Julläsning på 1920-talstyska

Landön på Juldagen 2014, foto: Astrid Nydahl

Jag tycker om det uppfordrande. Jag föraktar det följsamma och undergivna. Och ändå ägnar jag mig, som de flesta, åt meningslösa tomheter titt som tätt. Denna jul är ett undantag. En verkligt uppfordrande uppgifter är att läsa Oswald Spenglers Nybyggnaden av det tyska riket, utgiven 1924 och nu för första gången på svenska i översättning av Lars Holger Holm som i sitt förord kallar boken "ett tidsdokument" och ändå en bok som "speglar även vår tid och de dramatiska sociala omvälvningar vi i ögonblicket genomlever". Jag ska förstås läsa på ordentligt och be att få återkomma med en anmälan. Men redan denna Annandag jul vill jag bjuda på några rader ur den, från första kapitlet med titeln Träsket:

"Vi har inte längre något fädernesland, utan partier; inga rättigheter, utan partier; inget mål och ingen framtid, utan partiintressen. Och dessa partier, än en gång sagt: ingen del av folket, utan affärssammanslutningar med en betald ämbetsmannaapparat som stod i samma förhållande till amerikanska partier som en loppmarknad till ett varuhus - fast beslutna att ge fienden allt han begärde, skriva på varje fordran, inge honom mod att göra alltmer vittgående anspråk, endast för att inom landet självt ostört kunna tillgodose sina egna intressen."

Ja, smaka på den och fundera över vad innebörden för vår tid är av ord skrivna och utgivna 1924. Jag blir under läsningen alltmer fascinerad av hur mycket som ännu tycks äga giltighet. Nej, jag är inte så dum att jag inbillar mig att man kan sätta ett likhetstecken mellan 1924 och 2014.  Däremot så tror jag att man kan lära något av den tiden. Vi vet ju ganska bra vad årtalen står för. Vi vet att det första världskriget svept fram över Europa och lagt hela städer i ruiner och mördat många människor. Vi vet att det andra världskriget inte låg särskilt långt fram i tiden. Och vi vet att Spenglers arbeten hade betydelse då, och att de har det nu. Så från den ena världens undergång till den andra ser jag en röd tråd löpa också i de konkreta analyserna. Nog kan vi känna igen oss i beskrivningen av partiapparaternas politik, deras brist på förankring - minns arbetarrörelsen och bonderörelsen och fråga dig var deras rörelser finns idag - och inte minst den partilojalitet som avkrävs den som ens vill försöka göra något. Partipiskans tidevarv började inte med oss. Förhoppningsvis kan den avskaffas i våra barnbarns vuxenliv.