Endast i butiken blir den ensamma människan uppfylld av ett sammanhang

Foto: Astrid Nydahl 

Ensamheten, hur lever vi i den? Jag har läst en intressant essä om förbindelsen mellan den totalitära makten och den ensamhet som gagnar totalitarismen. Den är skriven av Samantha Rose Hill, chef för Hannah Arendt Center for Politics and Humanities. Hennes essä är inte alltid enkel att förstå. Men när jag kommer till följande avsnitt känner jag igen mig (min översättning):

 

I ensamhet är man förmögen att hålla sig själv sällskap och att samtala med sig själv. I ensamhet förlorar man inte kontakten med världen, eftersom världen som erfarenhet finns ständigt närvarande i vårt tänkande. För att citera Arendt, när hon citerar Cicero: ”Aldrig är en människa mer aktiv än när han gör ingenting, aldrig är han mindre ensam än när han är för sig själv.” Det är just detta som ideologiskt och tyranniskt tänkande förstör – vår förmåga att tänka med och för oss själva. Detta är roten till organiserad ensamhet.

 

Nå, jag läser och tror mig förstå. Ändå är det något i mig som gör uppror mot det hon kommer fram till. Hur skulle denna samvaro med sig själv kunna vara ”roten till organiserad ensamhet"? Om hon med det menar att varje ideologiskt/tyranniskt tänkande, fullbordat som totalitärt samhälle, leder fram till den postmoderna fragmentisering som gör oss alla ensamma, kan jag hålla med, men jag tror snarare att hon menar att det ideologiskt/tyranniska tänkandet förstör vår förmåga att vara för oss själva. Ändå är ju totalitarismen så intimt sammanvävd med konsumismen. Endast i butiken blir den ensamma människan uppfylld av ett sammanhang. Att det är konstgjort och flyktigt kanske inte spelar någon roll då? Förmågan att vara för sig själv kan då se ut som den ultimata friheten, trots att den i allra högsta grad är inbillad. Bara den som konsekvent vänder det konstgjorda livet ryggen kan uppnå den inre friheten.