärder officiella. Goga-Cuzaregeringen (som inte skulle bli långvarig) upphäver de rumänska medborgarskapen för judar och detta drabbar Sebastian omedelbart i och med att hans tågresekort – som gör hans arbete möjligt – förklaras ogiltigt. I pressen hängs judarna ut med namns nämnande, ”som om vi vore en samling brottslingar”. Han oroas av nyheterna från Tyskland, med gatustrider och han känner sig som man gör ”efter en hel natts supande”. Den 17 mars meddelar Cuvantul (Ordet, en dagstidning publicerad av Nae Ionescu): ”Pseudo-vetenskapsmannen Freud arresterad i Wien av nationalsocialisterna.” Snaran dras åt och i september frågar han sig själv om tiden är kommen då han själv ”ska bli soldat”. Det enda möjliga nu är krig. ”Det kanske rentav har börjat när jag skriver dessa rader”, heter det den 14 september.

En vecka senare har Tjeckoslovakien mobiliserat. Chamberlain har återvänt till London med nya krav från Hitler. Kommer vi nu, frågar Sebastian, ”att få en ’tysk fred’ som undertrycker friheten i Europa – och vem vet för hur lång tid, kanske för hela denna historiska epok?”

När nyheterna om Münchenöverenskommelsen nådde honom skrev han jublande om freden, men invände genast att han inte hade hjärta att fröjdas. Avtalet skulle inte ”skicka oss till fronten, det låter oss leva, men det förbereder fasansfulla tider. Nu får vi se vilken sorts press som Hitleristerna utövar.”

Måndagen den 20 mars 1939 skriver han: ”Tjeckoslovakiens utplåning har påverkat mig som ett personligt drama. Jag läste en redogörelse för Hitlers intåg i Prag medan jag stod på gatan och tårarna vattnade mina ögon. ”

 

1 januari 1940 kan man läsa en dagbokstext som skulle ha varit till glädje om man inte visste vad som skulle komma sedan:

”Från Zürich, ett långt divertimento för orkester av Mozart. Låt oss betrakta det som ett gott tecken för det nya året.”

Ja, att börja med symbolladdade saker är en del av den mänskliga naturen. Vem har inte stått med ett glas bubblande dryck och tittat på nyårsraketer samtidigt som löften givits till höger och vänster. Denna enfaldiga och ytterst sällan bärkraftiga tradition kan möjligen betraktas som ett fåfängt mänskligt försök att ändå hoppas på ett ljus i mörkret.

Men för Sebastian är musiken ändå verkliga än det mesta. Redan 3 dagar senare skriver han i sin dagbok om dem som sin familj, Mozart, Bach, Haydn och Beethoven. Men en grymmare vardag smyger sig in i radiosändningarna:

”Jag lyssnar med ogillande, också med samvetskval, på tyska radiostationer, också när de sänder musik. Det som nu sker med judarna i det Hitlerockuperade Polen är bortom varje känd fasa.”

Den 2 januari året därpå, 1941, möter Sebastian E.M. Cioran. Han meddelade utan minsta känslorörelse att han fått jobbet som kulturattaché i Paris.  Sebastian förstår honom, han har tagit jobbet för att slippa göra militärtjänst. ”Han är ett intressant fall” skriver Sebastian, ”han är mer än ett fall, han är en intressant person, påtagligt intelligent, fördomsfri, och med en kombination av cynism och lättja so, hänger ihop på ett glädjande sätt. Jag skulle ha gillat att – och det hade varit mödan värt – att mer detaljerat ha skrivit ner våra samtal i december.”

”Krig, krig, krig – människor pratar inte om annat. Varenda en jag möter har något nytt att berätta” – så inleds dagboksanteckningen den 2 juni 1941.

Det faktum att Hitler och Mussolini mötts vid Brennerpasset är ”ännu ett tecken på att något stort är på gång”, det är nu ”som det avgörande ögonblicket närmar sig”. Trots larmet och alla de konkreta hoten fortsätter dock Sebastian sitt konstnärliga arbete. De två-tre första kapitlen i en kommande roman är redan ”skissade i mitt huvud” skriver han. Ändå säger han att litteraturen är en alltför svag drog just nu, den kan inte hålla emot händelseutvecklingen. Han börjar drömma militära drömmar. Han är livrädd när han rapporterar till ett högre befäl. I juni havererar också all privat telefoni. Känslan av fara stiger. General Antonescu proklamerar ”heligt krig” tillsammans med tyskarna för att ”befria Bessarabien och Bukovina och att utrota bolsjevismen.” Den sjunde juli publiceras en kommuniké som säger: ”De senaste dagarna har den inträffat en rad fall med fientliga, främmande angrepp på våra intressen, i form av eldgivning mot tyska och rumänska soldater. Varje försök att upprepa dessa brottsliga angrepp kommer att krossas skoningslöst. För varje tysk eller rumänsk krigare kommer femtio jude-kommunister att avrättas.” Språket – krigets språk – blir allt entydigare. Tyskarna och deras allierade ser varje motståndare som jude och bolsjevik. Sebastian läser grekiska klassiker och längtar efter musik av Bach och Mozart, vilken ”skulle skänka stunder av frid och uppmuntra mig.”

När 1941 går mot sitt slut avancerar tyskarna i Ryssland, men allt tycks gå mycket sakta. Brittiska styrkor avancerar snabbare i Libyen. Men, skriver Sebastian, ”ingenting har egentligen förändrats, allt är sig likt.” Han noterar den 21 december att det pågått ett krig mot Ryssland i exakt ett halvt år, Hitler har tagit personligt kommando över de stridande och detta, menar Sebastian, är det yttersta beviset på att det går mycket dåligt för tyskarna. Tystnad råder i de rumänska tidningarna, de vanligtvis förekommande månadsrapporterna uteblir. Mirca Eliade tänker på annat och skriver i ett brev: ”I år noterar jag två extraordinära saker: den förbluffande svagheten hos det sovjetiska flygvapnet och min läsning av Camoes”. Sebastian själv sliter med pjäsen ”Frihet”, en ny roman och en essä om musik.  Några dagar senare, den 27 december, blir hans dagbok en krigsrapport: ”Hong Kong har fallit. Benghazi har fallit. I Ryssland är fronten oförändrad. Tyskarna är på defensiven. Ryssarna attackerar, ibland med framgång.”

 

Den 1 januari 1942 skriver han att ”dagarna går sakta, men åren snabbt”. Människorna trodde att kriget skulle sluta 1942 och ”jag var skräckslagen inför perspektivet att det skulle pågå så längre.” Hitlers nyårsbudskap citeras: ”Den sovjetiska arméns försök att stjälpa ödet under vintern 1941-42, i avsikt att gå emot oss igen, måste misslyckas och kommer att misslyckas.” Sebastian noterar särskilt uttrycket ” stjälpa ödet”.  Från dessa militära noteringar närmar vi oss också den alldeles privata Sebastian, då han den 8 januari skriver: ”Jag har betalat hyran.” Raden ter sig nästan paradisisk. Tänk att få anteckna att man betalat hyran när omvärlden brinner. Just så föreställer jag mig krigstiden, som en tumultuarisk tid av högt och lågt, av banalt och livsavgörande.

Men så blir han i januari 1942 påmind om att han är jude. De rumänska tidningarna har braskande förstasidesrubriker i stil med ”Alla judar utan undantag är förpliktigade att arbeta fem dagar i veckan med snöröjning. ”De som visar sig olydiga kommer att ”förvisas från landet”. Förvisningsorten anges: Transnistrien. Sebastian får idéer och börjar skriva berättelser på snötema. Han saknar sin radio, men snappar upp beskedet att Rommel återvänt till Benghazi i Libyen under tolv timmar.

Den 26 februari skriver han att Stefan Zweig begått självmord; ”han skulle inte ha gjort det, han hade ingen rätt att göra det”, skriver Sebastian och citerar ur en intervju som Zweig gett pressen 1940: ”Jag är misstänksam mot varje europeisk författare som inte lyckas koncentrera sig på sitt eget arbete.”

I mars börjar Sebastian sitt specifikt ”judiska arbete”; att röja snö. Han faller utmattad till sängs om kvällarna. ”Vi öser snön från en plats till en annan” skriver han, ”hade jag inte sett så många andra meningslösa projekt de senaste åren hade jag dött av skratt”.

I juni 1942 märker man hans oro i dagboken. Luften surrar av rykten. De flesta säger att nya anti-judiska lagar ska presenteras vilken dag som helst. Utegångsförbud efter nio, judestjärnor på kläderna, skapandet av ett getto i Bukarest. Men man stänger ändå av säger Sebastian, ”man vägrar lyssna, och ändå står man där med alla tvivlen inom sig.” Livet är bra konstigt. Han medger att också judarna fortsätter att läsa böcker, att man skrattar sinsemellan, att man festar och firar födelsedagar, att man går till teatern… och, säger han, ”ibland känns det som om vår börda inte hade det minsta med kriget att göra”. ”Vi får inte förlora livsviljan” skriver han allra sist den 14 juni.

I september skriver han om tåget som fraktar deporterade judar; ”det finns ingen plats för känslor, åtbörder eller ord” och när han själv befinner sig med en vän på kyrkogården tänker han på ”de miljoner döda som varken har namn eller gravar. Jag tänker särskilt på de långa konvojerna med judar som varken är döda eller levande, utslungade i en satanisk vånda.” Sakligt meddelar han sedan de nya livsmedelsransonerna, konstaterar att Rumäniens kristna får fortsätta med 600 gram socker, medan judarnas ranson minskas från 200 till 100 gram. Vad bröd beträffar är det ännu kärvare; de får sin skiva borttagen var femte dag. När han berättar för en vän om situationen och särskilt deportationerna svarar denne: ”Åh, mitt samvete är rent, så där gjorde säkert ryssarna också när de byggde Volga-kanalen.”

1943 börjar med att Sebastian meddelar att han nu gått in i vanestadiet. Kriget är något som finns varje dag. Dagarna sträcker sig från januari till januari ”som en mardröm som i sig själv har ett slags monotoni”.

I januari minskar judarnas brödransoner ytterligare, så att de får hundra gram mindre än icke-judarna; ”fyra av tio dagliga ransoner har tagits ifrån oss”.

26 juli: ”Mussolini har avgått.”

13 september: ”Tyska SS-trupper har kidnappat och ”befriat” Mussolini.”

1944 börjar Sebastian skriva dagbok först i april, efter att ha avslutat 1943 med en notering 31 december: ”Kriget är fortfarande kring oss, med oss, inuti oss. Närmare slutet men av kanske just det skälet mer dramatiskt.”

I april bombar amerikanerna Bukarest. Stor förstörelse. Viktiga byggnader smulas sönder. Sebastian antecknar vad som sker. Han läser Balzac. Han läser Baudelaire. Den 5 juni tar de allierade Rom, ”vi är för trötta för att glädjas. Vi behöver ett slut på kriget, inte övergångssegrar (…) fyra veckor har gått utan att bomber fällts över Bukarest. Hur länge till blir det så”, redan i början av juli får han svar på tal då de återupptas.

Den 29 augusti 1944 kommer vändningen i hans dagbok:

”Hur ska jag börja? Med vad ska jag börja? Ryssarna finns i Bukarest. Paris är fritt. Vårt hus på Strada Antim har förstörts av bomber. Jag är trött som en hund. Det tycks vara min lott att inte förmå mig att helt och fullt glädjas över de överväldigande händelserna.”

Sebastian måste säga sig själv under hösten att han inte har någon rätt att vara missnöjd. Tyskland är snart besegrat. Själv lever han. Men han orkar inte skriva dagbok. Varför? Den 19 november säger han: ”Jag har fortfarande en känsla av att allt är provisoriskt.” Han är hemlös. Han betraktar sig som ett krigsoffer. Han saknar ”en position”

Söndagen den 31 december 1944 skriver han sin sista dagbokstext:

”Jag kan varken säga eller skriva något, ord hjälper mig inte (…) Det är årets sista dag. Jag skäms över att vara sorgsen. Det är ju trots allt året som gav mig friheten tillbaka.”

Vad som låg framför honom vet vi inte. Men vi vet att han blev påkörd och dödad av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945. Som en av de judar som överlevde pogromerna och deportationerna till dödslägren skulle han ändå sluta sitt liv vid en tidpunkt fylld av händelser relaterade till kriget och förintelsen, inte minst befrielsen av de tyska dödslägren och de utmärglade men överlevande fångarna.