onsdag 7 augusti 2013

Israeler flyr både nord och syd

Klagomuren, 1980-tal. Foto: T. Nydahl
De senaste tio åren har det skett om en omfattande avfolkning av norra och södra Israel. Människor lämnar Galiléen och Negev för att bosätta sig i centrala Israel - och på Västbanken, i bosättningar. När jag läste nyheten tänkte jag först att flykten måste ha att göra med den allt osäkrare situationen norr och söder om Israel, dvs i Libanon, Syrien och Egypten. Men om man föredrar Västbanken framför Galiléen kan det knappast vara konflikter man räds.
"According to the Knesset Research Department, in the years 2001-2010, 30,200 residents of the country’s north left the area, and 25,300 left the south, while 38,880 went to live in the West Bank. It is not clear how much of the West Bank’s population rise came from people leaving the north and south."
När drygt 55.000 människor lämnar de två landsändarna är det förstås anmärkningsvärt. Också i Jerusalem - och förvånande nog i Tel Aviv - sker det en utflyttning till kringliggande orter. I undersökningen betonar man att dessa utflyttningar enbart sker i den judiska befolkningen. Israels araber stannar både i norr och i syd. Att det ofta handlar om unga människor som flyttar förklaras så här:
"Most of the high-tech industry is centered on Herzliya, Raanana, Kfar Saba, in the country’s center."
Med tanke på kibbutzrörelsens avveckling och sotdöd är det lätt att förstå att man söker sig dit där jobben finns. Shlomo Buhbut, borgmästare i den nordisraeliska staden Maalot Tarshiha anklagar regeringen för att ha övergivit Galiléen och Negev. Han får medhåll av en Laboupolitiker:
"I am personally an example of a person who had to leave the Galilee, my hometown Safed, for Jerusalem because of the desperate lack of employment in the north and south for many years,” said MK Hilik Bar (Labor), the chair of the Knesset Caucus for Strengthening the Periphery."
Regering efter regering har favoriserat bosättningarna på Västbanken. Man struntar helt i "perifera" småorter i Israel. Utan överdrift kan man säga att den här rapporten tydligare än annat den senaste tiden visar vilken kurs Israel valt. Och man talar öppet om det. I Knesset, i pressen, överallt talar man om hur regeringens nya "prioritetskarta" (National Priority Areas map, beslutad av regeringen i söndags) allt starkare fokuserar på bosättningarna. Hilik Bar säger:
"The right-wing governments that have ruled Israel for the past 20 years have taken funds that could have developed the Galilee and Negev and created work and housing, and invested them in places [in the West Bank and Gaza] that only heighten the conflict and threaten the two-state solution,” Bar said. It was a policy, he said, “that contradicts the Zionist dream and a Jewish state of Israel.”
Ja, allt tydligare blir det. Drömmar brukar krossas av realiteter. Alla utopier brukar smulas sönder av sociala, kulturella, religiösa och politiska krafters nötande, vardag som helg. Det är sorgligt att se hur man förvaltar arvet från alla de judiska pionjärerna, och jag tänker då inte minst på de judar som flydde Europa medan tid var, och på alla de överlevande för vilka Israel var det enda - och sista - hoppet. Pessimist har jag varit många år. Det blev jag redan när jag reste i Israel och på Västbanken under den första intifadan. Allt det som skapade min pessimistiska bild har tilltagit, förstärkts, intensifierats. Så var det sagt.