tisdag 2 december 2014

Första advent och det familjära

Foto: Astrid Nydahl

Första advent blev i förrgår en dag i mörker och ljus. Vid besöket på Tobbes och Alfons gravar hade det nu skett stora förändringar. Blommor och kransar hos Tobbe var borta och ersatta med granris, så att skylten med hans namn nu stod blottad. Jag läste hans namn många gånger, men kunde inte medan jag stod där förbinda det med min son.

Vi åkte vidare till Sätaröd där vi bjöds nybakade lussekatter och pepparkakor av barn och barnbarn. Vi fick också träffa de blott två månader gamla tvillingarna Dante och Moa! Det var precis som vi hoppats, en högtid med mycket ljus och många leenden, men där fanns också en av de små flickorna som är så förtvivlat ledsen över Tobbe att hon till slut inte kunde dölja det längre.

Dagen avslutades med en magnifik adventskonsert inne i Kristianstad. Stora kyrkan från den danska tiden, Heliga Trefaldighetskyrkan, var så gott som fullsatt när vi anlände. Årets konsert innebar ett gästspel av kyrkans egen gamla kör under ledning av Torbjörn Gustavsson, som numera är pensionerad. De sjöng tillsammans med ett par andra körer, fina och glänsande arrangemang av gamla klassiska sånger. Vi bjöds också på ett orgelimproviserat stycke som var enastående.

Det är en mörk tid nu. Inre och yttre mörker. Vi tar en dag i taget och försöker se framåt. Men det har aldrig varit så svårt som nu.

*

Sist, men inte minst, en dikt av Bo Setterlind ur samlingen Den inre himlen (1993)

Requiem

Vi kunde inte veta
att samtalet den dagen
var vårt sista,
att varje sådant samtal
sedan världens skapelse
är utan slut,
men nu, när ingen av oss
längre når den andre,
vet vi, att vi deltog i ett avsked
med sällsamt ljus
och att det hjälper
- i minnet
vecklas orden ut
som tröstens vingpar.


2 kommentarer:

minervablogg sa...

Vilken underbar dikt av Setterlind. Tack!

Thomas Nydahl sa...

Ja Martina, du vet lika väl som jag vad innebörden av den dikten är, och det är länge sedan jag drabbades så starkt av poesi som när jag åter tog fram den samlingen. En av mina döttrar hade köpt den, jag trodde det var mitt exemplar hon visade, men när jag kom hem fann jag att den stod i min hylla. Setterlind betraktades ofta som en etikettmässig "kristen poet", vilket var avsett att förminska honom. Läser man honom ser man något helt annat och större.