Nya Synagogan i Berlin. Foto: Thomas Nydahl |
Klockan halv tolv på förmiddagen möte med
Israels ambassadör på Literaturhaus. Tilltalande ansikte, grånande, välansat
skägg, elegant kostym. Han ville komma
underfund med vad för sorts jude jag i själva verket var. Mitt tal i Magdeburg
hade gjort honom uppmärksam på mig. Han härstammar från en ortodox judisk familj
i Czernowitz, men han har fått avsmak för religionen, han är rentav ateist. Jag
frågade honom vad för slags företeelse det är, ty om man kan föreställa sig en
ateist, då kan man också föreställa sig Gud. Det är en ung man, född 1948. Han
frågade: vad tror ni, om Herzl var i livet, skulle han se det arbete han lagt
ner på att grunda en judisk stat som ett misslyckande eller som en framgång?
Han är mycket pessimistisk. Man ställer Israel till svars för att inte bete sig
gentemot sina grannar som det anstår en demokrati, å andra sidan är dess
grannar allt annat än demokrater: Israel gränsar inte till Holland och Danmark.
Jag sade att det bara är en förevändning för judehets. Han menar att
antisemitismen är en tradition i Europa, som kan betraktas som så gott som
genetisk. Det kan jag visserligen inte hålla med om, men jag måste inse att jag
inte har några avgörande motargument att komma med. Jag hade intrycket att min
ståndpunkt i sista hand tilltalade honom; de euroepiska judar som jag
representerar är på väg att dö ut och kommer utan tvivel också att försvinna
till följd av blandäktenskap och konversion, förutsatt att man inte hinner
utrota dem innan. Vi erinrade om islams skrämmande framryckning; i Amerika,
liksom också i Europa lär många unga människor gå över till islam, och dess
enda dragningskraft är det fanatiska judehatet. Han berättade vidare att Israel
till en början ville undvika ”förskingrings-mentaliteten” och på inga villkors
vis ta på sig den förföljda martyrjudens ”offrets” roll, men det förflutna hade
hunnit ikapp det, dess nuvarande isolering hade väckt till liv judekvarterens
skräck som man trodde tillhörde en för länge sedan svunnen tid, känslan av att
man var prisgiven åt en icke-judisk, fientlig omgivning. Samtalet var trots
allt inte deprimerande, det liknade snarare ett tankeutbyte mellan insiktsfulla
människor som mitt i en behaglig lyx försöker uppskatta hur nära de är av en
dödlig fara, samtidigt som de beställer lite mer grädde till kaffet.
Alltså: Klockan tio i går förmiddag Lajos
Koltai; han kom upp till vårt penthouse. Han visade ritningarna han hade gjort
för filmen, scenerna och figurerna. Vi pratade uppåt en och en halv timme om
filmen. Om en vecka sätter han i gång med att spela in middagsscenen. Han
berättade att Holocaust-kommittén hade beviljat inte fullt en femtedel av den
summa som behövs för att finansiera filmen, å andra sidan hade han helt oväntat
fått en väldig summa pengar av en filmkommitté inom den Europeiska Unionen; det
förvånar mig inte. Världens ordning är bra konstig. Men den är fortfarande
begriplig. (Åtminstone tycker jag mig kunna tolka den.) Jag har intrycket att
Koltai har en klar vision om hur filmen ska se ut. För närvarande tycker jag
mig inte kunna se tecken på hotande sentimentalism. Vi har funnit trollformeln:
”Känslofull, men inte sentimental.” Med sitt runda, tilltalande ansikte, sin
berättarglädje, sina glasögon med de långsmala bågarna och sitt för gripenhet
alltid benägna sinne är Koltai som ett sändebud från en glad gudom, en tröst
för den grymhet som griper omkring sig i vår värld. – Sedan bröt vi upp och tog
en taxi till Sony-Center, där presskonferensen skulle äga rum. M. är alltid och
överallt med mig. Åtta eller tio journalister, kanske fler. Jag fruktar att jag
betonade för starkt att filmen inte skulle bli en film om Förintelsen. Jag kan
bli missförstådd, folk kan få för sig att jag ”förnekar” mina verks rötter. Det
gör inget. Vi åt lunch där, det hette att jag nog måste hålla en presskonferens
också i Budapest; jag tänkte inte utan bävan på mitt redan smäckfulla program i
den ungerska huvudstaden, särskilt på Reemtsma-talet som jag inte ens börjat
arbeta på.
Översättning: Ervin Rosenberg. Boken Den sista krogen utkommer i höst på Weyler förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar