måndag 9 februari 2015

"Det mänskliga förståndets ödestimma"

Det är inte bara vår s.k. utveckling som livsviljan drivit fram, den ligger också bakom allt det förvirrade, onda, sataniska som triumferar i historien och det enskilda. Och den är alltid inställd mot det närliggande, det snabba lyckokastet, den sekundliga segern, som ofta bara är en etapp mot det fullkomliga nederlaget. (Ur Bertil Malmberg: Förståndets prövostund, Idun 1949:31, omtryckt i Bertil Malmberg. Diktaren i sitt sekel, Atlantis förlag 2006).
 
Foto: Astrid Nydahl
När Bertil Malmberg mot bakgrund av andra världskriget och förintelsen och världens inträde i atombombens epok, vill teckna en bild av människans förutsättningar och läge gör han det med självklarhet tämligen pessimistiskt. När han talar om det fullkomliga nederlaget gör han det med samma rätt och erfarenhet som Kertész, Cioran och Canetti.

Människans erfarenhet säger henne att hon använder sitt förstånd när hon drar slutsatsen att vi står inför ”faran av en, ur människans synpunkt, universell förstörelse, vi inse något som vi ännu inte, inte ens tillnärmelsevis, kunnat emotionellt genomtränga”. Malmberg menar att situationen är just ”den ödestimma som nu uppgår över jorden” och att det är nu som ”också det mänskliga förståndets” krafter prövas. 

Är undergångsstämningar alltid mentala inbillningar? Den glade optimisten ser det så. Han vill etikettera andra och sortera in dem bland dystergökarna och svartmålarna. Men jag tror att Malmberg hade mer rätt än de flesta, då han skrev att den moderna tidens skräckbilder är inte bara verkliga utan i högsta grad konkreta hot mot allt mänskligt liv.

Den förnuftiga människan är inte den som med mantrat om utveckling förklarat sitt naturherravälde över allt annat – och som därför går mot bankrutt. Över de radioaktiva markerna, dödliga hot mot allt liv, skapade av människan, rullar stridsvagnarna och missilramperna, som symboler för det som heter krig, inbördeskrig, ockupation och annat som alltid har sprungit ur människans vilja till makt.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

1948, intressant år - då utkom Robert Graves 'The white goddess'. På något sätt tycker jag att det du diskuterar i den här bloggposten, och det här klippet jag gjort från Graves' förord, har någon sorts gemensam nämnare:

"'What is the use or function of poetry nowadays?' is a question not the less poignant for being defiantly asked by so many stupid people or apologetically answered by so many silly people. The function of poetry is religious invocation of the Muse; its use is the experience of mixed exaltation and horror that her presence excites, But 'nowadays'? Function and use remain the same; only the application has changed. This was once a warning to man that he must keep in harmony with the family of living creatures among which he was born, by obedience to the wishes of the lady of the house; it is now a reminder that he has disregarded the warning, turned the house upside down by capricious experiments in philosophy, science and industry, and brought ruin on himself and his family. 'Nowadays' is a civilization in which the prime emblems of poetry are dishonoured. In which serpent, lion and eagle belong to the circus-tent; ox, salmon and boar to the cannery; racehorse and greyhound to the betting ring; and the sacred grove to the saw-mill. In which the Moon is despised as a burned-out satellite of the Earth and woman reckoned as 'auxiliary State personnel'. In which money will buy almost anything but truth, and almost anyone but the truth-possessed poet."

Thomas Nydahl sa...

Tack Björn, mycket fint citat från Graves.