Tiden som inte läker något alls

Tobbe i september 2008

Idag är det två månader - eller noga räknat åtta veckor - sedan Tobbe valde att lämna jordelivet. Jag hade trott att smärtan och sorgen något skulle avta, men sedan några dagar tillbaka är det precis tvärtom, för hela familjen. Inte minst de små barnen lider, de gråter och gråter och kan inte finna någon tröst någonstans.

Tobbe sa ofta till mig, att "om jag inte hade haft familjen hade jag inte orkat mer." Därför var det också en smula förbryllande när han helt drog sig undan familjen. Han var aldrig med på barnkalasen eller andra gemensamma saker det senaste året. Han tackade nej till allt. Sedan ännu längre tillbaka hade han slutat åka buss, han vill inte ens in till stan utan bad andra människor om hjälp med ärenden. Han levde i praktiken bara i byn där han hade sitt hus och i den lite större byn där han arbetade.

Imorgon kommer hans syskon att gå igenom allt som finns kvar i hans hus, sedan väntar tömning och städning innan det kan säljas. Det är en stund jag fruktar eftersom jag inte kan föreställa mig det huset utan honom.

Ännu en helg av tomhet väntar.

Vid Tobbes hus i november