Lars Vilks - ett år senare

En glad Lars Vilks hemma hos oss. Foto: Astrid Nydahl

 

Nu är det ett år sedan Lars Vilks dog. Vi talar ofta om honom. När han besökte oss var han ett knippe levande liv och ljus. Hans humor kan vi än i dag erinra oss. Själv har jag aldrig riktigt accepterat olycksteorin, men det spelar ändå ingen roll. Lars kommer aldrig tillbaka. Nedan återpublicerar jag det jag skrev i bloggen när vi fått dödsbudet. Hedra Lars minne med frihetlig och konkret påminnelse om vilka krafter som hotar oss. Inne i Sverige, i Europa, i världen. I dag kommer hotet både från islamismen och den ryska fascismens krigsmaskin.

Tack för att vi fick lära känna dig Lars!

Med denna länk hittar du många artiklar jag skrev om honom under åren.

 

***

 

3 oktober 2021

Nej, islamisterna tog honom inte. Lars Vilks och hans två livvakter är döda. En trafikolycka.

Vi skulle just bjuda Lars på middag igen. Vi har haft det så trevligt tillsammans här hemma. Han fanns alltid i våra tankar. Nu är han död. Ofattbart och grymt.

Vi gråter för Lars ikväll och ingenting kommer att vara sig likt. Islamisterna jublar och vi önskar dem all olycka i världen. All!

När vi träffades här hemma några middagar inpräntades en sak för alltid. Friheten är en och odelbar. Den svenska fegheten bland intellektuella och politiker, i skuggan av islams hat, hot och mördande, innebar länge att hans frihet hade beskurits så mycket, att själva vardagen försvunnit. Det tog mycket lång tid innan kollegor och offentlighet började förstå vilket problemet var. Det var inte Lars lilla rondellhund. Det var Koranens soldater. En nation som gör offret till problem har sedan länge förbrukat rätten att kalla sig demokrati.

Livvakterna stod i vår hall medan vi åt. Efter attentaten i Köpenhamn fick de inte sitta ner. De var beväpnade och måste varje sekund tänka på risken för nya attentat. Inte så mycket som en kopp kaffe lät de sig bjudas på. Så mycket förändrades efter Krudttønden. Vid Lars första middag här kunde livvakterna åka iväg sedan de lämnat av honom. Den tiden kom aldrig tillbaka.

Allt är en fördel! Så löd Lars livsmotto. Det uttalades med både allvar och humor. Den senare varan hade han gott om. Men att det skulle komma en kväll då fördelen för alltid var borta kunde vi inte föreställa oss. Det var en alltför groteskt tanke, men blev slutet på hans långa konstnärsliv.

När han fyllde 75 frågade jag honom om han skulle fira den med sin käresta. Svaret var nej, den möjligheten infann sig inte.

Här i vårt biblioteket hänger rondellhunden, en gåva från Lars.

Foto: Astrid Nydahl