tisdag 8 april 2014

(Natt-) dagbok. "Andra ryska vågen"

Sándor Márai (1900-1989)
Gick in i nattmörkret med Márais dagböcker (Ervin Rosenbergs svenska översättning ska jag återkomma till). Hans reflektioner kring 1980-talets Ungern får mig att tänka på det som man nu i Ukraina kallar "den andra ryska vågen". Putin löser sitt politiska trauma efter Sovjetunionens upplösning med att återta de delar av imperiet som låter sig tas.

När Svobodamedlemmen och journalisten Vasyl Serhiyenko hittades torterad till döds utanför Kiev för några dagar sedan kunde det mycket väl tolkas som en kraftfull hälsning till revolutionens unga att tiden var inne för dem att sluta drömma. Det blir ingen nationell pånyttfödelse. Det vi ser är en förkrigstid och leder den fram till något så är det just krig. Ledarspalterna, debattsidorna, kultursidorna, bloggarna - överallt läser jag mer eller mindre intressanta texter i ämnet. Och citerar gärna ur det mail som Jan Myrdal skickat ut (från Björn Nilssons blogg):
"Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften. Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer. .."
Det mullrar förstås alltid så här majestätiskt från Myrdalborgen i Varberg, men jag undrar om inte hans prognos innehåller några kusliga stänk av realism. Det "som kallar sig vänster" - för att använda Myrdals ord - har tillräckligt länge nu tjatat om Ukrainas högeraktivister/nationalister, och därmed också givit den ryska propagandan eldunderstöd. Det enda sätt man kan hålla stånd med är att medvetet försöka skilja på den nationella frågan (oberoendet) å ena sidan och de inrikespolitiska skiljaktigheter som finns i alla länder, alltså också i Ukraina (vilka inte ska vara föremål för en stormakts "lösningar" utan hanteras just inrikes). Att falla in i den ryska propagandans språk vore detsamma som att ge sitt gillande till ryska (eller andra stormakters) ambitioner att "korrigera" politiken i länder de vill sluka. Det finns alltför många exempel. Ungern bara ett vid sidan av Ukraina.

Kommande natt återvänder jag hur som helst till Márais dagböcker. Man kan inte rusta sig mot samtiden. Men man kan försöka lära några läxor av det förflutna.


3 kommentarer:

elina sa...

Den som inte lär sig av historien, är tvingad att leva om det.
Gäller även länder, inte bara enskilda människor.

Björn Nilsson sa...

Jag har tyckt att det känns som uppmarschen mot Första världskriget i ungefär tjugo års tid nu. Stormakter som ibland samarbetar, ibland slåss om intressesfärer ute i periferin. Detta inom ramen för ett globalt kapitalistiskt system. Till slut går något snett och så brakar de ihop direkt.

Myrdal skriver deppigt men visar på en utväg: om Ryssland och Kina idag kan utöva samma styrka som Sovjet och Kina 1952 så kanske de aggressiva makterna besinnar sig! Svårt att säga emot honom i det deppiga, han har ju över sjuttio år av personliga politiska erfarenheter i bagaget vid det här laget. Men eftersom Kina och Ryssland idag verkar ha kompetenta ledningar (EU, USA/NATO verkar mer som hönshus) så kanske det kan gå bra i alla fall.

Anonym sa...

Ursäkta en vit man!
Kompetenta ledningar..!
Driver BN med resten av oss?
Säga vad man vill om Obama men han drar bort trupper snarare än provocerar i MÖ, han tillåter Ukraina o Baltiska stater att skapa trovärdighet runt deras gränser och har vi en modern Hitler någonstans hittas han i Teheran eller Moskva i dag.
HUBERT