Foto: Astrid Nydahl |
Det är ett
grundmurat missförstånd i vår samtid att judehatet skulle ha fötts med staten
Israels grundande 1948. Den sionistiska drömmen om ett återupprättat
nationalhem åt det judiska folket skulle ha utlöst något som aldrig funnits,
utifrån det faktum att palestinska araber fördrevs från en del av det
territorium som vid den tidpunkten utgjorde ett brittiskt protektorat (förutom
nuvarande Israel innefattade det Jordanien, ett självständigt territorium vid namn
Palestina hade inte funnits, och då britterna styckade upp området grundades
Jordanien öster om Jordanfloden och resten av mandatområdet bestod av Israel
och Västbanken).
Nå, detta
judehat "fött 1948" som det verkar, är alltså en del av den
postkoloniala mytbildningen och gör det enkelt för var och en som vill förena
antisemitism med antisionism, i det att den senare skolan sägs rikta sig
explicit mot staten Israel och därmed inte ha något att göra med
antisemitismen. Men i samma ögonblick man stavar till ordet antisemitism har
man ju förstått att judehatet har en historia och att den sträcker sig oändligt
långt bak till epoker då ingen ens tänkt tanken att det judiska folket skulle
återskapa ett nationalhem. Om vi håller oss i modern tid var det ju tvärtom så
att olika judiska strävanden gick ut på att få vara fullvärdiga medborgare
i europeiska nationalstater. I upplysningens anda inte bara där broderskapet
predikats utan också i perifera smånationer som Sverige (där judar förvisso
levt länge, men fått fullständiga medborgerliga rättigheter först 1870).
Under olika
perioder av lättare eller svårare antijudiska utbrott, eller pogromer i de
allra värsta fallen, kunde judiska befolkningsgrupper organisera sig i en rad
olika politiska och kulturella fraktioner som ofta stod i samklang med sina
samtida icke-judiska landsmän. Man behöver bara erinra om organisationer som Der
Bund (litauisk-polsk-ryskjudiskt arbetarförbund 1897 – 1921) och senare, i
och med bland annat Theodor Herzls verk Judestaten, de sionistiska
grupperna som från och med 1897 kunde bilda den globala sionistiska
federationen vid världskongressen i Basel, sammankallad av just Herzl.
Sionismen var nationalistisk och det var fullkomligt naturligt i en era då
andra folk, som dock hade egna nationalstater, arbetade i den andan. Judarna
hade i och med sionismen formulerat drömmen om den judiska stat som grundades
1948.
Judehataren
historiskt – hur ser han och hon ut?
Kanske kan man börja beskrivningen med platser och epoker. Det förklarar inte så mycket men det ger en bild som man kan använda för vidare orientering.
Kanske kan man börja beskrivningen med platser och epoker. Det förklarar inte så mycket men det ger en bild som man kan använda för vidare orientering.
Låt oss
börja tidigt.
År 38 ska
den första pogromen ha dokumenterats i Alexandria, då greker och egyptier gick
till angrepp på judarna. Där kunde man förstås stanna upp och se var andra
pogromer ägde rum tidigt i vår historia.
Men låt oss
kika på en senare epok runt 1000-talet. Här formligen rinner det över i
historieböckerna av antijudiska pogromer. Var ska jag sätta ner tangenterna?
Slumpvis väljer jag de muslimska judeförföljelserna i Cordoba och Granada. Där
slutade ju den mytomspunna ”guldålder” då det ska ha funnits så mycket ”fredlig
samlevnad” mellan kristna, judar och muslimer, i Spanien just. Men man kan
också ta sig en liten bit söderut, till marockanska Fez, där det år 1033
mördades sextusen judar i en pogrom.
Korstågens
era kanske man bara ska hoppa över? Varför det i så fall? Enda skälet är att
utrymme saknas. För det här är verkligen en mycket blodig period då såväl judar
som muslimer piskades, våldtogs, fördrevs och mördades. Det handlar trots allt
om tvåhundra år av europeisk historia, när detta pågick, fram till år 1291.
Fick judarna sedan ett längre andrum? Det kan man inte påstå, eftersom de redan
i samband med digerdöden på 1300-talet hamnade i hatets skottglugg. Vem kunde
vara skyldiga till denna massdöd om inte judarna. Alternativ gavs inte. Juden
var digerdödens sändebud.
Jag tror att
Martin Luther 200 år senare skulle ha skrivit under på den beskrivningen! Hans
hat var både teologiskt och personligt. Judarna stod för allt det som
kristendomen inte ville vara. De
ville ju inte erkänna Jesus som frälsaren, de vägrade låta sig konverteras och
därför fanns det bara förföljelsens väg att gå i relation till dem. Luther lär
till och med ha suckat när han tänkte på hur svårt de kristna hade att utrota
judenheten.
Man ska
komma ihåg att Luthers teologiska judehat haft oerhört stor betydelse alltsedan
dess. Hans teser har samexisterat med den kristna kyrkans kärleksbudskap.
Lutheraner är aktade representanter för den protestantiska kyrkan, också i vårt
land. Man talar ogärna om hans judehat, men det finns nog inte många aktiva
protestanter som är okunniga i ämnet, inte vad gäller teologin i alla fall. Det
vågar jag hävda utifrån egen erfarenhet.
De ryska
pogromerna mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är några av de
värsta i modern tid. Tusentals judar miste livet, men pogromerna bidrog också
till att hus och hem totalförstördes och en försvårande omständighet var att
pogromerna understöddes av myndigheterna. 1905 publicerades den ökända Sions
vises protokoll, en skrift som än idag, framför allt i arabvärlden, används som
propaganda i judehatets tjänst.
1900-talet
skulle annars stå för de allra värsta judeförföljelserna i människans historia.
Det är möjligt att man kan säga att de började med Hitler och Tyskland. Men det
ger en delvis skev bild, eftersom pogromer och massmord på judar förekom över
stora delar av Europa under första halvan av 1900-talet. Nationalsocialismen
blev förvisso ett vägval, och de som valde samma väg som Hitler bidrog till att
hundratusentals judar skickades till de nazistiska dödsfabrikerna från länder
utanför det tyska riket. Organisationer som de rumänska järngardisterna och de
ungerska pilkorsarna var inte bara Tyskland behjälpliga, de gick ofta före och
mördade i mängd. Likadant var det i Baltikum.
Aftonbladet
nickade instämmande 1941 och skrev:
”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”
Nå, vi vet
facit, på ett ungefär.
Vi vet vad
de tre totalitära lärorna kommunism,
fascism och nazism i slutänden innebar för judarna.
Här i
Sverige då? Jodå, det var inte bara legitimt utan högsta mode i samhällets
överklass att hata judar. Men efter kriget blev det mera av viskningar i
privata sammanhang.
Hur låter judehatet idag? Jag plockar två citat från nätet som exempel på hur det låter från höger:
”Nu har judarnas dåliga humor gått
så långt att den kan starta tredje världskriget.” (Nationell.nu) ”Vad vore
världen utan en judisk terrorstat?” (samma källa)
Och från
vänster, här en träffande beskrivning:
"Inom den tyska högern för hundra år sedan identifierade man kapitalets globala dominans med judarna och Storbritannien. Idag identifierar vänstern den med Israel och USA. Tankemönstret är detsamma.Vi har nu en form av antisemitism som tycks progressiv och ”anti-imperialistisk”, vilket är en verklig fara för vänstern. Rasism är däremot sällan en fara. Vänstern måste visserligen akta sig så den inte blir rasistisk, men risken är oftast inte så stor eftersom rasismen inte har den skenbart emancipatoriska dimension som finns hos antisemitismen." Från Solidarity & Workers’ Liberty nr 166 4/2 2010, en intervju med Moishe Postone, marxistisk forskare verksam vid University of Chicago, publicerad i SKMA:s Nyhetsbrev # 2/2010)
Och avslutningsvis frågar jag mig själv: har då Israels hopplösa och
utdragna ockupation av Västbanken inte någon betydelse för antisemitismens nya
uttryck - ibland uttryckt som "antisionism" och ibland som
något annat - i Europa? Jo, det är klart att den har. Man kommer undan med det
mesta om man hänvisar till den.
För mig är saken ganska enkel: staten Israel är en sak och enskilda judiska män och kvinnor en annan. Det staten Israel gör gentemot palestinierna som lever under ockupationens hårda regim kan herr eller fru X i Paris knappast göras ansvarig för.
Ansvaret ligger hos den israeliska politiska klassen och det militära översta skiktet i landet. Men det är just den sortens uppochner-vända logik som får rättfärdiga den islamistiska terrorn. Jag skulle inte tveka att säga att den kommer att prägla framtiden. Men låt en sak stå glasklar: om Israel en dag lämnar Västbanken och lever i fred med en palestinsk grannstat så kommer det inte att djupare påverka judehatet. Det lever och frodas, efter 1948, så som det levde och frodades alla epoker före 1948. Därför kan vi inte tiga om det. Varken nu eller framöver.
För mig är saken ganska enkel: staten Israel är en sak och enskilda judiska män och kvinnor en annan. Det staten Israel gör gentemot palestinierna som lever under ockupationens hårda regim kan herr eller fru X i Paris knappast göras ansvarig för.
Ansvaret ligger hos den israeliska politiska klassen och det militära översta skiktet i landet. Men det är just den sortens uppochner-vända logik som får rättfärdiga den islamistiska terrorn. Jag skulle inte tveka att säga att den kommer att prägla framtiden. Men låt en sak stå glasklar: om Israel en dag lämnar Västbanken och lever i fred med en palestinsk grannstat så kommer det inte att djupare påverka judehatet. Det lever och frodas, efter 1948, så som det levde och frodades alla epoker före 1948. Därför kan vi inte tiga om det. Varken nu eller framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar