Påskdagen

Hade jag varit kristen skulle jag ha ingått i den tradition som firar natten och dagen i glädjens tecken. Men trots min icke-tro delar jag deras glädje. Jag delar den därför att den hotas av mörka krafter och därför att så många människor redan mördats (i Egypten, Libyen, Syrien och andra kulturer som betraktade sina revolutioner/ inbördeskrig som vårtecken). Jesuitprästen, Fader Fran­cis Van der Lugt i Syrien, blev ett av de senaste offren, 75 år gammal och med ett helt liv i landet bakom sig, torterades han till döds av de islamistiska mördare som i europeisk press brukar kallas rebeller.

Annars fortsätter jag på den inslagna påskvägen i tystnad och frid. I Tivoliparken lyser solen både kinder och armar varma. Vårens genombrott är i alla fall här inte en metafor för något annat, utan en högst påtaglig verklighet.

När kvällen blev natt kom telegrammet som berättade att det nu blir NATO-amerikanska trupper utplacerade i Polen. Det tyder ju på att den senaste månadens retorik också har substans och att Rysslands steg mot ett återupprättande av imperiet inte bemöts med likgiltighet. De folk som återfick sin frihet med murens fall har trots allt endast detta att lita till. Inga ideologiska konstruktioner av retorikmodell hjälper ju när vår närmaste supermakt laddar för erövring. Tacksamhet gentemot de krafter som verkligen kan stå emot är det enda rimliga. Liksom jag skulle ha känt en oändlig tacksamhet då först England och sedan alltfler förklarade sig villiga att slåss mot Hitlertyskland.

 Bilderna från påskaftonen inne i Tivoliparken är tagna av Astrid Nydahl.