Året som gick. Krönika för jul och nyår

Landön. Foto: Astrid Nydahl

Jag vill i år skriva en mer personlig krönika än vanligt. Men jag vänder mig till alla läsare med några nedslag i det gångna året.

2014 har varit ett svårt år. Mycket svårt. Ibland nästan outhärdligt.

Jag rivstartade den 2 januari med artrosskola. Det var ingen succé alls eftersom mina knän var helt förstörda. Kontanta besked efter röntgen visade att det mesta av brosket var borta och därmed var sjukgymnastik i praktiken omöjlig. Nu skulle den långa vandringen börja.

Mitt barnbarn Ella fyllde sju år i januari. Min dotter Catarina blev 35 samma månad.

I början av mars var jag på Ortopedkliniken i Hässleholm för provtagningar och möte med läkaren som skulle operera mig. Jag avbeställde operationen när det stod klart att den skulle göras medan jag var vaken. Mardrömmarna stod i kö.

Mitt barnbarn Hannes fyllde 11 år i mars.

Jag gav ut boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism i mars. Den fick en handfull recensioner på nätet och ett par från veckopress. Från dagspressens kultursidor var det tyst. Inte ens de som bett att få recensionsexemplar skrev ett ord om den. Kvällsposten i Malmö utgjorde ett undantag. De gjorde ett helt uppslag, till min stora förvåning.

Min yngsta dotter Ditte fyllde 30 år den 25 april, dagen då Portugal firar sin ”nejlikerevolution” och vi här hemma traditionsenligt skålar i något vin från just det landet.

Den 13 maj fyllde min äldste son 41 och mitt barnbarn Ebba 13. Dubbel födelsedag och ändå anspråkslöst firande.

Den 19 maj var det Hugos tur. Han blev nio. Sitt fasansfulla Alströms syndrom bär han på varje dag och under året drabbades han bl.a. av diabetes och svårare skelettproblem, varför han numera är nästa helt beroende av rullstol.

Den 27 maj fyllde min dotter Lina 32. Den 12 juni skulle Alfons ha fyllt 12 år om inte cancern redan hade tagit honom.

Barnbarnet Alma blev 10 år den 5 juli. Min guddotter Cindy fyllde 25 samma månad.

Den 16 juli fyllde min yngste son Tobias 28 år. Astrid och jag var hemma hos honom veckan innan med tårta och kaffe. I present fick han en fin biografi över Johnny Cash. När vi satt där under äppleträden, samtalade och skrattade, kunde vi inte ana vad som väntade. Tobbe var, som han brukade, ömsom vemodig, ömsom skämtsam och ironisk.

Med ett glatt familjegäng på Solgården vid Ivösjön

Sista veckan i juli ställde vi till med stor fest. Astrids döttrar och alla barnen kom ner från norrländska Älvsbyn till Skåne. Vi hade hyrt en kursgård vid Ivösjön, och runt 40 personer blev vi som satt till bords utomhus den där lördagen då termometern visade 32 grader! Barnen badade oavbrutet. Hälften av mina barn och många av barnbarnen var också med.

Samma lördag fyllde mitt yngsta barnbarn Lykke 6 år och hon pratade mycket om den väntande skolstarten.

Den 28 augusti firade Astrid och jag vår 20-årsdag. Det räcker ju att vi träffar barnbarnen för att förstå hur tiden försvinner bakom oss, men det var ändå märkligt att konstatera att så många år gått.

Min fosterdotter Ljubitza blev 43 i september. Astrid gick i pension! Nu delar vi all vår tid tillsammans. Och sedan i somras tar vi oss nästan varje dag till kusten för frihet, frisk luft och en kopp kaffe.

Måndagen den 8 september 7.30 på morgonen var det dags för operation. Jag var förbluffande lugn på vägen dit. Fick epiduralbedövningen som jag fruktat, men som var en försumbar smärta. Operationen tog 45 minuter, jag låg bedövad men fullt vaken på operationsbordet och hörde sågen såga och hammaren slå. På kvällen, kanske ett par timmar efter att bedövningen slutat verka kom de fasansfulla smärtorna. Något liknande hade jag aldrig upplevt. Tre dagar var jag kvar på sjukhuset. När jag bevisat för sjukgymnasten att jag kunde gå med kryckorna fick jag åka hem. Nu började en seg, svår och smärtsam rehabilitering, som skulle fortsätta långt in i december.

Den 12 september fyllde min äldsta dotter Malin 39 år!

Den 25 september blev barnbarnet Vera 8.

Tobbes grav, bredvid syskonbarnet Alfons, i Västra Vram.

Fredagen den 10 oktober inpräntades i mig för alltid. Astrid och jag satt med en måltid och en flaska vin när telefonen ringde vid halvnio-tiden på kvällen. Jag såg genast på Astrids ansikte att det hänt något hemskt. Jag tog luren och hörde Birgittas röst, ord för ord minns jag: ”Thomas, Tobbe är inte med oss längre, Tobbe är död”. Jag minns bara att jag sedan skrek och ville falla till golvet och låtsas att allt var en ond dröm. Men så fick jag tala med min dotter Catarina som meddelade att en vän till henne skulle komma och hämta oss, så att vi kunde ta farväl av Tobbe i sjukhuskapellet. Det var absurt. Där hade Astrid sin sista arbetsplats som sjukhuspräst. Bara några veckor tidigare hade hon lämnat den. Nu stod hennes efterträdare, en ung präst där och tog emot oss. Jag stod hos Tobbe gråtande, jag kysste hans ansikte, smekte hans kinder och kunde inte förstå att han var död. Han var sig så lik. Alla hans drag fanns där. Den lätta skäggstubben, de av hårt arbete smutsade händerna. En svår tid började för oss alla. För hans syskon, för hans vänner och arbetskamrater, för alla syskonbarnen som ännu befinner sig i akut sorg. Hans begravning några veckor senare blev en fantastisk manifestation av tradition och samhörighet. Hans närmaste bar honom till sista vilan, och 125 av oss möttes i Medborgarhuset för gravöl. Många timmar av samtal och minnen blev viktiga för oss föräldrar. Att Tobbe skulle ta sitt eget liv hade jag inte kunna föreställa mig, men jag var väl medveten om hur han fick lida av sin epilepsi.

Alla kondoleanser i form av brev eller e-post betyder så mycket för oss. Det handlar om flera hundra. Och blommor, kransar och donationer till hjärn - och epilepsifonder, har i lika hög grad värmt oss i dödens kyla. Tack till er alla!

Den 17 december fyllde mitt barnbarn Joel tio år och så sent som i lördags, den 20 december, blev mitt första barnbarn Rakel 17!

Nu väntar ett par julfiranden hos nära släktingar, barn och barnbarn, men på julafton är vi två ensamma här hemma. Det blir en fridfull julafton precis som vi vill ha den. Alla år vi haft tillsammans har Astrid arbetat med julnattsmässan och alltid kört hemifrån på kvällen för att återvända mycket sent. I år är hon hemma med mig.

Årets bloggande har varit en fascinerande upplevelse. I samband med vissa händelser har läsarantalet stigit till mer än det dubbla. Men för det mesta har jag en konstant, rimligt stor, läsekrets. De flesta finns förstås i Sverige, men jag har trogna läsare i Danmark, Finland, Norge, England, Frankrike, Tyskland, Israel, USA och Kanada (liksom enskilda läsare i flera andra länder, spontant tänker jag på de läsare som finns i Zagreb, Wien, Kosova och Albanien).

Jag tar tillfället i akt att önska er alla en riktigt god jul och ett något bättre 2015.