Nyare mosaiker av Anders Björnsson

I oktober 2010 skrev jag här i bloggen om Anders Björnssons bok Nya Mosaiker:

”Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna ’har den ordinära tidningsnotisens längd’ och karaktäriseras av författaren själv som ’prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder.’”

Nu har han kommit med sin tredje bok i genren: Nyare mosaiker (Atlantis förlag).

Den är aningen tjockare än den föregående och annars likadan i sin form. Det handlar alltså om korta, ibland mycket korta, ibland en smula längre, texter om högt och lågt. De har ibland det förströddas ton, ibland är de rentav lite högtidliga. Men de kan ha skrivits i vilken anteckningsbok som helst, på resa eller promenad, på café eller hemmavid. Det är just det jag tycker så mycket om med Björnssons mosaiker. Att inte veta, eller ens ana, vad som ska komma i nästa text eller på nästa sida. Vad är det då man får? Jag ger några mycket olika exempel, först ur andra avdelningen, text VII:

”Mitt självvalda utanförskap. Chansen att välja sina närmaste! Undgå grupptryck och organisationskonsulter! Ibland hamnar jag nog i bidragsberoende, som när ett stipendium utfaller. Men ärligt talat: Varför uppsöka en arbetsplats där jag vet att jag inte trivs? Och utsättas för mobbning, eller själv börja mobba. Chefen alltid en psykopat. Undantag finns. Jag hade en som brukade sitta en timme i min länstol och prata Habermas. Bakdantarna rusade av och an. Malliga slöfocken passade på att ge sig ut på stan. Min blick föll på oljan med de beska grantopparna.”

I en sådan text ser jag mig själv, mitt liv och mina val. Men där finns ju också annat som berikar och sidobelyser sådana erfarenheter.

Nästa exempel är hämtat från tredje avdelningen, text V, också den en barndomsbild som kunde ha varit min, jag citerar bara slutet:

”Den enda söndagsskola som kom på fråga var Missionsförbundets, den var mest normal. Där lades kollekt i en bössa som hade formen av en negerpojke: för varje slant bockade han snällt. Många frikyrkliga tillhörde folkpartiet, min farfars parti. Vart tog de sedan vägen?”

Den bilden säger mig hur tiden snabbt förflyttat sig från 1950-talets naivitet och missionärsanda till 2010-talets politiskt stränga uppfostringsanda. Jag gick själv i den där söndagsskolan. Min mormor påpekade att man gjorde gott för de svältande afrikanska barnen. Nu blir man piskad om man använder ordet ”negerpojke”, men som Björnsson måste man använda det för att vara sann mot det man skriver.

Sista exemplet hämtar jag från avdelning nio, text nummer VII:

”Försjunka, som nu, i antibegrundan. En lammhals ligger på köksbordet och väntar på att bli styckad. Annan förväntan finns ej. Jag sa till Gunnar Artéus att en titel på en bok ska säga mer än boken, annars är det en dålig bok också. Våra ängsliga avhandlingsförfattare förser nästan alltid försättsbladen med långrandiga reservationer som talar om vad de fann mindre intressant. Who cares? När jag ser sådant brukar jag tänka på en inspelning från 1958 (?) av Lucia de Lammermore med Maria Callas och Herbert von Karajan. – Ur dagboken.”

Jag kunde skriva som jag gjorde om den förra boken. Det skrivs och publiceras nämligen alldeles för lite av den här sortens litteratur. Den är djupt personlig, men talar hela tiden till mig som läsare. Jag vet inte vem Gunnar Artéus är, men det behöver jag ju inte heller. Hans namn ge dagbokstexten autenticitet och därmed tror jag på den.

Anders Björnssons mosaikböcker bär jag med mig om jag måste lämna hemmet för en bussresa. Jag tar en text och funderar länge på den, tacksamt.