En heter Gynekomasti, en heter Galenos

 

Havet. Varje morgon.

Tystnad. Stillhet. Eftertanke.

Jag drunknar av sjukdomar, sjukhusbesök, behandlingar.

Nya diagnoser också denna vecka.

En heter Gynekomasti.

Ställd år 200 första gången av Galenos (Klaudios Galenos (grekiska: Κλαύδιος Γαληνός), född 129 i Pergamon, död 199 i Rom, var en grekisk läkare.

Han var en av antikens främsta och mest inflytelserika läkare och medicinska författare, och gjorde insatser bland annat inom anatomin.

Galenos byggde vidare på Hippokrates medicinska system och sammanställde omfattande skrifter, och hans skrifter förblev den främsta auktoriteten inom medicinen fram till 1500-talet. )

Green steps - ny CD med jazzsaxofonisten Stefan Isaksson & Co

 

Ny CD! Jag kan inte recensera, 

men vill att ni uppmärksammar 

denna fantastiska

jazzmusik. 

Skivans musiker är: 

Stefan Isaksson tenorsax 
Göran Strandberg piano
Filip Augustson bas
Jojo Djeridi trummor 

Googla så hittar ni många texter 

här i bloggen om Stefan.

Jag lärde känna honom när han 

arbetade med jazzpianisten, mästaren

Per Henrik Wallin (1946 – 2005). 

Per yttrade visdomsorden: 

”Den riktiga musiken hörs ännu inte, 

ännu bekämpas den” 

Lyssna på Stefan här:

https://www.youtube.com/watch?v=q8AzziQMd3w 

Bruno Schulz och skuggbiblioteket

Ur Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket plockar jag idag fram Bruno Schulz (1892-1942). Schulz var både författare och bildkonstnär (bilden nedan har jag i ett klipp från Dagens Nyheter 1992). Hans berättelser, också i svenska utgåvor, är illustrerade av honom själv. Två verk finns det bevarade, Sanatoriet Timglaset och Kanelbutikerna. Hans två andra verk är antingen ofullbordade eller aldrig hittade. Fragment ur Messias är sedan länge omtalade.

Schulz föddes i den lilla galiciska staden Drohobycz och skrev på polska. Ett försök att skriva på tyska skickade han som gåva till Thomas Mann men har ej hittats i Manns efterlämnade papper. Schulz sköts av en tysk officer i en så kallad "upprensningsaktion" från Gestapos sida. Schulz var då på väg för att hämta ut sin brödranson. SS-officeraren Karl Günther ändade hans liv och han blev liggande på gatan till in på kvällen, då en vän hämtade och begravde honom.

Agneta Pleijel har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om sättet som Schulz slår en brygga till Kafka, litterärt och personligt. Bland annat skriver hon:

"Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddisch. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den 'upplysta' och uttunnade."

 

Ur Kanelbutikerna läser jag:

"Bevingad av min längtan att besöka kanelbutikerna, vek jag av på en gata jag kände till och snarare flög än gick vidare och var hela tiden noga med att inte gå vilse (...) Av butikerna syntes inte ett spår. Jag gick nu på en gata där husen ingenstans hade ytterdörrar, bara tätt tillslutna fönster, blinda i återskenet från månen." 

Stort tack till Hanne!

Vackra minnen

 

Minnen lever jag på.

 

Från Per Helges 60-årsdag i Västerfärnebo 2005,

tillsammans med Lars Gustafsson och konstnären/poeten Bo Simeon Eriksson (båda avlidna), och med tv-legendaren Rolf Knutsson och författaren Stewe Claesson (också han avliden). Vackra minnen och starka påminnelser om förgängligheten.

Mammografi och militär manöver

 

Parafras: "Tuesday morning coming down...". Uppstigning tidig. Frukostmacka tidig. Kroppslig tvagning tidig.

Ankomst sjukhuset tidigare än nödvändigt. Marginalernas mästare härskar. 

Mammografi, jag? Bland kvinnorna satte jag mig innan en skicklig sköterska fick in mina bröst mellan plattorna. Läkaren kom när jag väl lagt mig på britsen. Hon var artigheten själv men hennes nålspetspunktion kändes mer än nödvändigt.

Nu är jag hemma medan blodet fyller förbandet. Vad kunde vi göra bättre än att runda av vid havet. Vackert, varmt. Kaffe och wienerbröd. Men att det pågår en större militär övning här bevisades av det omfattande skjutandet, och utmed hemvägen när vi mötte det ena militärfordonet efter det andra.

 

Drömmens café i Paris - eller verklighetens sjukhus

Nu låter jag drömmarna föra iväg mig. Jag drömmer mig till ett café i Paris. Fotografen är Anne-Marie Berglund.

I verkligheten ligger jag snart på Mammografiavdelningen, Centralsjukhuset i Kristianstad. Där ska man undersöka om det som drabbat mitt vänstra bröst är cancer, och i så fall vilken form.

Jag är naturligtvis rädd och mycket orolig. Att jag är sjuk har jag förstått sedan mitt hjärta stannade för snart två år sedan, liksom att det blev värre när neuropatin tillstötte.

Vad som väntar är bara ett förspel. Det kommer att ta en vecka innan läkaren kallar mig till samtal om vad de hittat.

Suzanne Brøgger: Sølve

 

 

I polska Torun stod hennes morfars vagga. Den gamle juden vandrade därifrån med sitt brännvinsrecept, kom till Danmark där han träffade en ung kristen kvinna.

 

Ur henne steg hon som skulle bli författarinnans moder, och långt borta från det judiska skulle också hon kretsa kring vaggan och traditionen, eftersom morfadern fått fly föraktet och potatisen morgon, middag och kväll. Kopernikus hade också levt där och när ursprunget ska beskrivas är det inte brännvinsmakaren utan alkemisten som hyllas, en historia vacker som livet självt, roten är ju alltid, skriver hon, "en okänd sång."

 

Suzanne Brøgger har just berättat: fragmenten om detta ursprung finns spridda i den mer än fyrahundra sidor, oupphörligt fascinerande berättelsen "Sølve", som både kan läsas som en memoarbok och en Danmarkshistoria.

 

Det är en frustande, frenetisk, fräck och fantastisk Brøgger vi möter. Det är ett mildare temperament över henne nu, prosan andas ett slags lugn och eftertanke, men det är samma kvinna som givit oss "Creme fraiche" och de andra klassiska böckerna.

 

Hon är densamma i litteraturens mest grundläggande mening: hon berättar sitt liv, hon skriver vidare på sitt stora jag-verk, som alltid blir den ärligaste, men också mest smärtsamma och direkta formen av litteratur.

 

Brøgger pjåkar sig inte. Men hon bökar runt när hon berättar, med både humor och distans, om denna plats där den gamla skolan står. Där fanns gården Sølve. Platsen bestämmer hennes berättelse. Den blir en djuplodande lokal historik. Blicken går långt bak i tiden, men berättelsen hejdar sig hela tiden inför nuet: människorna, miljöerna. Men hon är ingen intellektuell name-dropper, tvärtom är det den lilla byns egna människor hon talar med och om.

 

Hon återkommer gång på gång till det judiska. Nej, säger Brøgger, jag själv är inte jude, men vi kommer inte undan det (och ändå är hon i strikt mening det, morföräldrarna beskriver hon som "judiskt borgerskap" i sin stora släktkrönika Jadekatten). Men det är inget slutgiltigt biologiskt faktum utan en filosofisk fråga. Det judiska säger hon, är den tillspetsade versionen av frågan om vad en människa är i förhållande till Gud eller intet. Israelerna är ett bosatt folk skriver hon, i motsats till detta att vara jude – som är "den hemlösa, transportabla lärdomen". Den människan, fri att komma eller gå, var just vad nazisterna ville göra slut på. Den fria människan som ett hot mot allt det totalitära. Så kretsar Brøgger kring både ett arv i familjen och en av samtidens avgörande frågor.

 

Men boken handlar om så mycket mer: familjelivet, maken (den förste, siste och ende), om moderskapet och dotterns uppväxt som så i grunden förändrar hennes egen tillvaro, om moderns anorexi som kastar en lång skugga in i henne själv.

I starka fragment återkommer ämnena gång på gång, de blir som små sidospår i den stora berättelsen om Sølve, skolan, Løve, Torbjørn och Ziene och de kollegor som tycks ha betytt mest för henne (där Villy Sørensen hela tiden kikar ut ur texten).

 

Så byggs berättelsen upp som en väv: man känner efter ett tag igen mönstren, metoden, och förstår varför skolhusets historia är så viktig för författarinnan (och fröjdas över berättelsen om hur Joachim Israel var en av de fyra som köpte huset och därmed möjliggjorde för Suzanne Brøgger att finna den lokala förankring och frid som behövdes för att skapandet skulle förlösas).

 

Och mot slutet av boken närmar hon sig en kärnfråga: hur ska man hantera varje vardag, även om man är ensam?

 

Är det viktigt att "pynta sitt hus med blommor" eller att bära vackra kläder trots att ingen ser på? Hon svarar ja på sina frågor, därför att man varje dag måste påminna sig själv om "livets vidunderlighet". I den andan är hela boken skriven.

 

 

Pentti Saarikoski återfunnen

 

Det händer dagligen att saknaden kommer över mig. Enskilda böcker, men också hela författarskap.

Var hamnade de? Tusentals böcker från mitt bibliotek på drift. 

Pentti Saarikoski känner jag en djup samhörighet med. Eftersom hela hans författarskap lämnades åt vargarna har jag i dagarna köpt ett nytt exemplar av Vid Europas rand. Jag tycker om att den är sliten. Läser korta avsnitt i taget.

"Ekot här i dalen är så bra att det upprepar en hel mening, en mening av den längd som man använder när man grälar. Dra åt helvete, och megafonen upprepar: dra åt helvete."

Kafkas grav

 

Kafkas grav i Prag. 1992 var jag där med min äldste son Mikael, då han var 19 år. Han tog bilden. Det är ett starkt minne i ett liv utan nya...

Ut och in

Vi blir inte mycket äldre än så här. Jag vet varje dag hur det ser ut, också inuti mig.

Det inre avspeglas alltid utvändigt. Bara så att ingen missförstår situationen, ser vi denna ut-och-inbild av oss själva.

"Att gå till Canossa"

 

Vill ni vandra till Canossa? Den första Canossavandringen inträffade i januari 1077.

Den historiska botgörarvandringen har gett upphov till begreppet "att göra en Canossavandring".

Uttrycket "att gå till Canossa" betyder att göra avbön eller att förödmjuka sig  Man skulle alltså göra detta, så att överheten kunde se att man var en förödmjukad undersåte. Bismarck myntade i den tyska riksdagen 14 maj 1872 uttrycket"Till Canossa går vi inte".

Vid Europas rand

Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava)

 “ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk." 

Varje dag upptäcker jag böcker jag missat att ta med mig i flytten. Senast var det alla böcker av Pentti Saarikoski. Så jag gick till Bokbörsen och handlade. Min pension tog slut, så när som på en tusenlapp. Vilken rikedom är det inte att ha förlorade böcker hemma igen! Jag känner hur livet rinner ifrån mig, men jag ska läsa så länge jag orkar.

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

Pentti Saarikoski är ju en av de viktigaste, inte sant? Jag har mött honom i verkliga livet, men det är i böckerna jag vill umgås med honom. När han umgås med filosofer och vackra filmstjärnor - som sedan visar sig vara katter! - då trivs jag. 

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk."

 

Från Francos Spanien till Israel/Palestina/Syrien-krigen

 Spanienfrivilliga? Vi talar om 1936 och det inbördeskrig som rasade. Hur slutade det? Med att fascisterna ”vann” och grep makten. Regimen skulle få sitta kvar länge. Hör det inte till allmänbildningen att veta vem Franco var?

Balkanfrivilliga? Vi talar om 1990-talet då ”inbördeskrigen” rasade i det sönderfallande Jugoslavien. Hur slutade det? Nya, självständiga stater grundades. Bosnien, Kosova och andra behöver vi inte ens nämna. Vilka var de frivilliga? Mest människor med samma etnicitet som länderna det handlade om.

 

Israel/Palestina/Syrien befinner sig i ett oändligt sönderfall. Vi talar nu om 2023-2025. Frivilliga? Både ja och nej, de flesta vill bort. Massakrer – i själva verket ett folkmord och ett utplånande av hela samhällen - utförda i södra Israel blir startskottet för ett stort, och allt större krig. Frivilliga från hela världen väller in samtidigt som många israeler lämnar för gott. Hur ska Israel överleva detta? Den syriska regimen flyr till Putins ”trygga” famn. Inbördeskrig utbryter och rasar mellan landets alla etniciteter. Hur ska Syrien överleva detta? Palestinierna formar långa ormar som rör sig fram och tillbaka utmed stränderna och kan beskåda ett helt sönderbombat territorium. Hur ska ett aldrig existerande Palestina leva/överleva/ens födas?

 

Ödets timme närmar sig

 

Nu är det avgjort. Nästa måndag ska jag till CSK och göra de tre undersökningarna: mammografi, ultraljud och nålspetsbehandling.

Jag är oändligt tacksam för att kvinnan jag talade med förstod situationen. Samtidigt är jag livrädd, både för själva undersökningarna och för vad de leder till.

Den enda trösten är den fantastiska personalen på sjukhuset.

Att solen lyser är ingen tröst. Möjligen gör det just denna dag lite vackrare.