söndag 13 april 2014

Artur Szulc: ”Judarna har vapen!” – upproret i Warszawa 1943 (Norstedts)

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i Artur Szulc bok, vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna.

Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.  Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia.

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:
”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”
Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:
”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen stället sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”
Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:
”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till min, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”
I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:
”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”
Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.

Inga kommentarer: