Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.
**
När människor numera skriver till mig från Lissabon – eller på väg dit för en semester – märker jag hur mina 1980- och 1990-talsvistelser i staden (många, intensiva) klingat av som ett minne. Lissabon gav mig det bästa av livet. Inte minst fadomusiken som kom att bli en nära följeslagare och inspiration under mer än 25 år. Trots böckerna jag skrev i ämnet är nu också fadon på väg bort. Vad beror det på? Nej, jag har inte tröttnat på den, rakt tvärtom. Det är nämligen så, att om jag lyssnar till fado börjar jag gråta. Varje gång. Men så lyssnar jag bara på den bästa och det innebär i nio fall av tio den klassiska, mycket traditionella, om jag får ett sådant infall. Det är själva beviset på hur mycket de åren betydde för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar