Peter Pomerantsev skriver en mycket intressant artikel som DN låtit översätta till svenska:
”Att förlora greppet om den allmänna opinionen i Ryssland är inte detsamma som att göra det i en demokrati. Det behöver inte nödvändigtvis leda till protester, för att inte tala om att förlora icke-existerande val. Men att demonstrera att man kan kontrollera den allmänna opinionen, med skräck och propaganda, är ett av tsarväldets kännetecken. Putin har tappat kontrollen över det militära läget. Om han tappar greppet om propagandan kommer det att avslöja lerfötterna innanför de glänsande fasciststövlarna. Det är nu vi borde stampa på dem.
Men vems uppgift är då detta? Jag har använt pronomenet ”vi” i denna essä, men vilka är ”vi”? Under andra världskriget och det kalla kriget fanns det institutioner som kunde föra vad som brukade kallas ”politiskt krig”. I en era av mörkt ömsesidigt beroende behöver vi återigen institutioner som kan stå för detta. Men det finns en enorm skillnad mot de tidigare, bistra konflikterna. Nuförtiden kommer det viktigaste motståndet från vanliga medborgare. Under det kalla kriget organiserade US information agency informationskampanjer riktade mot Sovjetmedborgare. I dag kan det vara litauiska frivilliga som ringer upp ryska familjer för att försöka informera dem om vad som verkligen händer i kriget. Regeringar är oundvikliga aktörer, men det är vanliga människor som kan dra igång de målinriktade antikorruptions- och informationsaktioner som jag har nämnt, och dra med sig slöa regeringar när de lyckas.
Ukrainarna bekämpar den ryska invasionen som en enda familj – där alla delar av samhället enas i ett gemensamt mål. Det borde vi också göra.”
