Tillbaka till Tocqueville

All Saint´s Church, Cockermouth. Foto: Astrid Nydahl

 

Tocqueville alltså. För att skriva om hans självbiografiska, starkt politiska Minnen (översättning av Per Magnus Kjellström) måste man reda ut två saker: vem han var och vilken tid han verkade i.

 

Tocqueville var adelsman, historiker och politiker. Han levde mellan 1805 och 1859 och har kanske satt starkast avtryck med sina två verk De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika) som utkom i två delar 1835 och 1840, och L'Ancien Régime et la Révolution (Den gamla regimen och revolutionen) 1856. Båda dessa verk, alltså tre böcker, finns utgivna på svenska av Atlantis i Ervin Rosenbergs översättningar.

 

Tiden för Minnen är i princip åren kring 1848. Tocqueville började skriva ner dem sommaren 1850 på sitt slott (vars namn han själv bar, Château de Tocqueville) när han låg sjuk i tbc. Det är en mycket turbulent tid i fransk historia han berättar om. 

 

Paris brinner. Barrikader byggs. Man dödar och dödas. Arbetarna får ett hopp om andra och bättre tider. I bakgrunden finns franska revolutionen 1789-1799. Det nya skeendet som Tocqueville skildrar i sina Minnen kom att kallas Februarirevolutionen och pågick under tre dagar av strider i Paris. Trots den korta tidsrymden fick dessa februaridagar omfattande konsekvenser. För att göra en lång berättelse mycket kort ledde de till monarkins avskaffande. Andra republiken utropades på Hôtel de Ville. 

 

I ett förord till Karl Marx verk Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850 skrev Bo Gustafsson bland annat följande stycken som kan vara bra att ha med sig:

 

”Arbetarna, som 1830 hade uppnått den borgerliga monarkin, blev strax klara över, att de med februarirevolutionen inte hade uppnått något annat än den borgerliga republiken. Redan den 28 februari krävde 20.000 demonstrerande arbetare ’arbetets organisation’ och ’ett eget arbetsministerium’. Provisoriska regeringen tillmötesgick kraven på ett sätt, som de facto innebar, att arbetarklassen manövrerades ut från regeringen. Regeringen lät nämligen tillsätta en permanent specialkommission bildad av delegater från Paris hantverkskorporationer och under Louis Blancs och Alberts ledning. Denna kommission fick till uppgift att ’finna medel för att förbättra de arbetande klassernas läge’ och anvisades Luxemburg-palatset som sessionssal.

 

Den yttersta grunden till att den franska arbetarklassen lät sig manövreras ut var inte bara dess jämfört med de borgerliga klasserna relativt stora politiska oerfarenhet utan också dess ännu obetydliga numerär. Industrikapitalismen befann sig i 1848 års Frankrike ännu i sin linda. Därför kunde - som Marx framhävde - arbetarklassens politiska kamp mot bourgeoisin endast bli ’ett partiellt faktum’. 

 

Luxemburgkommissionen var dock samtidigt ett viktigt tecken på att arbetarklassen nu gjorde anspråk på att spela en självständig historisk roll.

 

Den provisoriska regeringens klasskaraktär framgår klart både av vad den gjorde och av vad den inte gjorde. Statsapparaten - armé, domstolar, förvaltning - förblev i stort sett i händerna på julimonarkins män. Regeringens ekonomiska politik befäste finansaristokratins makt. Men småspararnas pengar konfiskerades och de direkta skatterna höjdes med 45 procent, vilket främst drabbade bönderna. Därmed avskar sig den provisoriska regeringen självmant från småbourgeoisins och böndernas stöd.”

 

Resten av historien är minst lika dramatisk, men jag vill här nu övergå till några reflektioner kring Tocquevilles bok, som förutom att vara ett viktigt historiskt dokument också visar hur en djupt bildad man ur adeln formulerade sina tankar vid denna tid, och hur han, säkert omedvetet men alltid skarpt och välformulerat med sig själv som exempel, visar hur avgrundsdjupa klassklyftorna var i detta Frankrike och hur självklart en överhetsperson kunde ta sina privilegier. Han var jurist till sin profession och kom efter Februarirevolutionen också att för en tid bli landets utrikesminister.

 

Tocqueville är en man med både humor och vass tunga. Han beskriver sin politiska omgivning med respektlöshet och han markerar hela tiden sitt oberoende av, och sin leda över en oduglig och obildad politikerklass, han talar om dem som ”ovärdiga att leda landet” och säger att de lider ”brist på karaktär och begåvning” och att de flesta dessutom lider ”fullständig brist på förtjänster”. Det är ju en utmärkt förutsättning för förändringar, med sådana herrar måste man kanske rentav göra revolution? Det är just det som sker. Tocqueville hade redan varnat dem, han talade i deputeradekammaren 29 januari 1848 och sa bland annat att det var hans övertygelse att ”vi håller på att somna in i ett ögonblick när vi befinner oss på randen till en vulkan”. Han skriver också att den ”fasta och djupa övertygelse jag har är att tiden befinner sig i djupt förfall; och det är som om detta allmänna förfall inom en framtid, kanske inom en snar framtid, kommer att föra med sig nya revolutioner.” Han blev sannspådd på den punkten. Tiden var i högsta grad revolutionernas och de ägde rum också på andra platser än i Paris. Man ska också lägga på minnet att det var vid denna tid som Karl Marx och Friedrich Engels publicerade Kommunistiska manifestet.

 

Hur påverkades då de mäktiga och rika av revolutionsstämningen? Tocqueville har några av de verkligt dräpande kommentarerna i Minnen. 

 

”Det var för första gången på sextio år som prästerna, den gamla aristokratin och folket förenade sig i en gemensam känsla”, skriver han på ett ställe, och lite längre fram: ”Jag noterade alltså en generell ansträngning att acceptera den händelse, som slumpen just improviserat för att därmed tämja den nye härskaren. De stora egendomsägarna älskade att påminna om att de alltid varit fiender till borgarklassen och att de varit välvilliga mot folket; prästerna hade återfunnit dogmen om jämställdheten i Bibeln och försäkrade att de alltid hade haft den i åtanke; borgarna själva erinrade sig med ett visst högmod att deras fäder varit arbetare och när de på grund av dunkla ställen i genealogin inte kunde hitta någon verklig arbetare som arbetat med händerna, försökte de åtminstone finna någon drummel som skapar sig sin egen förmögenhet. Man gjorde sig lika stort besvär att bevisa att han funnits till, som man tidigare gjort för att dölja honom; så kan människans fåfänga, utan att förändra sig, uppvisa de mest skilda former.”

 

Läser man nu denna samling personliga minnen bör man kanske också ha en torr historiebok till sitt förfogande. För detta är inte en revolutionshistoria, det påpekar Tocqueville gång på gång, så skriver han till exempel:

 

”Jag vill inte skriva 1848 års historia. Jag försöker endast spåra mina handlingar, idéer och intryck under revolutionen. Jag hoppar alltså över de händelser som tilldrog sig under de första veckorna som följde på 24 februari och kommer fram till den epok som omedelbart föregick de allmänna valen.”

 

I skildringen av dessa val och berättelsen om sin egen framgång, och senare ministerpost, blir Tocqville förstås mycket intressant. Men jag tycker alltjämt att det är de mycket personliga, närmast fysiska, erfarenheterna av de blodiga revolutionsdagarna som lyser allra starkast. Och jag kommer nog länge att minnas det avsnitt som berättar att han varnats för sin egen portvakt som sägs planera att mörda honom. Mannen är, säger han, ”en gammal soldat, lite galen, en fyllbult och odåga som gick på lokal…” - Tocqville råds att sova någon annanstans och inte återvända hem i den hotfulla situationen. Det gör han ändå. Och det händer förstås ingenting.

 

”Jag trodde då att det aldrig var hans avsikt och jag tror det fortfarande. I revolutionstider skryter man lika ofta med brott man ska begå, som man i lugna tider skryter med sina goda avsikter. Jag hade alltid trott att denne stackars man bara skulle bli farlig om krigslyckan vände sig mot oss, men den lutade i själva verket över åt vårt håll även om den var osäker, vilket blev min räddning.”

 

I denna vår samtid, så präglad av arabiska inbördeskrig, islamistisk terrorism och ”folkvandringar” av aldrig skådat slag i modern tid, för nu levande generationer, finns det mycket att lära av att läsa Tocquevilles Minnen. Inte minst hur farliga och lynniga sådana tider är, och hur de från ena stunden till den andra kan gå från hotfullt lugn till fullt krig. De Parismassakrer som ägde rum för en vecka sedan kunde möjligen vara ett memento. Det är samma stad Tocqueville berättar om. 1848 då. 2015 nu.