torsdag 13 oktober 2022

Brev från Sara Danius till mamma Anna Wahlgren

 

Både Sara Danius och hennes mamma Anna Wahlgren är döda, så jag kan visa detta brev från Sara till Anna, efter att Sara besökt mig och min familj i Tollarp 1984, inför vår gemensamma resa till Lissabon. Anna blev min mångåriga vän. När Sara låg för döden frågade Anna henne om hon mindes mig. "Ja, Lissabon!" svarade hon.



”Tollarp 84/07/8

 

Hej ma,

 

buss Tollarp - Kristianstad. På väg från Thomas Nydahl. Tänkte skriva ned mina intryck medan de ännu är färska och obearbetade, och för att få den ena sidan av det hela... för jag antar att han kommer att skriva något om mitt möte med honom till dig, och kanske han även skriver några rader till mig i samband med att han sänder upp några ex av Rallarros och några diktsamlingar.

 

För det första rödhårig. Ganska lång - 1.90. Mustascher. En njutarmage, som smakar vin och god mat. Grön manchesterkavaj... sandaler... Domusjeans. Fantastiskt fräkniga armar. Rödlätt hy, som gärna blossar upp när han tar ett par glas vin.

 

Barnen, Lina och Katarina, var gnälliga idag, osjälvständiga och fadern var lite väl snäll mot dem, tyckte jag. De kan bli bortskämda.

 

Thomas och Birgitta har skilda sovrum. Hon sover hos barnen i en bäddsoffa, han sover i sitt lilla arbetsrum på en madrass.

 

Han frågade inget om dig. Jag tror inte att han såg mig som i första hand din dotter, utan jag kom där som vem som helst, och jag tror att det var en glad överraskning, kanske t. o. m. en frisk fläkt, i alla fall hade jag det intrycket att jag utgjorde en form av andpaus. 

 

Han var orolig för sin dotter, som förmodligen kommer hem från sjukhuset ikväll.

 

Överhuvudtaget är det något som trycker honom. Snäll, generös, omtänksam. Engagerar sig gärna. Känslomässig snarare än intellektuell, om man nu skall göra sådana distinktioner. Jag fick en känsla av att han är ’jordnära’, snarare än inriktad på frågor av metafysisk karaktär. Han är inte nöjd, strävar vidare, vill ordna sitt liv på ett tillfredsställande vis; säger vad han tycker och bryr sig inte om han stöter sig med oliktyckande, frispråkig och handlingskraftig med ordets hjälp.

 

Det var trevligt och givande att träffa Thomas, men det var inget pangmöte, ingen  sådan genomgripande kontakt. Han berättade gärna och mycket, däremot frågade han sparsamt. Det var lätt att komma till tals med honom, han var chosefri och ärlig, vilket var skönt. Han hade någon slags sävlig dynamik, (om det nu finns sådant) verkade ha drömmar, vara en drömmande människa, men som också försöker förverkliga en del. Ingen bitterhet eller besvikelse, ingen förgrämelse. 

 

Samtidigt med hans öppenhet och ärlighet, fick jag en känsla av att det fanns ännu mer där bakom. Jag såg munnen röra sig, säga saker, tycka saker, vara glad och arg och upprörd; ändå visste jag att något låg och tryckte där inne. Om det sedan bara var idag är en annan fråga.

 

Hur var jag själv då? Otvungen, glad, lyssnande, frågande och i efterhand alltmer talande, pratande. Och som du förstår av allt det jag skrivit ovan: iakttagande. 

 

Bland annat diskuterade vi det svenska kulturklimatet. Det visade sig att vi hade mest gemensamma åsikter!

 

Han gav mig flera Rallarrosnummer och flera diktantologier som de givit ut på förlaget, och det blev jag mycket glad över.

 

Nu måste jag sluta gaffla om honom; det verkar väl som om jag mest varit en kylig kamera, kritisk och jävlig som vanligt, men det var jag inte. Snarare är jag intresserad av hur människor ordnar sina liv. Alla utgör möjliga alternativ. 

 

I alla fall tror jag att du skulle trivas med honom i Lissabon, njuta Lissabon och ha roligt (han hade ett lustigt litet skratt som poppade upp här och där), men hans utseende, el framtoning tror jag inte attraherar dig. Men man vet aldrig... Han var en bra människa!”

 

Sara

Inga kommentarer: