Jan Assmann: Monoteism och våldets språk (Daidalos, översättning av Svenja Hums och inledning av Ola Sigurdson)

Jan Assmann

Är det uppmaningen ”Inga andra gudar!” som skapar våld mellan människor, våld mellan olika religionstillhörigheter, eller är våldet själva språket – för att upprätthålla makt – som de stora monoteistiska lärorna präglas av i skrifterna?

Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld. Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de ”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men också av berättelser om våld?

Den tyske egyptologen Jan Assmann, född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av, bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna läsa mer.

”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade hotbilder.”

Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:

”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla och känsla av utsatthet.”

Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk missbrukas av politiska krafter.

Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras och religion. I allra farligaste mening.

Tack till Anders W.