 |
| Foto: Rui Bessa |
När hon nu återkommer med en egen skiva, Embalo, är det med klassisk och traditionell
fado, med en av genrens grundläggande instrumentalsättningar: Guitarra
Portuguesa (António Dias), akustisk klassisk gitarr (Nelson Aleixo) och bas
(Fransisco Gaspar). Av de fjorton numren är det bara det sista som avviker i en
stort och majestätiskt orkestrerad inspelning av Felipe la Férias Fado da
Despedida ( en fado för avsked).
 |
| Foto: Rui Bessa |
Att nu möta Liana igen efter en handfull år är en
bitvis omtumlande, och genomgående övertygande upplevelse. Hon har kvar sin spröda, ljusa röst men den har
mognat avsevärt. Hennes känsla för frasen och röstens glidning över orden är
mycket vacker och stundtals gripande. Hon pendlar mellan det melankoliska och det övertygande
livsbejakande. Fadon är ju som livet själv; en pendelrörelse mellan mörker och
ljus, mellan det i ensamhet reflekterade och det i sociala sammanhang
gemensamma. Därför tycker jag att bilderna är så fina: hon rör sig - metaforiskt - lika bra i palatsen som i vardagens gränder bland vardagens egna människor.
Fadosångerna på skivan är dels Lianas egna, dels
komponerade av sådana som Amálias hovkompositör Alain Oulman, legendariska José
Afonso (jodå, just han som skrev revolutionshymnen Grandola), Frederico de Brito,
Paulo Valentim, Joaquim Pimentel och andra. Omslag och texthäfte har bilder
tagna i Palácio Foz, det fina palatset beläget vid Avenida da Liberdade.
Ett av
mina yngsta barnbarn blev så inspirerad av att se Liana där i vit långklänning
att hon gick för att byta om till sin egen.
Jag tycker mycket om Lianas återkomst. Den återföder och förstärker min sedan mer än trettio år närvarande längtan till(-baka) - till såväl staden Lissabon som den fadokultur som tycks överleva alla försök att göra den till turistunderhållning. Liana bidrar med Embalo till att levandegöra och upprätthålla traditionen.
Några av sångerna kan du höra här på hennes hemsida.
