Poesin, prosan och musiken, några tankar

Foto: Astrid Nydahl

"Icke-berättande prosa är det andra slags skrivande jag håller på med. Det hjälper mig att tänka, och att komma underfund med vad jag tänker; det befriar mig från saker som tryckt mig, ibland får det poesins fågel att lyfta från sitt gömställe och ibland uppnår prosan ett mått av poesi på egen hand."

Les Murray skriver i A Working Forest från 1971 om sin prosa. Känd som han är för sin poesi vill han där berätta om de prosatexter som ofta är beställningsarbeten. Det väsentliga i hans argumentation är att prosan inte är väsensskild från poesin, vilket Jonas Ellerström påpekar i förordet till den svenska prosavolymen Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar (ur vilken jag också hämtat det inledande citatet).

Poeters prosa är ofta den vackraste och klaraste. Vem njuter inte Joseph Brodskys prosa? Eller den som Czesław Miłosz skrev?

Lustigt nog är årets Nobelpristagare inne på liknande tankegångar i sina jämförelser mellan poesi, prosa och musik:

"Jag har alltid tyckt att skrivandet närmar sig musiken men att det inte är lika rent, och jag har alltid avundats musiker för att deras konst i mina ögon överglänser romankonsten; jag har avundats poeter också för att de står närmare musiken än vad romanförfattaren gör. Jag började skriva dikter som barn och det är nog därför jag kan förstå frasen som jag läste någonstans: 'Av dåliga poeter kan det bli goda prosaister.' På tal om musik gäller det ofta för en romanförfattare att föra in alla människor, landskap och gator som han har kunnat observera i ett partitur där samma melodifragment återkommer från den ena boken till den andra, men detta partitur tycks honom musikaliskt ofullgånget. Han sörjer över att inte vara någon renodlad musiker och inte ha komponerat Chopins nocturner."