fredag 6 februari 2015

Imre Kertész: Den sista krogen. Utdrag ur en ny bok som utkommer på svenska i höst

Nya Synagogan i Berlin. Foto: Thomas Nydahl
Klockan halv tolv på förmiddagen möte med Israels ambassadör på Literaturhaus. Tilltalande ansikte, grånande, välansat skägg, elegant kostym.  Han ville komma underfund med vad för sorts jude jag i själva verket var. Mitt tal i Magdeburg hade gjort honom uppmärksam på mig. Han härstammar från en ortodox judisk familj i Czernowitz, men han har fått avsmak för religionen, han är rentav ateist. Jag frågade honom vad för slags företeelse det är, ty om man kan föreställa sig en ateist, då kan man också föreställa sig Gud. Det är en ung man, född 1948. Han frågade: vad tror ni, om Herzl var i livet, skulle han se det arbete han lagt ner på att grunda en judisk stat som ett misslyckande eller som en framgång? Han är mycket pessimistisk. Man ställer Israel till svars för att inte bete sig gentemot sina grannar som det anstår en demokrati, å andra sidan är dess grannar allt annat än demokrater: Israel gränsar inte till Holland och Danmark. Jag sade att det bara är en förevändning för judehets. Han menar att antisemitismen är en tradition i Europa, som kan betraktas som så gott som genetisk. Det kan jag visserligen inte hålla med om, men jag måste inse att jag inte har några avgörande motargument att komma med. Jag hade intrycket att min ståndpunkt i sista hand tilltalade honom; de euroepiska judar som jag representerar är på väg att dö ut och kommer utan tvivel också att försvinna till följd av blandäktenskap och konversion, förutsatt att man inte hinner utrota dem innan. Vi erinrade om islams skrämmande framryckning; i Amerika, liksom också i Europa lär många unga människor gå över till islam, och dess enda dragningskraft är det fanatiska judehatet. Han berättade vidare att Israel till en början ville undvika ”förskingrings-mentaliteten” och på inga villkors vis ta på sig den förföljda martyrjudens ”offrets” roll, men det förflutna hade hunnit ikapp det, dess nuvarande isolering hade väckt till liv judekvarterens skräck som man trodde tillhörde en för länge sedan svunnen tid, känslan av att man var prisgiven åt en icke-judisk, fientlig omgivning. Samtalet var trots allt inte deprimerande, det liknade snarare ett tankeutbyte mellan insiktsfulla människor som mitt i en behaglig lyx försöker uppskatta hur nära de är av en dödlig fara, samtidigt som de beställer lite mer grädde till kaffet.

Klockan sju på morgonen. Genom fönstret i mitt tornrum, som vetter mot väst, ser jag hur himlen ljusnar över Berlins tak. I fjärran den guldskimrande TV-masten, inte långt från den det blinkande ljuset, som fyrbåken i en hamn, närmare mig ”pyramiden” (höghuset på Uhlandstrasse), brett, grått, med upplysta fönsterrader. Fem timmars sömn, från halv två på natten till klockan halv sju på morgonen. Antagligen för lite. Kamp mot en ständig mental trötthet. (På ungerska kan man inte uttrycka sig på ett tillräckligt opersonligt sätt.) Jag försöker rekonstruera gårdagen i nyckelord (samtidigt som jag är högst osäker på om det är nödvändigt, jag vet inte om min trivialdagbok inte frustrerar mig, om den inte försämrar chanserna för Den sista krogen).
      
Alltså: Klockan tio i går förmiddag Lajos Koltai; han kom upp till vårt penthouse. Han visade ritningarna han hade gjort för filmen, scenerna och figurerna. Vi pratade uppåt en och en halv timme om filmen. Om en vecka sätter han i gång med att spela in middagsscenen. Han berättade att Holocaust-kommittén hade beviljat inte fullt en femtedel av den summa som behövs för att finansiera filmen, å andra sidan hade han helt oväntat fått en väldig summa pengar av en filmkommitté inom den Europeiska Unionen; det förvånar mig inte. Världens ordning är bra konstig. Men den är fortfarande begriplig. (Åtminstone tycker jag mig kunna tolka den.) Jag har intrycket att Koltai har en klar vision om hur filmen ska se ut. För närvarande tycker jag mig inte kunna se tecken på hotande sentimentalism. Vi har funnit trollformeln: ”Känslofull, men inte sentimental.” Med sitt runda, tilltalande ansikte, sin berättarglädje, sina glasögon med de långsmala bågarna och sitt för gripenhet alltid benägna sinne är Koltai som ett sändebud från en glad gudom, en tröst för den grymhet som griper omkring sig i vår värld. – Sedan bröt vi upp och tog en taxi till Sony-Center, där presskonferensen skulle äga rum. M. är alltid och överallt med mig. Åtta eller tio journalister, kanske fler. Jag fruktar att jag betonade för starkt att filmen inte skulle bli en film om Förintelsen. Jag kan bli missförstådd, folk kan få för sig att jag ”förnekar” mina verks rötter. Det gör inget. Vi åt lunch där, det hette att jag nog måste hålla en presskonferens också i Budapest; jag tänkte inte utan bävan på mitt redan smäckfulla program i den ungerska huvudstaden, särskilt på Reemtsma-talet som jag inte ens börjat arbeta på.
          
                                                    ***

En vacker dag skulle jag gärna vilja stanna i denna Trivialdagbok och skriva utförligt om vad? Nå, om mig själv, analysera min situation, dra slutsatser av den, så som jag gjorde förr, under mina mera produktiva skeden. Skildra mina intryck från Stockholm, den undersköna staden, så som vi såg den Magdi och jag från fönstret på Grand Hotell … Människorna, i första hand Monica, festföremålet, för vilkens skull vi kom hit … Mottagningen på den tyska beskickningen, de många vänliga samtalen … Återresan, flygplatsernas dysterhet och ryslighet, passagerarnas tysta brutalitet, vår svårmodiga trötthet. Nu, när slutet närmar sig, tycks mitt liv vidga sig: den franske premiärministern bjuder mig att komma (enligt ambassadör Martin vill han absolut lära känna mig, därför att han har läst mina böcker), nyheterna som når mig från England, ja, även från Amerika, talar om mina böckers ständigt växande inflytande … I går telefon från Ervin R. från Stockholm, hans begeistring för Dossier K., trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor. (Jag gläds åt denna bok, för det första an sich, så att säga, för det andra, därför att den öppnar för mig horisonten för Den sista krogen … Men i dag rör den sig inte framåt, och så går det varje gång som jag öppnar denna fil för att berätta om något, oavsett vad …)

Översättning: Ervin Rosenberg. Boken Den sista krogen utkommer i höst på Weyler förlag.


Inga kommentarer: