|
Foto: Astrid Nydahl |
Den gångna veckan har jag läst
Lone Frank och
Patrick Modiano.
Det slår mig sedan att de två skildrar mekanismer och skeenden som
ligger väldigt nära varandra, sett ur vetenskapligt respektive
skönlitterärt perspektiv. Frank utforskar vårt
genom, vårt
DNA, generna. Modiano utforskar allt det som har med
hjärnans minnesfunktioner
att göra, minnet, bilderna, rösterna, ansiktena. Där hjärnans sjukdomar
beskrivs tar Frank i dem och ställer frågor till de verkliga
experterna, auktoriteterna när det gäller sjukdomar som kallas hjärnans;
alzheimers, schizofreni, anorexi, panikångest. Modiano visar i sin
eviga text hur minne och glömska ser ut, och hur han håller fast det
förflutna med exakta gatuadresser, hotellnamn, caféer. Modiano målar det
som Frank anger som motiv. Vetenskapen och konsten arbetar, med
Modianos uttryck, i parallella världar. Men de kan studeras i en och
samma, den där vi som läsare befinner oss.
Jag har
också funderat lite på de två författarnas personligheter. Ingen kunde
väl vara oberörd när Patrick Modiano intervjuades i samband med
Nobelpriset. Hans utslagna händer, axelryckandet och den ljusa, mjuka
och närmast utplånade rösten, som om han ville viska sina svar för att
de inte skulle framstå som alltför självsäkra. Och Lone Frank har, både i
intervjuer och andra sammanhang, med hela sin charm och humor visat hur
de vetenskapliga landvinningar hon utforskar också hänger samma med
hennes egen person. Det är en egenskap som jag sätter mycket högt, både
som läsare och åhörare.
Hela Lone Franks fantastiska film Min genetiska upptäcktsresa
kan man se här till och med den 15 juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar