 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Synen försvinner sakta. Kan inte läsa och skriva som vanligt. Är det ”bara” nya glasögon som behövs? Som diabetiker har man rätt till undersökning med ögonbottenfotografering vart annat år på sjukhus. Det är fyra år sedan jag kallades. När jag kontaktar dem säger de att det inte finns några tider längre och rekommenderar en optiker. På måndag ringer jag en privat ögonläkare.
***
Klagandet är inte min melodi. Ändå måste jag ibland beklaga situationen. Också på en söndag.
Kan man uttrycka politisk skepsis utan att få en ny stämpel i pannan? Jag har haft många stämplar, ingen av dem har jag känt igen mig i. Hur gärna jag än vill tro att det finns något hopp lämnar tanken mig i samma ögonblick jag tänker den. Vi ser dagligen hur det politiska rävspelet ser ut, senast i Sölvesborg.
Psyket här i stan har stängt sin akutmottagning. Psykiska sammanbrott behandlas mellan åtta på morgonen och halv fem på eftermiddagen. Kvällar och nätter hänvisas man till en telefonjour. Beslutet är minst sagt upprörande, men ingenting förvånar mig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar