“I haven’t
seen Lone Frank’s entire genome, but it’s obvious from the first page of
My Beautiful genome that she’s got the SKFF-2 gene (Sharp as a Knife
and Frigging’ Funny too). No decoding needed here: I love this book.” Mary Roach
bakgrund som forskare och medicinstuderande i neurobiologi. På den tiden jag hade råd att prenumerera på fredagstidningen Weekend-Avisen läste jag mycket av henne, för det är för just den tidningen hon byggt upp en vetenskapsredaktion och själv skriver mycket i. Hennes tidiga danska böcker läste jag också, då jag som kulturjournalist bevakade ny dansk litteratur, Det nye liv och Klonede tigre (båda utgivna av Gyldendals i Köpenhamn 2004 respektive 2005). 2010 kom den bok som gav henne ett rejält genombrott, Mit smukke genom, som nu finns på svenska med titeln Mina vackra gener (Fri Tanke 2012, översättning från danska av Jan Wibom).
Lone Franks författarskap är ovanligt i den meningen
att hon utgår ifrån sig själv på den neurovetenskapliga äventyrsresan. Hon
berättar frikostigt om sin familjehistoria och sina egna psykiska problem. Det
ger läsaren ett förtroende för henne. Mina vackra gener kan beskrivas just som
en äventyrsresa. Frank reser nämligen från forskare till forskare och ställer
sina minst sagt nyfikna frågor. I jakten på förklaringar till och bot av
hjärnans sjukdomar visar sig gen-forskningen vara rätt så långt framme.
Inte så
att man idag vet hur man botar eller rentav förhindrar plågor som alzheimers
sjukdom, epilepsi eller schizofreni. Men man kan med DNA-forskning och
framtagandet av hela genom hos en individ spåra och förklara. Till exempel är
det idag möjligt att visa vilka risker – förhöjda eller minskade – man har att
få samma sjukdomar som föräldrar och förfäder längre tillbaka i tiden. Lone
Frank vill själv till exempel veta mer om risken för bröstcancer eftersom
hennes egen mamma och andra kvinnor i familjen dött i just den sjukdomen.
Lone Franks berättarstil är mycket sympatisk. Den
talar till mig som läsare och amatör på området. Det vore förmätet att påstå
att jag förstår allt hon berättar, för det gör jag ju inte. Men hon hjälper mig
att lyfta på en liten flik och kika in i en vetenskaplig värld som kommer allt
närmare svaren på hur vi biologiskt är präglade av våra föräldrar. Vi lever i
de biologiska förklaringarnas tid, säger Lone Frank. Jag känner igen det från
min egen psykiatriker, som säger att hans inriktning är biologisk psykiatri.
Det är något annat än det min generation proppades fulla av på 1960-talet, då
allt en människa drabbades av gavs sociala förklaringar. Det var med andra ord
miljön som avgjorde om vi drabbades av psykiska sjukdomar. Dagens forskning
hävdar istället det genetiska arvets betydelse. Men så ställer hon också de
svåra frågorna om hur mycket vi egentligen vill veta om detta arv. Hur mycket information
kan en människa bära, och är det egentligen inte allra bäst att leva sitt liv i
okunskap i den meningen att sjukdomar får tas om och när de bryter ut? Och arvet kan vi inte göra så mycket åt, eftersom vi inte väljer våra föräldrar. Lone Frank visar däremot vad man möjligen i framtiden kommer att kunna åtgärda vad detta arv beträffar.
Vill man lära mer om detta ska man inte tveka att läsa
Mina vackra gener. Jag kommer här i
bloggen också inom kort att skriva om Franks senaste bok översatt till svenska,
Neurorevolutionen (också den utgiven
av förlaget Fri Tanke).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar