Anna Wahlgren är död

Sara Danius brev till mamma Anna Wahlgren när hon besökt mig i Skåne.

Jag skickade gratulationer till Anna Wahlgren i går. Hon fyllde 80 år.

I dag fick jag bud om att hon är död.

Hon flyttade tillbaka till Indien för att hon ville dö där. Det skrev hon flera gånger till mig, då hon vantrivdes i sitt lilla rum i Stockholm. Hon fick återvända till Goa, hon fick göra det.

Anna och jag har en lång historia av vänskap. Brevet i bilden ovan är från hennes dotter Sara Danius. Hon hade besökt mig i Skåne inför vår gemensamma Lissabonresa på 1980-talet.

Anna fanns alltid. Var hon än befann sig svarade hon. Också om hon låg svårt sjuk på ett svenskt sjukhus. 

Hon och jag hade en löpande dialog om det litterära och självbiografiska. Jag hade privilegiet att läsa hennes manus innan de blev böcker. Inte minst den sista, memoaren, som vi diskuterade ganska detaljerat. Hennes sorg efter dottern Felicias angrepp hade förbytts i klok eftertanke och hon visste vad som var viktigt och vad som kunde betraktas som medialt skvaller. Anna hade en mycket lång erfarenhet av det.

Omslagsbilden är tagen av Annas halvbror Stig T. Karlsson

Av Annas böcker har jag bland annat behandlat memoarerna Livstycken:

För de flesta av oss blev hon synonym med Barnaboken, som kom ut första gången 1983, och den har sedan i olika upplagor sålt i en halv miljon exemplar bara på svenska. Det visar, om inte annat, att ett stort antal föräldrar ville lyssna till hennes erfarenheter och råd. Hon hade fött och fostrat nio barn, där borde enligt enklaste logik finns massor att ösa ur.

 

I den nya boken finns mycket av denna erfarenhet formulerad i ett nutidsperspektiv. Barnen är sedan länge vuxna med egna yrken, karriärer och öden. Barnbarnen är många.

Om Annas bok som var ett svar på dottern Felicias lögner skrev jag också:

Hur hanterar Anna Wahlgren det omfattande angrepp hon utsatts för? Hon använder sig av en inte ovanlig metod. Att lägga ett pussel genom att blanda texter från den tid då Felicia Feldt växte upp, med inflikade argument och resonemang direkt knutna till texterna i Felicia försvann.  Det fragmentariska är som metod mycket klargörande. Den metoden medger belysningar från flera olika håll – också kring exakt samma händelser och skeden.

Anna skrev också en bok om och från Indien, den heter Breven från Indien: 

En sak som är anmärkningsvärd med den här boken är att den är så fri från bitterhet och självömkan. Trots den svåra situation hon befinner sig i lever hon helt med i den indiska vardagen, umgås, skapar, skrattar och njuter. Och detta är inte en Indienskildring som påstår sig skildra landet Indien - tvärtom är det en bok som i det konkreta mikroperspektivet skildrar ett avgränsat stycke indiskt samhälle, de människor med namn som finns i hennes närhet, och det vardagsliv som levs där. Att hon dessutom presenterar oss för andra utländska gäster är fint, för här får man också västerlänningarnas syn på Goa, inte sällan västerlänningar som har ett överflöd med sig i bagaget.