Tobbe var en av få som hade full tillgång till Hugo. Redan som spädbarn kunde han leka med Tobbe. Och Tobbe var av förklarliga skäl en av få som orkade lyfta Hugo, snurra runt med honom, dansa med honom.
När jag ser den här bilden tänker jag på mina barnbarns förtvivlan. De hanterar sin sorg över Tobbes död på annat sätt än vi vuxna. Den gångna veckan har jag fått många exempel på hur vreden blir sorgens uttryck. Flera av barnen är fruktansvärt arga på honom för att han valde att lämna livet. Skrik, svordomar, sönderslagna prylar - allt är uttryck för en bottenlös vrede och sorg. "Att han gjorde så här mot oss", "Fattade han inte att vi skulle bli kvar" och liknade utfall hörs. Flera av barnen har fått hämtas i skolan redan på förmiddagen därför att de suttit storgråtande i bänkarna. Ack, denna bottenlösa sorg som jag inte finner någon metod att hantera. Tystnad eller vrål? Passivitet eller aktivitet? Jag har inga svar, jag bara lider med de små barnen och tänker mig att de minns Tobbe ungefär som han är här på bilden med Hugo.
3 kommentarer:
I min dotters familj finns två fosterbarn vars båda föräldrar tog livet av sig nästan samtidigt. Barnen sörjde inte för de förstod inte vidden av det hela. De var för små. Men sedan... Det var tufft för dem och för oss alla.
Barn måste hitta vägar att uttrycka sin sorg. Bara så kan de kan överleva med den. Ilskan lägger sig men det tar tid.
Som vuxen är det bara att stå ut och möta ilskan.
Jag måste erkänna det var nästan övermäktigt för oss. Men idag är föräldrarna bara ett minne, varken gott eller ont. Tonåren kommer säkert att kullkasta allt igen men den dagen den sorgen
Ta hand om dig. Du behövs.
Elina
Thomas, jag tror att barn möter sorgen mycket bättre än vi vuxna många gånger gör. De räds inte ilskan eller den öppna nakna sorgen. Vi vuxna har för ofta fått lära oss att dämpa oss, skyla över och stänga inne och istället för medmänsklighet kan den drabbade få till sig ord som "du kanske borde prata med någon.." och så stänger man dörren för allt vad medmänsklighet heter och denna nymodighetens universal-lösning blir ett mantra som gäller allt. Barn är sundare och även om det när det gäller det svåra när en nära anhörig väljer bort livet så tror jag att just barnens vrede är läkande.
Tack till er båda för lärorika och kloka ord.
Skicka en kommentar